En återgång till källan

När alla (det är ingen särskilt stor överdrift) plötsligt började prata om nyinspelningen av "House of Cards" insåg jag att det slutligen var dags att se originalet, som legat och väntat på mig på tok för länge. Om inte annat var det nödvändigt eftersom det bara var en tidsfråga innan jag skulle råka på spoilers.

"House of Cards"-trilogin är ju nu en gång en av de där klassikerna man bör ha sett, förlagd till listor över stora TV-mästerverk som också rymmer sådant som "I, Claudius" och "Brideshead Revisited" (och kanske en eller annan amerikansk serie), likt litteraturens klassiker man förväntar sig ska vara bra, men som av någon anledning aldrig når toppen av läshögen.

Och visst var den bra. Manuset var välstrukturerat och de tre serierna kändes verkligen som om de var olika. Inte minst är den andra serien, med den dubbeltydiga titeln "To Play the King", en intressant utforskande av ett scenario där regenten bestämmer sig för att ta aktiv del i politiken. Och det går faktiskt inte att överdriva hur bra Ian Richardson är i huvudrollen, även om jag länge var tveksam till greppet att låta honom tala direkt till tittaren här och där. Så här i efterhand måste jag erkänna att det var ett smart grepp, men det tog ett tag att vinna över mig på den punkten.

Visst finns det ett par småsaker jag ställer mig tveksam inför. Jag ska inte nämna dem här, det vore att sprida spoilers i onödan, bara konstatera att de bleknar i förhållande till förtjänsterna.

Min nyfikenhet gjorde att jag efteråt såg första avsnittet på nyinspelningen. Jag hade förväntat mig att den skulle vara rätt annorlunda, men även om det finns en tydlig skillnad i ton, så hade man valt att följa handlingen mer troget än jag förväntat mig. Jag gissar att jag väntar i något år innan jag ser resten. Att ta dom direkt i följd vore lite som att äta för mycket, maten kommer inte till sin fulla rätt.

Min uppfattning var dock att den var kompetent, men att den egentligen inte gav så mycket som originalet inte gav. Men jag gissar att den i första hand är till för dem som inte sett 90-talsversionen. Och det är väl ingen dum utgångspunkt.