Språkets makt

Jag är språkintresserad. Det innebär inte att jag sätter i mig en massa böcker om lingvistik, men jag är genuint fascinerad av vad vi gör med språket och vad vi kan göra med språket. Jag har berört detta ämne lite lätt förut (här och här), men det är ett knepigt ämne att skriva om. Det förekommer så olika uppfattningar i frågan, både om hur man bör göra och hur mycket man egentligen bör bry sig.

Jag tror att det är på sin plats att jag börjar med en bekännelse. Jag har svårt för särskrivningar. När jag ser en särskrivning så är det något som skär i mig. Jag har i och för sig förstått att jag inte är ensam på det här området. När någon på Facebook ger exempel på en särskrivning de påträffat brukar det genast dyka upp meningsfränder. Det märks antagligen inte på dem i vardagen, men här samlas de, i den trygghet som gruppen ger, redo att sprida hån och förakt över någon anställd i en livsmedelsaffär som inte förmått göra en riktig bedömning gällande det korrekta antalet mellanrum på en skylt. Jag förstår dem. Jag vill gå med i deras tåg och äntligen få skrika ut min frustration med sakernas tillstånd. Ändå håller jag mig tillbaka.

Det är knepigt det där med att påpeka andra människors språkfel. Man framstår lätt som lite väl dryg, något de flesta aktar sig för. Men det är inte bara därför jag blir kvar i skuggorna. Det finns nämligen en annan faktor som behöver vägas in: hur stor roll spelar de där särskrivningarna egentligen.

Det finns förvisso tillfällen där en särskrivning kan förändra innebörden i det skrivna. Det brukar kunna bli ganska lustigt. Vad det dock sällan blir är förvirrande. Jag har svårt att tro att någon har sett texten "Fryst kyckling lever" och på allvar trott att det som står där är sant.* Möjligen kan det ta marginellt längre tid, men jag vågar säga att alla lyckas uttyda det budskap skylten är satt att förmedla.** Om någon av våra vänner meddelar oss att hen är "jätte trött" så kan vi enkelt avkoda detta meddelande. För vissa av oss innebär det en nagel mot vår mentala svarta tavla, men har det betydelse. Varför ska vi egentligen meddela dessa människor om att de gör fel, ens om det inte kommer med sociala represalier? Vem av oss har förresten rätt att kasta första stenen? Det är ju knappast så att du aldrig har särskrivit.

Att vi klarar av att tolka särskrivningar betyder ju i och för sig inte att de inte har betydelse. Det sätt vi skriver saker på påverkar naturligtvis människors uppfattning om oss. De kanske inte tänker på det. De kanske tänker på det, men aktivt försöker undvika att styra deras bild av avsändaren. Det spelar ingen roll. De blir påverkade lik förbannat. I ett textmeddelande må det vara hänt, i en jobbansökan eller ett brev man skriver i arbetet blir det desto viktigare.

Melvil Dewey (1851-1931) har gått till historien som skapare av ett klassifikationssystem för bibliotek som fått spridning över stora delar av världen. Han hade också åsikter i språkfrågor. Han tyckte att ord skulle stavas som de uttalades. Som en del av detta började han till exempel stava sitt eget förnamn "Melvil" istället för "Melville". Under en universitetskurs jag läste för några år sedan kom jag i kontakt med en text där författaren gick i polemik med någon av Deweys ståndpunkter.*** Som en del i detta citerade hon, naturligt nog, saker Dewey skrivit. Som han hade skrivit efter sin övertygelse om hur saker borde stavas.

Det slog mig att det automatiskt gav henne något av ett övertag. Deweys säregna stavning fick honom att verka mindre kompetent. Då ska man hålla i minnet att jag kände till hans försök till stavningsreform och visste att så inte var fallet. Trots det var det en bild som var svår att skaka av sig.

Hans sätt att skriva säger naturligtvis ingenting om hans förmåga att dra slutledningar. Hade han lyckas övertyga resten av den engelsktalande världen att hans reform var värd att genomföra hade vi istället sett det som helt naturligt. Nu inverkar det på läsningen hos mig och, vågar jag gissa, på många andra också.

Språkets funktion är att kommunicera, men även om man tycker att det räcker att mottagaren förstår det som avsändaren vill uttrycka så förmedlar det så mycket mer än så. Och det kan tyckas orättvist att vi ska dömas och blir dömda, inte utifrån om vi lyckas göra oss förstådda, utan utifrån om vi skriver på det sätt som konsensus hävdar är rätt. En konsensus som, utifrån de vägar skriftspråket kunde ha tagit, mycket väl hade kunnat säga något helt annat.


*Varför skulle förresten i så fall mataffären skriva skyltar om det. Det låter mer som information nyhetsmedia borde föra vidare. **Har någon förresten själv sett en affär som erbjuder kunden att köpa en "skum tomte". Trots att skumtomtar numera, anmärkningsvärt nog, kan köpas styckvis kan jag inte se hur någon skulle formulera en upplysning om det på ett sådant sätt.
***Jag är ledsen om det blir lite luddigt här, jag kommer inte ihåg vad författaren hette eller exakt vad det var hon hade invändningar emot, men eftersom det faller bortom min poäng så ber jag läsaren stå ut med det.