Ve över de ouppmärksamma

På åttitalet skrev Uno Palmström polisromaner.

Jag gillade dom. Det berodde säkert i lika hög grad, om inte högre, på att han hade ett bra persongalleri än på kriminalhistorierna, men i vilket fall som helst var de läsvärda. De fick förmodligen inga priser för innovation, men de var tillräckligt varierade för att hålla intresset uppe.

Innan dess skrev han två böcker som inte passar in i den ramen. Det är på intet sätt unikt (jag har till och med talat här om hur Jan Mårtenson lekte med genrer i sin karriärs början). Det som gör att de faller ur lite är att han använde sig av samma karaktärer som han sedan skulle låta befolka hans mer realistiska berättelser. Dessutom var de placerade några år in i framtiden, vilket gjorde att deras liv från de tidigare böckerna inte stämde överens med vad som hände dem i de senare. Nu får man förstås vara en bra sorglig person för att bry sig om sådant och i den kategorin finns jag självklart inte (längre). Jag vill bara konstatera att det är ett ovanligt grepp och att jag inte kan låta bli att respektera Palmström en smula extra för att han använder sig av det.

I "System 84" från 1978 skapar Palmström ett scenario där olika register har samkörts för att privatpersonerna bättre ska kunna hjälpas av olika myndigheter och samhällsfunktioner. Han tror inte på tanken. Det kanske är värt att notera att boken utspelar sig 1984 och att det årtalet knappast är valt på slump.

Innan dess hade han dock funderat kring hur en svensk statskupp skulle kunna se ut i "Kuppen" från 1976. Här låter han ett högerpopulistiskt parti ta sig in i riksdagen och dess ledning gå i täten för ett avsättande av den demokratiskt valda regeringen. Den briljanta idén är att genomföra kuppen samtidigt som ishockey-VM pågår. Då sitter nämligen i stort sett hela landets befolkning framför TV:n och märker inte vad som händer. Eftersom all media köpts upp av samma koncern, var ledning är positivt inställd till kuppen, kan de dessutom styra den bild av maktövertagandet som sprids i media.

Det märks att Palmström läst sin Per Wahlöö, även om jag inte vågar spekulera i om inspirationen kommer därifrån eller om de båda har läst och blivit efterföljare till samma tidigare källor. I vilket fall som helst finns det en tydlig skillnad mellan Wahlöös dystopier och Palmströms är att den senare arbetar mer med humor. "Kuppen" är en fullt genomförd satir. Humorn är tydlig, men under den bubblar det av en tydlig ilska. Boken säger: "Visst överdriver jag, men inte så mycket som ni vill tro. Om ni inte aktar er är det snart för sent".

Det är inte särskilt höga tankar Palmström har om befolkningen som helhet. Hela premissen med att bara man bjuder dem på underhållning i form av stora idrottsmästerskap så försvinner den lilla uppmärksamhet de har på sin omvärld. Det är värt att nämna i sammanhanget att han så småningom skulle bli medförfattare till en bok om IFK Göteborg, så han är knappast oförstående inför sportintresse som fenomen. Å andra sidan har han inte mycket till övers för en befolkning som faller för retoriken hos ett högerpopulistiskt/nationalistiskt parti från början. Han ser i allmänhet en en befolkning som trivs bäst när den slipper bry sig om vart samhället är på väg. Nej, hans egen ståndpunkt är inte särskilt subtilt framförd.

Naturligtvis är boken daterad. Den är knappt en parentes i den svenska litteraturen, förvisad till den tid där den skrevs. Men kanske var det också ambitionen. Den var ämnad att vara relevant just där och då. Och den går fortfarande att läsa med behållning, även om det måste göras genom ett tidsfilter. Och det är intressant hur en del av de saker den tar upp diskuteras nog så intensivt idag. Bokens nya riksdagspart visar upp en hel del likheter med samtidens nytillskott och effekterna av att media ägs av färre och färre bolag diskuteras nu mer än någonsin. Det är inte utan att jag undrar vad Palmström skulle ha sagt om sitt debutverk idag om han varit i livet.