Tintin på TV, del 2: Förändringar

Under 1960-talet tillverkade studion Belvision en TV-serie byggd på Hergés seriealbum om Tintin. Deras kvalitet kan diskuteras, men under flera decennier var det genom dessa man upplevde Tintin på svensk TV. Dock hade stora förändringar gjorts i historierna när de fördes över till det nya mediet...

En viktig sak med Tintinalbumen är att de överlag går ihop. Med det vill jag säga att det som är händer i dom är logiskt. Nog kan man ifrågasätta realismen i vissa händelsekedjor och det förekommer dessutom en del övernaturligheter, men det som händer är logiskt inom ramen för fiktionen.

I Belvisionserien verkar inte det där med logik ha varit särskilt prioriterat. Min favoritsekvens på detta område finns i "Månen tur och retur", där Haddock, Kalkyl och detektiverna Dupoundt har gett sig iväg i en svävare, men tvingas ta skydd i en grotta, som sedan rasar igen, vilket hindrar dom från att ta sig tillbaka till raketen igen. Tintin löser det hela genom att be Milou spåra (på månen, efter en farkost som inte nuddat marken när den åkt, med huvudet i en stor plasthjälm). Väl framme vid grottan lyckas Milou hitta en liten öppning och Tintin kan skicka in honom i grottan med dynamit, som Kalkyl glatt tänder på, varpå raset vid grottöppningen sprängs bort.

Ett nästan allvarligare problem (om än inte lika roligt) uppstår när Professor Kalkyl nästan får en tung packlår över sig. Tintin noterar att vajern som hållit låren blivit avskuren, men trots att antalet misstänkta är litet och lättkontrollerat när man befinner sig på månen - och det borde oroa om någon i expeditionen försöker mörda de andra - undersöker han det inte vidare. Han bara noterar att ingenjören Wolff beter sig underligt och låter det hela bero.

Vi kan unna oss ett exempel till. I "Rackham den Rödes skatt" blir Tintin attackerad av Maxim Vogel, en av skurkarna från det föregående albumet "Enhörningens hemlighet", när han dyker efter Enhörningens vrak. Efter att ha fått assistans av en bläckfisk lyckas Tintin tillfångata Vogel och ta honom upp till expeditionens skepp. Men är det inte ytterst märkligt att de aldrig såg till skurkens båt? Så långt kan han inte ha simmat under vattnet att fartyget han utgick från inte sågs från ytan.

Så varför inlät man sig på dessa - och andra - brister i manus. Det kan ju inte ha varit så att författarna inte tänkte på problemen. Den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att man helt enkelt sket i dom. Varför gå miste om en bra och dramatisk ingrediens i berättelsen bara för att den är helt orimlig. Och ska jag vara ärlig så var detta inte något som bekymrade mig när jag var sex år gammal. Jag svalde alltihop. Och jag blev besviken när jag fick tag i originalversionen av "Rackhem den Rödes skatt" och Maxim Vogel inte ens var med!

Då är det ett större problem att historien ibland stannar av och tittaren får uppleva en god stund där karaktärerna bara springer runt till ingen nytta. I "Krabban med guldklorna" går flera avsnitt ut på att Tintin och Haddock blir tillfångatagna av Ahmed den Förskräcklige och en skurkaktig pilot, lyckas befria sig och fångas in igen. På samma sätt kutar de i "Det hemliga vapnet" runt en bra stund på ett borduriskt fängelse, i ett försök att frita Professor Kalkyl, en sekvens som enbart tar några rutor i boken. Det är möjligt att dessa sekvenser fungerar bättre när man ser dom i femminutersportioner, men jag har samtidigt svårt att se att det inte skulle ha gått att göra något bättre med de förutsättningar man hade.

Ändå finns det ljuspunkter. Varje berättelse har fått sitt eget musikaliska tema, något som fungerar riktigt bra. Och det är också med ljud och stämningar man lyckas bäst. Sekvensen då jorden går under (i alla fall nästan) i den mystiska stjärnan är betydligt bättre än i nittiotalsserien. Ännu tydligare märks det i "Månen tur och retur", framförallt i slutet, där man med hjälp av "ljus" och musik lyckas skapa en mardrömslik stämning medan raketen störtar mot jorden och syret är på upphällningen. Det funkade då och det är imponerande även nu. Detta är väl trots allt adaptionens verkliga uppgift, inte att bara flytta berättelsen till ett nytt medium, utan att använda detta mediums förutsättningar för att fördjupa berättelsen. Så kanske kan denna primitiva och på många sätt undermåliga Tintin ändå visa sin sentida efterföljare ett och annat.