Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 4: Gå på visit

Vi vandrar vidare i "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" och får denna gång veta hur man går på visit, något som visar sig betydligt mer avancerat än jag någonsin anat. Vår ciceron konstaterar i och för sig att visiterna blir alltmer sällsynta, men att det fortfarande finns "visitskyldighet" "för personer som bosätta sig på en ny plats, nota bene om det är en mindre ort. Visit avlägges då först hos mannens överordnade." Vi ska inte räkna upp alla övriga anledningar som kan finnas till en visit, utan raskt kasta oss in i hur man faktiskt gör. Det kommer att kräva ganska utförligt citerande, så att vi inte missar något viktigt. 

Tiden för visit växlar i olika delar av landet. Som en grundregel kan man säga, att den inte bör avläggas före kl. 13 och inte efter kl. 17. Det vanligaste är väl vid tre- eller fyratiden.

Jag kan inte låta bli att undra vad alla förväntas göra på förmiddagen. De sover väl knappast till klockan tolv? Det hela visar sig i vilket fall som helst betydligt knepigare än att bara infinna sig vid rätt tid.

Damen har vid visit en bättre vardagsklänning men behåller hatt, kappa och handskar på. Mannen är klädd i svart eller blå kavaj och tar naturligtvis av sig överrock, hatt och handskar i tamburen.

Om man ej blir mottagen, d. v. s. om värdfolket ej är hemma, eller om det gäller en nyårsvisit, så lämnar man visitkort

En visit varar vanligen cirka tio minuter, varunder man försöker hålla samtalet i gång om likgiltiga ämnen. En nyinflyttad kan ju alltid prata om sina intryck från den nya platsen.

Om ett nygift par slagit sig ner på en ort och gått på visit bör frun i de familjer man besökt, komma på svarsvisit, d. v. s. om umgänge önskas, annars inte. Mannens överordnade svara icke på visiten.

Damen är ju vanligen den, som går på visit, enär maken sällan har tid. Mannen kan sålunda låta sig representeras av sin hustru. Men det går inte att förfara på omvänt sätt, d. v. s. låta mannen ensam representera familjen.

Mannens överordnade förväntas däremot, så vitt jag kan förstå, vara hemma och ta emot besökare. Vad jag dock inte kan grunna ut är varför inte mannen får gå ensam på visit. Vad är det som förväntas kunna hända?

Om jag förstår det hela rätt går det alltså till så att den nyinflyttade frun går hem till sin makes överordnades fru (för vi kan nog anta att den överordnade är en man), för att å sin mans vägnar prata en stund om "likgiltiga ämnen", samtidigt som deras respektive makar mycket väl precis kan komma insläntrande på jobbet efter en gemensam lunch. Så varför är det fruarnas uppgift att se till den sociala etiketten? Visst vill man nog gärna knyta nya kontakter efter att man flyttat till en ny plats (och möjligheten till parmiddagar ligger onekligen i luften), men det känns lite udda att göra regel av.

Vi har fortfarande en sak kvar att fördjupa oss i: visitkortet.

Visitkorten används, som namnet antyder, då man går på visit, d. v. s. framför allt om man inte blir mottagen. Om värdinnan ej tar emot, läggas två av mannens och ett av damens kort på visitkortsbrickan. Detta förhållande beror på den omständigheten, att frun aldrig går på visit hos en herre och därför inte avlämnar något visitkort till denne. Korten vikas i övre högra hörnet eller i högra kanten som tecken på att de besökande varit personligen närvarande. Den besökande damen kan också avlämna ett av mannens kort samt ett av makarnas gemensamma visitkort.

Blir en dam mottagen av värdinnan, lämnar hon vid avskedet två av mannens kort, då ovikta, samt eventuellt ett av sina egna i vikt skick.

En förlovad dam kan lämna sitt visitkort även till herre, om även fästmannens kort lämnas. Sålunda kan hon vid visit avlämna två av sina egna och två av fästmannens. Annars lämnar en ogift dam sitt kort till skapelsens herrar, blott om dessa äro nära i släkt med henne eller mycket ålderstigna.

I vanliga fall tar ett hembiträde emot visitkorten på en silverbricka i hallen. Ofta står emellertid en bricka framme i hallen för samma ändamål.

Hängde ni med? Nej, inte jag heller. Det kanske är tur att det där med att gå på visiter är på väg att försvinna.