Den romantiserade boken

Jag fick under dagens frukost det tvivelaktiga nöjet att lyssna till "nöjespanelen" i SVT:s morgonprogram. De tog upp "den svenska romanens död" och diskussionen spårade in på boken som medium och Claes-Johan Larsson yttrade: "Det var ju så många som sa när de här nya skrivplattorna kom, där man då skulle kunna ladda hem romaner och sitta på en digital skiva och läsa hur mycket som helst. Fortfarande är det ju faktiskt också utformingen, känslan av att vända dom här bladen. Alltså, det är ju en abstrakt upplevelse som inte bara ligger i texten utan också i det man faktiskt håller i."

Det där är förstås ett stort lass strunt. Men det är strunt man får höra rätt ofta. Det finns ett romantiserande av boken som objekt. Men sanningen är ju att boken lever vidare som objekt enbart därför att det inte har kommit någonting som är smidigare att använda.

Det är här vi gör den oundvikliga jämförelsen med sättet att lagra och konsumera musik. Den må kännas trött, men den är otroligt relevant. Musik köptes förr på LP och senare på CD. Folk närde en kärlek till dessa objekt som gick utanför själva mediet. Det klagades (det händer för övrigt fortfarande) på att CD:ns lilla format gjorde att omslagen inte blev de konstverk LP-omslagen hade erbjudit. Mer sällan talades det om hur mycket mindre plats CD-skivorna tog.

Sedan uppfann någon internet. Med tiden kunde musiken spridas betydligt fortare och lättare än vad som förut varit fallet. Idag kan det ta några minuter att leta upp musiken, ladda ner den och föra över den till valfri ljuduppspelande maskin. Tacka tusan för att folk gör det snarare än tar sig igenom en procedur som tar åtminstone tio minuter (förutsatt att du bor granne med en skivaffär), men vanligtvis tar dagar eller till och med veckor (jag väljer att hålla de ekonomiska aspekterna utanför den här texten, den olagliga fildelningens vara och icke vara är en helt annan diskussion för ett helt annat tillfälle).

Visst finns det fortfarande sådana som går igenom denna långa procedur. Jag är själv en av dem. Inbiten samlarmänniska som jag är fortsätter jag att köpa mina skivor. Och böcker. Visst finns det ett mervärde i det fysiska objektet. Men vi ska inte lura oss själva här. Det mervärdet är betydligt mindre än vissa vill få det till. Det stora flertalet väljer nedladdningsvägen för att den är så mycket smidigare. För dem har plasten och papperet som ligger runt skivan föga betydelse.

Förr eller senare kommer någon komma på en lösning för införskaffande och läsande av text som är smidigare än dagens böcker och då kommer samma skeende sättas igång inom bokvärlden. Claes-Johan Larsson lär förvisso fortsätta köpa sina pappersvolymer. Jag kommer antagligen att göra detsamma. Men de flesta kommer sluta göra det. De kommer sluta göra det därför att Claes-Johan Larsson har fel. Precis som musikens magi inte ligger i plasten ligger inte bokens magi i papperet. Den ligger i texten.