En amerikansk imitation

Jag minns det fortfarande som ett ögonblick av svaghet. Ett ögonblick jag skulle komma att ångra

Det var några år sedan och jag hade sett och älskat de första tre säsongerna av "Coupling" under en reprisvända på SVT. Fjärde säsongen var på väg att inhandlas på DVD och abstinensen var svår. I det läget lyckades jag få tag på ett par avsnitt av den amerikanska versionen och beslutade mig, mot allt bättre vetande, för att faktiskt se dem.

Jag måste först erkänna att jag har enormt svårt att förstå hela fenomenet. Varför känner man på andra sidan Atlanten ett behov av att spela in TV-serier på nytt på hemmaplan när de redan finns där så tillgängliga? Är det för att amerikanska TV-bolag får nervösa ryckningar av säsonger som inte uppgår till tjugotvå avsnitt?

Den amerikanska versionen bestod delvis av direkta nyinspelningar av avsnitt från originalserien, men också av helt nya manus. De två jag hade lyckats få tag på hörde till den förra kategorin. De var katastrofalt dåliga. De hade helt enkelt spelat in samma sak en gång till, men använt skådespelare helt befriade från all form av utstrålning. Jag erfor en total brist på förståelse för hela projektet.

Nyligen fick jag dock chansen att se igenom resten av de tio avsnitt som spelades in. Det kan verka märkligt att jag, med de erfarenheter jag haft av den tidigare tog den, men jag var nyfiken på vad de hade gjort med de egenproducerade manusen

De var helt tittbara. Ingenting jag skulle rekommendera någon, men inte heller något som gjorde ont på det sätt nyinspelningarna hade gjort. Men det var inte "Coupling". Det fanns inget kvar av den genomtänkthet och intelligens som gjort Steven Moffats manus till något utöver det vanliga. Dessutom kändes det som att karaktärerna hade ytterst lite att göra med de jag kände sedan tidigare. Framförallt har Susan förvandlats till något som ligger långt ifrån den person Sarah Alexander gjorde levande för BBC. Detta i samband med att skådespeleriet fortfarande var helt intetsägande bäddade för en ytterst lättglömd upplevelse.

Det hade helt enkelt blivit en vanlig sitcom. Ett par skratt per avsnitt, men inget man känner ett behov av att se mer av. En av dessa sitcoms som det startas åtskilliga av varje år och som läggs ner i nästan samma takt, bara för att ersättas av nya lika oinspirerade efterföljare. Ett vittnesbörd om en genre i kris.

Av något intelligent, varmt och mänskligt hade det blivit något att snabbkonsumera, och det fanns inte ens någon där att sörja. Kanske det trots allt var bäst så.