Återupptäckta album, del 1: "No Guru, No Method, No Teacher"

Jag har alltid varit förtjust i Van Morrisons 80-tal. Någon gång har jag till och med på ett musikforum kläckt ur mig att jag föredrar det framför hans 70-tal (idiotförklaringen lät inte vänta på sig). Det må ha varit en smula förhastat, men det ligger ändå någonting bakom det. Och man får komma ihåg att jag fann Van Morrison genom "Hymns to the Silence", som må vara utgiven 1991, men som tematiskt och musikaliskt måste ses som avslutningen av hans 80-talsproduktion.

Med lite perspektiv kan man väl säga att de där albumen har åldrats ganska dåligt. De innehåller lite för många folkflummiga synthar och Vans cocktail av kärlek och kristendom är väl inte heller det modernaste ämnet att ta upp.

"No Guru, No Method, No Teacher" från 1986 är ett utmärkt exempel på varför den här perioden faktiskt fungerar. Vans version av kristendom, som drar mycket åt naturmysticism, får aldrig tydligare spelrum än här, kanske främst i "Tir Na Nog" och "In the Garden".

Även nostalgin finns här. Sökandet tillbaka till barndomen då allt var enkelt ock musiken innehöll mer själ. Ett tema som, precis som kristendomen, skulle utvecklas och nå sin kulmen i och med "Enlightenment" och "Hymns to the Silence", men som till skillnad från den sedan skulle exponeras in absurdum i allt innehållslösare musikaliska förpackningar.

Skivan avslutas med "Ivory Tower" och det är svårt att inte även här reflektera utifrån vad som hänt sedan dess. Men i ärlighetens namn borde man försöka tänka bort alla gnällåtar som kommit under 90- och 00-talet och se det här för vad det är. Ta Vans behov av att visa fram sin känsla av att inte vara förstådd på allvar. Trots en musikalisk inramning som, i alla fall i mitt tycke, inte är den mest spännande.

Det som framförallt slår en så här i efterhand är vilken känsla Van har i rösten. Han menar det han sjunger. Det finns en innerlighet och, för att använda ett slitet uttryck, själ i framförandet. Lyssna bara på "One Irish Rover" (och försök att mentalt byta ut den där synthen mot ett piano). Det finns en närhet och en ärlighet här som snart skulle komma att gå förlorad.

Som helhet måste man säga att "No Guru, No Method, No Teacher" framstår som Vans 80-tal i koncentrat. Gjort bättre, mer helgjutet än kanske någonsin annars.