Svenska och engelska texter

Igår hamnade jag i diskussionen om konfliketen mellan att skriva låttexter på sitt modersmål och på ett annat språk och om hur det är för dem som har engelska som modersmål och som därför knappast kommer i kontakt med frågeställningen och det slog mig att jag faktiskt har en gammal text liggande i ämnet som jag aldrig har gjort något med. Kanske är det dags nu att låta den se offentlighetens ljus. Jag minns inte exakt när jag skrev den, men den borde vara någonstans mellan ett och två år gammal. Den föreligger här i i stort sett oförändrat skick.

Jag ramlade i samspråk med en vän om den där urgamla frågan om varför artister väljer att skriva på de språk de gör. Jag har aldrig tillhört dem som kategoriskt förkastat de svenskar som skriver låtar på engelska (även om jag accepterar deras argument att man borde behärska sitt modersmål bättre), men kan samtidigt fundera på hur det kommer sig. För att det skulle handla om att lättare slå utomlands köper jag inte. Antagligen handlar det om någon sorts kulturella skäl, man inspireras av en viss engelskspråkig kultur. Men när man funderar på att detta för personer med engelska som modersmål inte ens är en fråga att reflektera över får man ytterligare perspektiv på frågan.

Men vi diskuterade också huruvida det kunde röra sig om att det är lättare att hålla en distans på ett språk som inte är ens eget (och nej, vi är långt ifrån de första att föra fram denna tanke). Orden kanske inte kommer riktigt lika nära, kanske inte blir lika verkliga.

Ett tag senare kom jag att tänka på att Magnus Carlson faktiskt är ett väldigt bra exempel i sammanhanget. Han skriver ju både engelska texter (till Weeping Willows) och svenska (till sina soloalbum). Och det är faktiskt som att känslorna blir större när det är på svenska. Weeping Willows har ju alltid sysslat med de stora känslorna. De där stora orden som alltid vilar på gränsen till det patetiska. Men de går aldrig över gränsen. Känslorna får förbli sådär underbart stora, där man bara kan få känna sig omsluten av Magnus underbara röst samtidigt som man ser gatlyktorna fara förbi i sin oändliga rad under en nattlig bilfärd. Man får känna att han har känt alltihop, sorgen och smärtan, och nu måste få tala om hur det känns för den som vill lyssna.
Men på svenska blir det delvis en annan sak. Fast temat är detsamma. Fast känslorna är desamma. Men det blir på något sätt ännu naknare, ännu närmare. Orden blottläggs i all sin ömklighet. På flera ställen på solodebuten "Allt Är Bara Du, Du, Du" fungerar det någorlunda ändå. I "Det Värsta av Allt" deklarerar han:

Vad fan ska man med kärlek till?
Det blir ju aldrig som man vill
Vad fan ska man med känslor till?
Dom gör ju ändå som dom vill

Redan här känns det som om det ligger farligt nära det patetiska, men jag köper det ändå av någon anledning. Ett par låtar senare, i "Repig 7" Singel" (jag avgudar den titeln) har texten på något sätt gått över den där gränsen (här rimmas det till och med på hjärta och smärta, det finns lagar mot sånt). Jag förmår inte ta in det och börjar till och med fundera på varför hon lämnat honom och om hon nog inte i alla fall har det bättre med den nye.

Kanske beror problemet på övermättning. Låt efter låt av massiv ensamhet blir för mycket. Men det fungerade ju hos Weeping Willows.

Så kanske finns det en poäng med att skriva på engelska i allafall. För att göra känslorna lagom stora. För att synka dem medgatlyktornas flykt.

Undrar hur de gör i den engelsktalande världen.