Om tolkningsramar och underliga djur

Att inställning och förkunskap spelar roll för hur man uppfattar olika kulturella uttryck är knappast en nyhet, men jag fick ett ovanligt tydligt bevis på det nyligen.

Jag såg första avsnittet av "Finding Bigfoot", en TV-serie som visar en grupp människor som åker runt i USA och försöker... eh... hitta Bigfoot (eller Sasquatch, som arten tydligen också kallas). I första avsnittet far de till Florida, där de först besöker en familj som har sett tydliga tecken på Bigfootnärvaro på sina marker. Därifrån beger de sig iväg för att träffa fler vittnen. Utifrån dessa uppgifter försöker de komma fram till var djuren kan befinna sig, beger sig dit utrustade med värmekameror och diverse annan utrustning och får slutligen syn på en figur som skulle kunna vara en Sasquatch.

Jag hade förstått det som att det rörde sig om en dramaserie, varför jag konsekvent antog att alla medverkande var skådespelare som agerade efter ett manus. Jag var imponerad över hur skickligt de hade lyckats fånga stilen hos den här typen av dokumentärserier, och reflekterade över att det kunde läsas som en parodi på genren. Jag funderade en hel del kring vad som kunde vara avsikten med serien och hur den skulle kunna hålla sig intressant någon längre tid. Jag ska också erkänna att det i längden var ganska tråkigt.

När jag i efterhand har försökt kolla upp serien visar det sig att den faktiskt är "på riktigt". The Bigfoot Field Research Organization, som Sasquatchletarna är medlemmar i, finns på riktigt och de har tydligen åkt runt och letat bevis på artens existens. Hur man har fått tag på sekvenserna där en Bigfoot syns gående mellan träd, som ibland dyker upp i programmet har jag ingen aning om (det ser dock misstänkt mycket ut som en människa i en apdräkt).

Där gick alla mina funderingar kring genrekonventioner och budgetöverväganden och en massa annat helt åt skogen. Frågan är bara om jag fick ut mer eller mindre ur programmet än vad som varit fallet om jag inte känt till dess bakgrund.