Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 1: På bjudning

För några år sedan hittade jag en nätt liten volym på en loppmarknad. Den bar titeln "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" och var utgiven 1947. Eftersom det här med vett och etikett kan vara en smula snårigt tänkte jag i några texter citera ett och annat guldkorn. Vi börjar med att informera oss om hur man uppför sig när man går bort på middag.

Vi behöva inte betona, att man inte vräker sig i stolen, som man gör i en fåtölj, utan sitter rak, eller att man inte skall lägga benen i kors, men det är kanske inte ur vägen, att betona, att man inte stöder armbågarna mot bordet eller lutar huvudet i handen, att man inte nervöst leker med kniv eller gaffel, lyfter upp tallriken för att se på stämpeln i botten eller tummar på glasen. Sådant händer nämligen då och då på bjudningar och verkar ytterst irriterande på de övriga, mera väluppfostrade gästerna. På sin höjd stöder man handen mot bordet.

Exakt vem som kontrollerar i vilken ställning gästerna håller sina ben under bordet framgår inte, men det blir väl till att passa på sig själv bättre i framtiden.

Personligen har jag aldrig funnit efterrätten bestå av frukt liggande bara så där upp och ner på tallriken. Det är nog tur, för intagandet av frukt är inte så lätt som man kan tro.

Helst ska man äta frukt utan att beröra den med händerna. Man delar lämpligen ett äpple i fyra delar med kniven och skalar sedan varje klyfta på assietten utan att använda fingrarna. Även bananer skola helst delas sönder med gaffel och kniv. Apelsiner äro litet besvärligare att behandla på samma sätt. Härvidlag må det vara tillåtet att använda fingrarna. Man skär skåror i skalet, viker ut flikarna, skär sönder klyftorna befriar dem från kärnor med hjälp av kniv och gaffel, samt för bitarna till munnen med gaffeln eller med fingrarna. Skulle en kärna ha råkat komma så långt som till munnen, tar man den på en gaffel och lägger tillbaka den på tallriken, såvida man inte av pur förlägenhet sväljer den, vilket ju inte ska vara så bra för blindtarmen, om man får tro den folkliga expertisen.

Och så var det det här med vindrickande

Vinet är tabu, tills värden hälsat gästerna välkomna. Men sedan brakar det löst. I Sverige dricker man nästan aldrig solo utan skålar alltid. Dock kan en dam, som ju inte får proponera skålar, dricka solo, om hon så önskar. Det tillkommer dock bordskavaljeren och värdfolket att se till, att även damerna få tillräckligt att dricka genom att flitigt skåla med dem.

Värdfolket skålar med gästerna, men gästerna skåla inte med värdfolket. Det är en grundregel, som man inte får bryta mot. Inte heller värdinnans kavaljer får skåla med henne.

(---)

Äldre personer skåla först med yngre, liksom även personer högre upp på rangskalan först dricka med lägre placerade. De senare besvara dock längre fram skålen. Man svarar nämligen alltid på en skål.

Och så slutligen en instruktion som är en smula förvirrande.

Om tandpetning skulle vi strängt taget inte behöva tala. Den får helt enkelt förekomma. Så det kapitlet var lätt behandlat.

Törs man gissa att ett ord har fallit bort här? I annat fall skulle jag nog vilja ha lite utförligare information. Vilka redskap ska man använda för att peta sina tänder? Tandpetare, bestick eller kanske naglarna?

Ve över de ouppmärksamma

På åttitalet skrev Uno Palmström polisromaner.

Jag gillade dom. Det berodde säkert i lika hög grad, om inte högre, på att han hade ett bra persongalleri än på kriminalhistorierna, men i vilket fall som helst var de läsvärda. De fick förmodligen inga priser för innovation, men de var tillräckligt varierade för att hålla intresset uppe.

Innan dess skrev han två böcker som inte passar in i den ramen. Det är på intet sätt unikt (jag har till och med talat här om hur Jan Mårtenson lekte med genrer i sin karriärs början). Det som gör att de faller ur lite är att han använde sig av samma karaktärer som han sedan skulle låta befolka hans mer realistiska berättelser. Dessutom var de placerade några år in i framtiden, vilket gjorde att deras liv från de tidigare böckerna inte stämde överens med vad som hände dem i de senare. Nu får man förstås vara en bra sorglig person för att bry sig om sådant och i den kategorin finns jag självklart inte (längre). Jag vill bara konstatera att det är ett ovanligt grepp och att jag inte kan låta bli att respektera Palmström en smula extra för att han använder sig av det.

I "System 84" från 1978 skapar Palmström ett scenario där olika register har samkörts för att privatpersonerna bättre ska kunna hjälpas av olika myndigheter och samhällsfunktioner. Han tror inte på tanken. Det kanske är värt att notera att boken utspelar sig 1984 och att det årtalet knappast är valt på slump.

Innan dess hade han dock funderat kring hur en svensk statskupp skulle kunna se ut i "Kuppen" från 1976. Här låter han ett högerpopulistiskt parti ta sig in i riksdagen och dess ledning gå i täten för ett avsättande av den demokratiskt valda regeringen. Den briljanta idén är att genomföra kuppen samtidigt som ishockey-VM pågår. Då sitter nämligen i stort sett hela landets befolkning framför TV:n och märker inte vad som händer. Eftersom all media köpts upp av samma koncern, var ledning är positivt inställd till kuppen, kan de dessutom styra den bild av maktövertagandet som sprids i media.

Det märks att Palmström läst sin Per Wahlöö, även om jag inte vågar spekulera i om inspirationen kommer därifrån eller om de båda har läst och blivit efterföljare till samma tidigare källor. I vilket fall som helst finns det en tydlig skillnad mellan Wahlöös dystopier och Palmströms är att den senare arbetar mer med humor. "Kuppen" är en fullt genomförd satir. Humorn är tydlig, men under den bubblar det av en tydlig ilska. Boken säger: "Visst överdriver jag, men inte så mycket som ni vill tro. Om ni inte aktar er är det snart för sent".

Det är inte särskilt höga tankar Palmström har om befolkningen som helhet. Hela premissen med att bara man bjuder dem på underhållning i form av stora idrottsmästerskap så försvinner den lilla uppmärksamhet de har på sin omvärld. Det är värt att nämna i sammanhanget att han så småningom skulle bli medförfattare till en bok om IFK Göteborg, så han är knappast oförstående inför sportintresse som fenomen. Å andra sidan har han inte mycket till övers för en befolkning som faller för retoriken hos ett högerpopulistiskt/nationalistiskt parti från början. Han ser i allmänhet en en befolkning som trivs bäst när den slipper bry sig om vart samhället är på väg. Nej, hans egen ståndpunkt är inte särskilt subtilt framförd.

Naturligtvis är boken daterad. Den är knappt en parentes i den svenska litteraturen, förvisad till den tid där den skrevs. Men kanske var det också ambitionen. Den var ämnad att vara relevant just där och då. Och den går fortfarande att läsa med behållning, även om det måste göras genom ett tidsfilter. Och det är intressant hur en del av de saker den tar upp diskuteras nog så intensivt idag. Bokens nya riksdagspart visar upp en hel del likheter med samtidens nytillskott och effekterna av att media ägs av färre och färre bolag diskuteras nu mer än någonsin. Det är inte utan att jag undrar vad Palmström skulle ha sagt om sitt debutverk idag om han varit i livet.

TV på märklig export

Hanna Fahl skriver i dagens DN om hur svensk TV-dramatik blivit alltmer populär utomlands, som del i en skandinavisk våg. Ett belägg för detta är att "Äkta människor" inte bara sålts till utlandet, utan också ska göras i en brittisk version av produktionsbolaget Kudos (som har mycket gott anseende efter att ha gjort bland annat "Spooks" och "Life on Mars"). Det förefaller mig en smula märkligt.

Jag har tidigare givit uttryck för en viss ambivalens gentemot "Äkta människor", men jag kan inte alls se vad som skulle göra serien intressant för ett bolag som Kudos. Visst, den såg snygg ut, men intrigen var behäftad med en hel del problem. De logiska luckorna kan man väl i och för sig göra sig av med i  bearbetningen, men det större problemet är att den beträdde marker som vadats genom många gånger förut. Diskussionen om vad som är en människa och när en maskin ska anses ha mänskliga rättigheter har tagits upp otalig gånger inom science fiction-genren och även om "Äkta människor" hanterade just den aspekten bra och lyckades återknyta till vår verklighet på ett relevant sett, så kände inte ens jag, som inte dykt särskilt djupt inom science fiction-genren, att det gav någonting nytt.

Men kanske hade jag fel där. Jag föreslog då att serien kanske ändå fungerade därför att den kunde presentera denna diskussion för en svensk mainstreampublik som inte hade mött den förut. Det kan mycketg väl vara så att jag underskattar min egen genremedvetenhet. Kanske kan en brittisk version av "Äkta människor" vara attraktiv genom att föra ut science fiction-genrens konventioner och frågeställningar samtidigt som den undviker en science fiction-estetik som många känner skepsis inför.

Jag lär titta. I vilket fall till en början, till det blir tydligt om Kudos lyckas skala bort de problem som originalet drogs med.

Tintin på TV, del 2: Förändringar

Under 1960-talet tillverkade studion Belvision en TV-serie byggd på Hergés seriealbum om Tintin. Deras kvalitet kan diskuteras, men under flera decennier var det genom dessa man upplevde Tintin på svensk TV. Dock hade stora förändringar gjorts i historierna när de fördes över till det nya mediet...

En viktig sak med Tintinalbumen är att de överlag går ihop. Med det vill jag säga att det som är händer i dom är logiskt. Nog kan man ifrågasätta realismen i vissa händelsekedjor och det förekommer dessutom en del övernaturligheter, men det som händer är logiskt inom ramen för fiktionen.

I Belvisionserien verkar inte det där med logik ha varit särskilt prioriterat. Min favoritsekvens på detta område finns i "Månen tur och retur", där Haddock, Kalkyl och detektiverna Dupoundt har gett sig iväg i en svävare, men tvingas ta skydd i en grotta, som sedan rasar igen, vilket hindrar dom från att ta sig tillbaka till raketen igen. Tintin löser det hela genom att be Milou spåra (på månen, efter en farkost som inte nuddat marken när den åkt, med huvudet i en stor plasthjälm). Väl framme vid grottan lyckas Milou hitta en liten öppning och Tintin kan skicka in honom i grottan med dynamit, som Kalkyl glatt tänder på, varpå raset vid grottöppningen sprängs bort.

Ett nästan allvarligare problem (om än inte lika roligt) uppstår när Professor Kalkyl nästan får en tung packlår över sig. Tintin noterar att vajern som hållit låren blivit avskuren, men trots att antalet misstänkta är litet och lättkontrollerat när man befinner sig på månen - och det borde oroa om någon i expeditionen försöker mörda de andra - undersöker han det inte vidare. Han bara noterar att ingenjören Wolff beter sig underligt och låter det hela bero.

Vi kan unna oss ett exempel till. I "Rackham den Rödes skatt" blir Tintin attackerad av Maxim Vogel, en av skurkarna från det föregående albumet "Enhörningens hemlighet", när han dyker efter Enhörningens vrak. Efter att ha fått assistans av en bläckfisk lyckas Tintin tillfångata Vogel och ta honom upp till expeditionens skepp. Men är det inte ytterst märkligt att de aldrig såg till skurkens båt? Så långt kan han inte ha simmat under vattnet att fartyget han utgick från inte sågs från ytan.

Så varför inlät man sig på dessa - och andra - brister i manus. Det kan ju inte ha varit så att författarna inte tänkte på problemen. Den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att man helt enkelt sket i dom. Varför gå miste om en bra och dramatisk ingrediens i berättelsen bara för att den är helt orimlig. Och ska jag vara ärlig så var detta inte något som bekymrade mig när jag var sex år gammal. Jag svalde alltihop. Och jag blev besviken när jag fick tag i originalversionen av "Rackhem den Rödes skatt" och Maxim Vogel inte ens var med!

Då är det ett större problem att historien ibland stannar av och tittaren får uppleva en god stund där karaktärerna bara springer runt till ingen nytta. I "Krabban med guldklorna" går flera avsnitt ut på att Tintin och Haddock blir tillfångatagna av Ahmed den Förskräcklige och en skurkaktig pilot, lyckas befria sig och fångas in igen. På samma sätt kutar de i "Det hemliga vapnet" runt en bra stund på ett borduriskt fängelse, i ett försök att frita Professor Kalkyl, en sekvens som enbart tar några rutor i boken. Det är möjligt att dessa sekvenser fungerar bättre när man ser dom i femminutersportioner, men jag har samtidigt svårt att se att det inte skulle ha gått att göra något bättre med de förutsättningar man hade.

Ändå finns det ljuspunkter. Varje berättelse har fått sitt eget musikaliska tema, något som fungerar riktigt bra. Och det är också med ljud och stämningar man lyckas bäst. Sekvensen då jorden går under (i alla fall nästan) i den mystiska stjärnan är betydligt bättre än i nittiotalsserien. Ännu tydligare märks det i "Månen tur och retur", framförallt i slutet, där man med hjälp av "ljus" och musik lyckas skapa en mardrömslik stämning medan raketen störtar mot jorden och syret är på upphällningen. Det funkade då och det är imponerande även nu. Detta är väl trots allt adaptionens verkliga uppgift, inte att bara flytta berättelsen till ett nytt medium, utan att använda detta mediums förutsättningar för att fördjupa berättelsen. Så kanske kan denna primitiva och på många sätt undermåliga Tintin ändå visa sin sentida efterföljare ett och annat.

Tintin på TV, del 1: Kvarlevor

Om man stöter på Tintin på TV idag rör det sig med största säkerhet om den TV-serie som franska Ellipse och kanadensiska Nelvana producerade i början på nittiotalet. Det är en nog så kompetent produkt. De har lagt energi på att följa albumen och lyckats bra. Man kan i och för sig ha sina invändningar mot den svenska dubbningen, men det får man väl helt enkelt leva med. Min invändning kan väl vara att har man läst albumen så ger serien inte så mycket. Ingenting fördjupas egentligen, men det var väl inte heller avsikten.

Jag mötte och lärde mig älska Tintin via Belvisions TV-version från sextiotalet. De hade tagit några av albumen och klippt ner dem till fem minuter långa avsnitt, 104 stycken allt som allt, komplett med cliffhangerslut emellan. De klumpades ihop tre och tre (ungefär) när de visades på svensk TV. Mina bröder (eller föräldrar) hade sett till att fånga en del av dem på video och det var dessa, och ytterligare några som införlivades i samlingen då de repriserades cirka 1989, jag såg om och om igen. Ser jag om dem idag kan jag läsa med i stora delar av dialogen.

Som vuxen noterar jag hur primitiv animationen är, men det var ingenting jag märkte då (och jag tror ändå att den såg rätt illa ut redan på den tiden). Och rösterna! Det vore fel att säga att det var "rätt" röster, de var ju de ända Tintin-röster jag kände till. Men de var bra. Tomas Bolme kommer för mig alltid i första hand att vara Tintin liksom Åke Lindström alltid kommer att associeras med rollen som Kapten Haddock (eller borde det vara "Kapten Kolja"?). Nog för att man så här i efterhand kan önska att de hade plockat in ett par skådespelare till. Nog för att Lars Edström är skicklig, men det finns en gräns även för hur många olika röster han kan göra, men inte heller det reflekterade jag över för tjugofem år sen. Samma gäng gick senare vidare till att göra ljudadaptioner av Tintinalbumen, som jag hörde på kassett. Även dom älskade jag.

Det kan inte ha undgått ens den som aldrig rört ett Tintinalbum att upphovsmannen Hergé hade en del problem med etniska stereotyper. När TV-serien kommer till har några decennier gått, så det kommer som en överraskning att den snarare än att dämpa problemen faktiskt på sina ställen gör dem värre. Karaktären Ahmed den Förskräcklige, som skapats enkom för TV-versionen av "Krabban med guldklorna" är både visuellt och personlighetsmässigt en betydligt grövre karikatyr på en arab än något som finns i förlagan. Märkligare ändå blir det i "Rackham den Rödes skatt". Där har man befolkat den ö dit Tintin och gänget kommer för att söka efter skatten med en infödingsstam som vi inte såg röken av i albumet. I och för sig kan ju inte dessa varelser kopplas till någon specifik nationalitet eller folkgrupp, men det är en så fullkomlig bild av begreppet "vilde" man kan tänka sig.

Men inte nog med att de saknades i albumet, jag kunde inte heller minnas dom från TV-serien jag såg som barn. Och en koll visade att jag hade rätt. De hade klippts ut ur den svenska versionen.

Jag har svårt att tro att SVT på eget initiativ klippt bort dessa delar, så förmodligen var det serien kortad redan när den dubbades till svenska. Detta skedde förmodligen 1969 eller 1970, mindre än ett decennium efter att serien gjorts. Redan vid denna tid hade alltså någon insett att detta parti var problematiskt och sett till att erbjuda en version som snyggats upp. Eller hur ligger det till egentligen? Om någon Tintinexpert läser detta får hen gärna upplysa mig om hur saken ligger till.

I vilket fall som helst måste det ses som anmärkningsvärt att man lyckats klippa bort dessa sekvenser utan att det uppstår konstigheter i narrativet. Infödingarna fanns med under flera avsnitt och tog plats i historien. Det faktum att man använt flera sekvensen med dem som bakgrund under eftertexterna måste också tolkas som att de sågs som en viktig och dramatisk del av berättelsen.

Vi ska fortsätta tala om vad som hänt med Hergés historier under vägen mot TV-skärmen. Jag ska dock be att få avsluta denna första text på klassiskt TV-tintinmanér. Ni som sett något av serien får föreställa er Rolf Knutssons röst, som inledde och avslutade varje avsnitt.

Finns det över huvud taget något av värde i denna TV-serie, som inte kan härledas till nostalgi?

Missa inte nästa avsnitt:

"Förändringar"

Krimlitteraturgenomgång för fler än nördar

Jag har läst ut Michael Tappers avhandling "Snuten i skymningslandet: Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010". Det tog sin tid. Det är en bastant volym Tapper har knåpat ihop. 700 sidor (exklusive noter och referenser), vilket är tråkigt på ett sätt, för den borde få en betydligt större spridning än jag gissar att den gjort.

Tapper beskriver svenska polisromaner och -filmer och deras underliggande moraliska och politiska budskap. Jag är förmodligen den perfekte mottagaren. Jag läste många av de böcker han har analyserat i tolv-trettonårsåldern och är mycket nyfiken på vad han har sett i dom. Antagligen behöver man ha ett intresse för att ta sig igenom materialet. Men då blir man å andra sidan belönad.

Men det viktiga i Tappers avhandling är att han visar på hur dessa böcker och filmer faktiskt påverkar samhället de konsumeras i. Kriminal- och dokumentärgenren har lånat berättargrepp av varandra, vilket gör att polisdeckarna producerar en aura av realism, något som har varit ett honnörsord inom genren sedan Sjöwall-Wahlöös dagar, vilket i sin tur riskerar att ge en skev bild av hur brottsligheten i samhället faktiskt ser ut. Brottet måste ju vara spektakulärt för att fungera dramatisk motor i berättelsen. Dessutom talar Tapper om hur "polishämnaren", en karaktärtyp hämtad främst från amerikansk film, har blivit populär. Denna karaktär, som av berättelsen tvingas agera utanför regelboken, bygger på en opposition mot ett rättssamhälle som antas vara överbyråkratiskt och tandlöst, något som bara "polishämnaren" och hans (jo, det är oftast en man) metoder kan råda bot på. Denna typ av berättelse i samband med de realismanspråk som genren har med sig i bagaget tenderar även detta att påverka hur vi ser på och diskuterar brottsligheten i vår omvärld. Det är inget resonemang som är helt okomplicerat. Farhågor om att tittare och läsare inte ska kunna skilja på fiktion och verklighet bara för att fiktionen efterliknar dokumentärens sätt att berätta har framförts tidigare och det finns en risk att detta slår över i elitism.*

Boken rymmer så mycket mer än det jag har beskrivit här (och jag har varken utrymme eller förmåga att göra resonemangen rättvisa), men det är ändå här vi finner det som gör att alla borde läsa "Snuten i skymningslandet". Vare sig man köper Tappers resonemang eller inte så är det viktigt att fundera över på vilket sätt samhället och samhällsdebatten påverkas av denna typ av kultur. Det är genom att visa på dessa sammanhang han gör sin största gärning.

*Den som vill läsa om hur ett annat fiktivt verk som använde sig av dokumentärens teknik i sitt berättande togs emot rekommenderas varmt Philip Sandifers text om "Cathy Come Home".

Att prata som folk aldrig gjort

Jag såg första avsnittet av BBC:s "Merlin" när det sändes för ett antal år sedan. Sedan blev det inte mer. Serien föreföll rikta sig till femtonåringar och jag kände mig helt enkelt inte som en del av målgruppen. Jag fick höra att den blev bättre, men var aldirg motiverad att börja med den på nytt. Men nu, då den nått sitt slut, kände jag att det var dags. Jag börjar närma mig slutet på första säsongen och än så länge stämmer mina intryck med dem jag hade för fem år sedan, men jag krigar på.

Redan ett par avsnitt in fäste jag mig dock vid de sätt som karaktärerna, och kanske främst titelkaraktären, talade. Ord och uttryckssätt kändes ofta så moderna att det skar sig mot den medeltida omgivningen. Jag insåg att stilen på dialogen med största sannolikhet var avsiktlig. Dessutom tror jag att man har arbetat med att ge olika karaktärer olika sätt att uttrycka sig. Nog så berömvärt, men det hade ändå effekten att det tog mig ur funktionen.

Ganska snart insåg jag dock hur löjligt detta resonemang var. Det är ju inte direkt så att dialogen blivit mer autentisk om man uteslutit alla ord som William Shakespeare inte kände till. Men denna insikt hjälpte inte helt för att komma över problemet hos mig.

Jag har pratat tidiare om det här med hur realism fungerar inom fiktion, och då i synnerhet TV-dramatik. Man kan säga att det är något av en käpphäst för mig. Det här är ett utmärkt exempel. Skulle man på något sätt kunna återskapa realistisk medeltidsdialog skulle vi inte förstå någonting. Alltså måste vi arbeta med någon form av icke-realistisk dialog. Det centrala är att jag har lättare att låtsas att en mer (fejk)ålderdomlig dialog är realistisk och sålunda blir det lättare för mig att i stunden tro på det som händer i TV-rutan. Sålunda finns det alltså en anledning att hålla sig till konventioner, åtminstone om vi förutsätter att det finns fler som fungerar som jag.

Detta bör naturligtvis inte läsas som att man som manusförfattare alltid ska hålla sig till konventioner för konventionernas egen skull. Tvärton kan det finnas goda skäl att avstå fån dem. Och även om jag ibland kan önska att de som gjort "Merlin" låtsats lite för min skull, så verkar de i alla fall ha en tanke bakom vad de gör. Och för det måste de nog ha respekt, trots allt.