Obskyr populärkultur är ett av mina intressen. Det kan verka som en självmotsägelse, men jag vill hävda att så inte är fallet. Jag tycker det är spännande med sådant som en gång varit populärt, men som nu fallit i mer eller mindre glömska. Dessutom är populärkultur inte nödvändigtvis något som varit populärt. Det kan också vara något som funnits i det populäras kretslopp, skapats för att vara en del av detta men som aldrig har lyckats nå den framgång som upphovspersonerna eftersträvat.
En vars intresse för obskyr populärkultur uppenbarligen ligger på en helt annan nivå än min är Martin Kristenson. Han lät för ett par år sedan ge ut en bok med titeln "Vårt kära strunt: okända berättelser ur den svenska nöjeshistorien", som samlade artiklar om gångna tiders populärkultur han skrivit för tidningen "Kapten Stofil". Efter att ha läst den måste jag säga att jag är riktigt imponerad. Kristenson presenterar djuplodande information om de mest skiftande kulturyttringar, från en sekellång genomgång av hur man satt upp operetten "Glada änkan" i Sverige, via playbackkomikerduon Pilsner, till SVT:s skräckfilmsvisningar sommaren 1972 (och de efterföljande vampyr- och varulvsrapporterna i bland annat Helsingborg). Han beskriver de "hsumorsfilmer" som under ett kvartssekel producerades för biovisning dagtid, ett koncept jag inte ens kände till existerade och han beskriver hur dansen "Lambeth walk" ledde till åtal i Sverige.
Men det mest imponerande med boken är inte dess bredd utan dess djup. Kristenson måste ha lagt ner ett enormt arbete med att gå igenom gamla tidningar och TV-program. Han tar flera koncept som jag hade ett hum om bjuder på ordentlig kunskap. Visst kände jag till den av Lennart Hyland instiftade "frufridagen", men jag visste inte att den faktiskt förekom två gången. Inte heller kunde jag ana hur omfattande reaktionerna var, trots den så ofta upprepade sanningen att nästan alla tittade på Hyland när det begav sig. Jag kände till SVT-programmet "Skäggen", men Kristenson ger en genomgång inte bara om vad programmen innehöll utan också, dag för dag, vilka efterverkningarna blev. Hans genomgång av Åsa-Nissefilmerna är betydligt mer givande än den dokumentär i ämnet som SVT visade för några år sedan.
Jag inser att det här är långt ifrån allas kopp te, men jag önskar ändå att fler skulle hitta och glädjas åt den kunskap Kristenson har samlat ihop. Periodvis är det läsning som åtminstone jag hade svårt att lägga ifrån mig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment