Försöka dög faktiskt rätt bra

Jag läser att SVT ska spela in en andra säsong av "Äkta människor" och jag måste erkänna att det gör mig glad.

Det vore så enkelt att håna "Äkta människor". Det var en serie med så stora anspråk. Den var Allvarlig, den ville Säga Något. Para detta med en story som inte riktigt höll, som hade lite för många logiska luckor, lite för många styltiga repliker och lite för många som utforskat samma filosofiska marker förut så har man drivit in serien i ett hörn där det bara är att slå tills den inte rör sig mera.

Ändå vill jag välja att se det från andra sidan. Frågan kring när en maskin blir en individ må ha tacklats åtskilliga gånger tidigare inom science fiction, men ingen har vad jag vet försökt göra det som en brett upplagd svensk TV-serie med siktet inställt på masspublik. Lägg till det att storyn var hyfsat väl upplagd, att skådespeleriet på de flesta håll var klart godkänt och att det såg riktigt snyggt ut. Men det mest hedervärda är nog ändå att de försökte. Det må inte vara högsta internationella klass, men det var ett gott steg på vägen.

Skuggor ur det förflutna

Min första reaktion efter att ha sett första avsnittet av Aaron Sorkins TV-återkomst "The Newsroom" var att jag inte fick ordning på alla intryck. Det kändes som om det fanns så mycket att fundera kring att jag skulle behöva ett tag att smälta det. Därför hade jag inte tänkt skriva någon text i ämnet. Chansen är för stor att jag om tre veckor tänker helt andra saker kring det här avsnittet än jag gör nu. Men det finns en aspekt som lika gärna kan noteras ner nu, nämligen hur bekant det känns.

När det blev offentliggjort att Sorkins nya TV-serie skulle utspela sig bakom kulisserna på ett TV-program var det i sig inte anledning att oroas. Visserligen hade två av hans tre tidigare serier haft samma upplägg, men liknande miljöer kan ge upphov till olika historier (och ingen reagerar när det sjösätts ännu en serie som utspelar sig på ett sjukhus eller en polisstation). Nu skulle det dessutom handla om ett nyhetsprogram och det borde ge uppslag till intressanta diskussioner. Det gick att notera redan i "Studio 60 on the Sunset Strip" antydningar att Sorkin ville ägna sig åt att diskutera nyhetsmediernas roll i samhället. Dessutom hade både "Sports Night" och "Studio 60" avslutats i förtid. Med HBO i ryggen skulle han förhoppningsvis få möjligheten att bygga på lite längre sikt och låta serien få blomma upp i hela sin potential.

Efter att ha sett inledningen kan man dock konstatera att det inte bara är inramningen som känns igen sedan tidigare. "Sprots Night" inleddes även den med att en TV-journalist tappat motivationen för sitt jobb, men återfinner den när något spektakulärt händer. Ett före detta par som återförenas för att arbeta tillsammans såg vi i "Studio 60" (och också i viss mån med Josh och Mandy i "West Wing", även om det där låg mer i bakgrunden). Även Studio 60 inleddes med att någon tröttnar på att tiga om sakernas tillstånd och håller ett improviserat, men anmärkningsvärt välformulerat, tal där han utgjuter sig kring hur fel saker och ting står till. Den allvise mentorn till chef är dessutom slående lik Isaac från "Sports Night".

Det är lite för mycket som återanvänts för att det ska gå att vifta bort. Har Aaron Sorkin slut på idéer? Det känns dock som att det är för tidigt att avskriva serien än. Kanske ger den sig av i någon annan riktning än de tidigare när väl grunden är lagd.

En sak är hur som helst klar. Jag ser fram emot nästa avsnitt. En Aaron Sorkin på sparlåga är fortfarande bättre än i stort sett allt annat som går att skåda på TV.

Om markering av språkliga sammandragningar

Med min morgontidning följde imorse ett omfångsrikt reklamblad för Hornbach (var slutar förresten ett reklamutskick att vara "blad" och blir "katalog"?). På vägen mot behållaren för tidningspapper föll mina ögon på den slogan som fanns under företagsnamnet. Det stod "Det finns alltid nå´t att hitta på". Nej, jag har inte citerat fel. De har verkligen använt en accent istället för en apostrof, något som fick mina näsvingar att börja skaka okontrollerat.

Men sen började jag tänka på funktionen hos den där tänkta apostrofen. Man har alltså ansett det motiverat att sätt ut en apostrof i "nåt" för att det ska framgå att man menar "något". Hur många var det egentligen som hade missat det annars?

Den typen av apostrofer verkar annars vara på stark nedgång. De känns som en del av en annan tid, när beskäftiga hand outs använde dem för att visa att upphovspersonerna minsann kunde vara informella och skriva "se'n" istället för "sedan". Den främsta effekten var dock att det hela verkade ännu mer konstlat. Mycket få av läsarna skrev förmodligen någonsin så där själva.

Visst kan det finnas en funktion hos dessa apostrofer fortfarande. Vill man skriva att "alla fåglar kommit re'n" så är det nog bra med en markering, eftersom ingen som inte måste begränsa sig till ett visst antal stavelser säger "ren" istället för "redan". Men har man kommit fram till att texten man skriver är tillräckligt informell för att använda en sammandragning, som är så invand att det tveksamt om den inte blivit ett acceptabelt ord i sig själv, så tror jag att man gott kan avstå från en i och för sig grammatiskt korrekt, men i praktiken helt meningslös apostrofering.

UPPDATERING: Gösta Åberg ger några relevanta detaljer i "Handbok i svenska". Tydligen fanns ingen apostrof tillgänglig på gamla tiders skrivmaskiner, varför man fick använda accenten istället. Kanske är det därför detta bruk i viss mån hängt kvar trots att det inte längre behövs. Åberg nämner också ordet "nåt" som ett fall där apostrof inte längre är nödvändig.

Hur en remake bör göras

Vi är många som har stönat över brittiska serier som gjorts i nya amerikanska versioner. Inte bara verkar det antyda att det finns brist på idéer inom amerikansk TV (varför sker aldrig flytten åt andra hållet?), de har också en tendens att inte leva upp till originalet. På långa vägar.

Ändå emottog jag nyheten att det skulle göras en amerikansk version av komediserien "The Thick of It" med förväntan. Till skillnad från hur det brukar vara skulle seriens skapare Armando Ianucci arbeta aktivt med nyskapelsen. Det fanns alltså skäl att hoppas att det här skulle bli mer än en blek kopia. Det fanns dock en annan faktor som såg till att lägga in en dos skepsis. Huvudrollen skulle spelas av Julia Louis-Dreyfus.

Louis-Dreyfus är mest (bara?) känd för att ha spelat Elaine i "Seinfeld". Jag hade inte sett hennes senare sitcom "The New Adventures of Old Christine", men läst att hon fört över alla sina manér från genombrottsserien dit. Skulle hon plocka fram dem även nu skulle det kunna sänka serien rätt duktigt.

Den nya serien heter "Veep" och kretsar kring USA:s vicepresident och hennes stab och det är bara att konstatera att man har lyckats riktigt bra. Istället för att, som det tenderar vara, utgå från originalmanusen och anpassa lite för det nya landet har man skrivit helt nya manus. Det är samma typ av situationer och samma typ av humor, men helt nya karaktärer i helt nya situationer. Det är bara att konstatera att om man ska göra en remake så ska man göra så här. Det borde vara en självklarhet. Och mina farhågor när det kom till valet av huvudrollsinnehavare kom på skam. Någon gång då och då kan jag störa mig på hennes skådespeleri, men för det mesta är hon riktigt bra. Och ska vi vara ärliga så beror nog de där ögonblicken av ogillande mer på mig än på henne.

Visst kan man sakna en Malcolm Tucker, som dyker upp och skäller intensivt och innovativt med jämna mellanrum, men det är inte svårt att inse att om man gjort en kopia av honom så hade serien blivit sämre än den nu är. Här har inte tagits några genvägar och som följd av det har vi fått en riktigt bra ny serie.

Konstnärliga motsättningar

För någon månad sedan blev det känt att Stockholms Stadsteaters uppsättning av "Till Damaskus", som skulle haft premiär i nästa vecka blivit framflyttad till nästa år. Regissören och huvudrollsinnehavaren hade inte varit överens om hur dramat skulle spelas. I morse läste jag i min morgontidning att premiären på "Ett Dockhem" på Dramaten blivit framflyttad tre dagar. Den här gången var det mellan teaterledningen och regissören oenighet hade rått om hur pjäsen skulle spelas. Följden hade blivit att regissören lämnat projektet.

Jag måste erkänna att båda dessa händelser fyller mig med nyfikenhet. Jag hyser en stark önskan att få veta hur diskussionerna har gått. Vilka olika synsätt har man haft på hur pjäserna borde framföras, som varit så starka att man inte kunnat komma överens. Det hade varit intressant att veta av flera anledningar. Dels hade det sagt något om de båda dramerna, dels hade det sagt något om teatersverige av idag. Vad krävs egentligen för att Dramatens ledning ska gå in och säga: "Det här håller inte"?

Jag har inga större förhoppningar om att få veta. Kanske kommer några av de inblandade ge ut självbiografier om några decennier, i vilka de förklarar vad som hände. Sådana här konflikter förefaller ju vara lättare att berätta om långt efteråt. Till dess får jag väl hålla mig till tåls.

Mediebytets effekter

För något eller några år sedan blev jag uppmärksammad på ett nytt radioprogram som hette "And the Winner Is". Programmet bestod av att komikern Matt Lucas delade ut priser i udda kategorier, utifrån nomineringar som framlades av en tre personer stor panel, som skiftade från program till program. Det kunde röra sig om priser för sådana saker som "Värsta semesterresmål" eller "Bästa låt av ett i övrigt värdelöst band". Jag tyckte riktigt mycket om programmet. Det tilltalade min typ av humor. Diskussioner om vår värld utifrån en något skruvad utgångspunkt. Sålunda blev jag glad när jag insåg att programmet hade bytt medium och numera skulle finnas på TV, där under namnet "The Matt Lucas Awards".

Dock upptäckte jag ganska snart att programmet var en smula förändrat. Premissen var förvisso den samma, men kategorierna hade till viss del ändrat form. Sålunda kunde vi till exempel få se en kategori där vinnaren utsågs genom att panelen visade upp sin teckningsförmåga eller en sekvens där panelen ombads illustrera sitt nominering för "värsta musikgenre" med sång eller dans.

TV som medium har en stor fördel framför radio: det erbjuder både rörliga bilder och ljud. Det har också en nackdel: man måste visa något. De flesta som någon gång suttit igenom en svensk nyhetssändning kan intyga att det här inte sällan ställer till med bekymmer. Hur många gånger har vi till exempel inte fått se bilder på flimrande datorskärmar och händer som förflyttar datormöss som illustration av inslag om arbete eller myndighetsutövning. Min första tanke var att "The Matt Lucas Awards" drabbats av samma problem. Man hamnar i TV och inser att "vi måste visa någonting" och sålunda gör man om sitt koncept för att bjuda på mer visuella inslag.

Snart insåg jag dock att jag mycket möjligt kan ha fel. Kanske har seriens upphovsmän inte alls insett att fyra personer som pratar i en halvtimme inte funkar lika bra i TV. Kanske har flytten till TV setts som en möjlighet att få testa nya roliga grepp, eller de kanske har trott att den här formen kommer att tilltala TV-tittarna mer.

Vad som dock kan sägas med säkerhet är att programmet numera bjuder på en annan typ av humor. Många kanske ser det som en förbättring. Själv är jag inte så förtjust i underhållningsformen "kändisar gör saker de inte är bra på". Följaktligen ser jag resultatet av mediebytet som en besvikelse, men det vore naturligtvis förmätet att tro att det är en universell åsikt, eller att det utförts i desperation från programmakarnas sida.

Realismens gränser

Den nya TV-serien "The Syndicate" handlar om fem anställda i en livsmedelsbutik som gemensamt vinner en mycket stor summa på ett lotteri. Samtidigt, innan de får veta nyheten, bestämmer sig två av dem att ta till en desperat metod att lösa sina akuta penningproblem. Vi får följa dem och de andra efter vinsten och se hur den påverkar deras liv.

Det var Samuel Coleridge som myntade begreppet "Suspension of disbelief". Det anspelar på förmågan att acceptera saker som inte är realistiska inom ramen för ett fiktivt kulturellt verk. Om vi till exempel tittar på en vampyrfilm avfärdar vi inte den med tanken "det finns ju inga vampyrer". Det ingår i vår acceptans av verket att det faktiskt finns vampyrer. Skulle däremot plötsligt vampyrerna börja dela sig i fler vampyrer skulle nog många av oss tänka "det här är ju löjligt", trots att detta egentligen inte är mer orimligt än de blodsugande varelsernas blotta existens. Samma effekt skulle vi få om det dök upp en vampyr i ett avsnitt av "CSI", eftersom den serien försöker beskriva en (i alla fall hyfsat) realistisk verklighet.

I "The Syndicate" visar det sig snart att det pågår dramatiska saker i alla personernas liv, saker som är oberoende av lotterivinsten, men som påverkas av dem. Jag ska hålla mig till såpass luddiga formuleringar, eftersom jag inte vill avslöja för mycket för den som tänker se serien, men jag får ganska snart en känsla av att det pågår anmärkningsvärt mycket saker i just de här människornas liv. Var och en för sig är de realistiska nog, men när de alla visar sig ha samlats just hos personalen i den här affären vaknar den där Coleridgeska misstron som jag dittills valt att stänga av. Det är i grunden en bra serie, men jag känner att jag hela tiden måste kämpa mot tanken att de här händelserna samlade i klump helt enkelt inte är realistiska.

Det är inte bara övernaturligheter och rymdvarelser som tvingar oss att blockera vår skepsis för att vi ska kunna njuta av berättelsen. Även det förment realistiska kan dras med samma problem.