Ture Sventons två ansikten

Jag lärde känna Ture Sventon via julkalendern 1989. Jag minns att jag tyckte den var spännande. Nästa möte med den litteräre detektiven kom genom de två böcker som Helge Skoog (som ju varit Sventon också på TV) läste in på kassett. De hade en betydligt större effekt på mig, inte så  mycket för att jag var några år äldre, som för att jag konsumerade dem åtskilliga gånger.

Ture Sventon-böckerna skrevs som en parodi på hårdkokta privatdetektiver och inte minst illustrationerna spelar stor roll i detta. Medan texten poängterar hur skicklig Sventon är undergräver illustrationerna denna bild, genom att till exempel visa upp hans maskeringskonst inte alls är så skicklig som det påstås. Det här är med största sannolikhet helt avsiktligt och det ger en extra dimension åt böckerna. Julkalendern valde att framhäva de komiska inslagen, genom såväl musik och kostym som skådespeleri. Inte minst Jan Blombergs sätt att agera berättare visar genom konstrastverkan på det lite småskaliga och löjliga i Sventons (och övriga inblandades) tendens att ta allting på största allvar. Jag noterade det inte när jag först såg kalendern, men när jag såg om den som vuxen var det tydligt.

I de båda ljudböckerna, där Helge Skoog så att säga får regissera hela Ture Sventons värld blir bilden en annan. Sventons snärtiga repliker backas plötsligt upp av texten i sin helhet. Komiken finns förstås kvar, men Sventon är inte på samma sätt en del av den. Inte ens illustrationerna finns ju kvar. Det är denne Sventon som, på gott och ont, är den som ligger mig närmast, den hyperkompetente Sventon.

Det här kan i och för sig sägas gå emot hur Åke Holmberg kan antas ha menat att böckerna skulle läsas, men faktum är att han faktiskt själv under seriens gång styr dem mer åt det här hållet. Semlorna och den flygande mattan, två av Sventons tydligaste kännetecken, försvinner efter de första tre böckerna. Jag vågar inte svära på det, men jag tror att läspandet också är helt borta vid det laget. De "fantastiska" inslagen i serien, mattan och det matkrympande kylskåpet Nordpolen, hör de tidiga böckerna till. I "Ture Sventon i spökhuset", som kommer senare i serien, låter Holmberg Sventon visa på hur de spökerier som förekommit i titelns byggnad inte alls är något övernaturligt. Det blir på något sätt, vare sig det är avsiktligt eller inte, en del i att förankra Ture Sventon tydligare i verkligheten, bort från de parodiska inslagen som varit hans ursprung.

Man kan alltså se Ture Sventon på två olika sätt. Båda har sin charm, men för mig blev det den mer professionelle detektiven som vann.