Älskling, gå inte in ännu, sa muminpappan, och gör du det, så blunda. Jag ska göra ett nytt salongsmöblemang, som är så likt det gamla som möjligt, med tofsar och röd plysch och allting.
Det är slutet på Tove Janssons "Farlig midsommar". Muminfamiljen har slutligen kommit hem igen, till det hus som dränktes av en översvämning i bokens början. Nu har världen återgått till det gamla, äventyret är över, salongsmöblemanget kommer att återställas. Men muminmammans svar blir inte det förväntade:
Jag behöver inte blunda, sa muminmamman muntert (...) och jag tror nästan att vi tar plyschen brokig den här gången.
Den där repliken innehåller så mycket. På ett första plan talar den om hur muminmamman ser på livet och på ett andra plan säger den någonting allmänt om hur saker och ting förändras och att det är något att bejaka. Brokig plysch kanske inte är lika tryggt, men det kan ge lite nya perspektiv. Men repliken säger också någonting mer: att vi aldrig får tillbaka "Trollkarlens hatt".
Jag älskade "Trollkarlens hatt".
När jag första gången läste muminböckerna var jag gissningsvis åtta eller nio år gammal och "Trollkarlens hatt" var den jag började med. Jag kände naturligtvis till de flesta av karaktärerna, bland annat från julkalendern som gått i repris några år tidigare. Dessutom minns jag det som att både nittiotalets tecknade TV-serie och serietidning började i samma veva. "Trollkarlens hatt" är hur som helst en fantastisk äventyrsberättelse, som utspelar sig under en sommar, från den första våren till hösten börjar kunna anas i augusti. En radda upptåg med ett stort och starkt persongalleri som var en fröjd att ta del av.
Jag ville ha mer av detta. När jag var yngre uppskattade jag långa serier av böcker eller TV-program, där allting helst skulle ha återgått till de normala vid den enskilda delens slut. Karaktärerna fick förstås nya erfarenheter, men det påverkade dem inte nämnvärt. Allt skulle vara redo för nya frejdiga äventyr nästa gång. Jag tror inte att jag på långa vägar var unik när det gäller det här.
Muminböckerna antar dock aldrig denna form. Den som är närmast i stil till "Trollkarlens hatt" är föregångaren "Kometen kommer", men alla böckerna skiftar i stil och innehåll och, inte minst viktigt, i vilka av dessa underbara karaktärer som finns kvar och vilka som kommer till.
Jag tror att muminmammans replik om salongsmöblemanget i "Farlig midsommar" är en kommentar från Tove Jansson om just detta. Vi får inte komma tillbaka gång efter gång till ett muminhus som är oförändrat. Denna genrekonvention vägrar hon att hålla sig till. Tvärtom kommer hon i framtiden ofta använda de förväntningar hon har byggt upp för att fördjupa sitt verk. Genom att skapa älskade men till synes ofta tvådimensionella karaktärer i äventyrsberättelsens genre kan hon när hon väljer att fördjupa dessa karaktärer få en så mycket större effekt än om hon hade skapat nya karaktärer för sina senare verk och låtit muminfamiljen få förbli i sin evigt soliga dal
I "Farlig midsommar" finns mycket av äventyrsgenrens kännemärken kvar, men stämningarna är inte riktigt densamma. Något har förändrats och i slutet väljer alltså Jansson att säga det rakt ut.
Ingenting återgår till utgångsläget, men det som kommer kan mycket väl vara ännu bättre än det som varit.
No comments:
Post a Comment