Med högsta mål att stilla saknad?

Nu har jag sett Veronica Mars-filmen.

Jag gissar att åtminstone några av er har hört historien. Det fanns en TV-serie om en high scool-student som agerade privatdetektiv på fritiden. Den gick i tre säsonger och sedan lades den ner. Ett antal år senare samlade fans ihop 5,7 miljoner dollar för att få till stånd en film. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, men nu är DVD:n släppt och ska jag vara ärlig konsumerar jag den lika gärna på det sättet.

När serien lagts ner talades det om att den fjärde säsongen, om den blivit av, skulle ha utspelat sig några år efter den tredje, med Veronica arbetandes för FBI och de flesta av de övriga karaktärerna från serien bortplockade. Det hade kunnat bli bra. Det hade också kunnat bli dåligt. Vi fick aldrig veta.

Denna premiss har man nämligen kastat ut i filmen. Istället väljer man att gå tillbaka till seriens stämning och i miljöer. Så mycket det bara är möjligt. Veronica återvänder till sin uppväxtort av skäl som jag inte tänker avslöja, men låt oss säga att om någon varit orolig över att de övriga karaktärerna från serien inte skulle vara med så kan jag lugna vederbörande. I stort sett alla karaktärer du kommer ihåg från serien (och alla du tyckte om) är med. Och ett gäng till, som i alla fall jag hade glömt. Och förmodligen ännu fler som jag aldrig fattade att de varit med tidigare. Det är trots allt ett antal år sedan jag senast såg ett avsnitt av serien.

Det är som om man tänkt: "Fansen har visat att de saknat Veronica Mars. Nu ska vi ge dem allt de vill ha". Filmen anstränger sig verkligen att återknyta till serien så mycket som möjligt, på gott och ont. På den goda sidan finns att tonen är kvar. Veronica-karaktären känns igen och hennes scener med fadern är en fröjd att skåda. Kristen Bells och Enrico Colantonis skådespeleri är värt dessa cirka hundra minuter helt på egen hand. Själva kriminalgåtan är väl egentligen inte särskilt anmärkningsvärd, men det är av mindre betydelse. I alla fall för mig är det för att se hur Veronica interagera med sin omgivning och de utmaningar hon ställs inför som är det intressanta. Hur hon utreder fallet är mer intressant än vilken lösningen är. Jag misstänker att jag inte är ensam i den inställningen.

På minuskontot hamnar tyvärr filmens ambition att referera tillbaka till serien så mycket den bara kan. Tyvärr känns det här och där som att denna ambition har vägt tyngre än att faktiskt berätta en engagerande historia. Jag får känslan av att manuset innehåller både ett och två tveksamma beslut från författarnas sida.

Men jag väljer att fokusera på filmens brister så lite jag kan, för i slutändan är det här härligt underhållande. Nu är väl bara frågan om det är värt att hoppas på en film till. Jag skulle nog till och med kunna tänka mig att bidra med några dollar i så fall.