I begynnelsen fanns verkstadsockupationen

När jag tillhörde målgruppen älskade jag Hans-Eric Hellbergs böeker om Dunder & Brak, en serie ungdomsdeckare om två "hemliga agenter" som löste brott (och andra samhällsproblem) i den fiktiva staden Kvarstad. Jag uppskattade spänningen i dem, men också humorn, som tilläts ta stor plats. Visst uppfattade jag också att författaren ville tala politik i sina böcker, men det var något jag som läsare fokuserade mindre på.

Året innan den första boken kom ut debuterade de båda brottsutredarna Dunder & Brak (i det civila kända som Mats och Päivi) i en följetong i tio avsnitt i Dagens nyheter med titel "Nio dagar med Dunder & Brak".* Historien skulle ges ut på nytt, i omarbetad form, som den femte boken i serien, under titeln "Päivi dyker ner".

När jag läste "Päivi dyker ner", som beskriver hur Mats och Päivi lärde känna varandra, utgick jag från att den skrevs som den femte boken i ordningen, trots att den utspelade sig tidigare än de övriga. Att så inte var fallet kan tyckas betydelselöst, men det har faktiskt sitt intresse eftersom denna intrig alltså var Hellberg första i hans långserieprojekt och alltså på något sätt också blir en fingervisning om vad han tänkte sig att dessa historier skulle innehålla.

Hellberg ha själv sagt att långserier var den typ av böcker som han själv drömde om att skriva när han var barn, eftersom det var denna typ av böcker han älskade att läsa. När han så själv faktiskt tog sig an genren gjorde han det ändå med vissa mycket medvetna skillnader mot hur den oftast såg ut. Dels handlade det om att humorn tilläts ta stor plats, dels om att han ville föra in politik och samhällsdiskussion i böckerna. Och det fungerade uppenbarligen rätt bra på åtminstone den här läsaren.

"Nio dagar med Dunder & Brak" handlar om hur Mats pappa och hans arbetskamrater mår dåligt eftersom deras arbetsplats, ett underjordisk garage, har bristfällig ventilation, något ägaren vägrar göra något åt.  Något brott rör det sig alltså inte om, åtminstone inte på ett juridiskt plan. Det är inte sista gången Hellberg skriver en ungdomsdeckare utan brott, men det är intressant att han alltså gjorde redan första gången i sin serie. Problemet reds upp (nu blir det spoilers) genom att det underjordiska garaget ockuperas, men ägaren kan ändå vända sin förlust till en vinst genom att låta påskina att det är hans generositet som får honom att förbättra ventilationen snarare än att han gör det högst motvilligt på grund av tvång. Här sätter Hellberg tonen direkt. Våra hjältar vinner för dagen, men i längden behåller samhällets toppar sin makt. Det är långt ifrån sista gången triumfen visar sig ha en olustig eftersmak, men så pessimistiskt som här och i den följande berättelsen "De enögda banditerna" slutar det, vad jag kan minnas, inte igen.

I förordet till "Päivi dyker ner" talar Hellberg om att han fått önskemål från läsare att han ska berätta hur Päivi och Mats först träffades. Det är fullt möjligt att det var så han fick tanken att återanvända "Nio dagar med Dunder & Brak". Det hade väl trots allt varit onödigt att lämna historien på en plats där endast människor med motivation nog att veva gamla mikrofilmer skulle läsa den. En rätt lång del skrev han dock till i början, som beskriver just hur de båda protagonisterna först träffar på varandra och Päivi lär Mats att om man agerar säkert tror folk i ens omgivning också att man känner sig säker, något som får de båda att uppfinna sina alter egon, för att kunna gå in i en roll när de behöver göra läskiga eller farliga saker och på så sätt vinna självförtroende. Det var ett tema Hellberg skulle komma tillbaka till, inte enbart i Dunder & Brak-serien. Sekvensen med vakthunden, som avbildas på bokomslaget, har också förlängts. Annars förefaller det mest vara smärre justeringar som gjorts. I slutändan innebär detta att "Päivi dyker ner" egentligen består av två olika delar som fogats samman till en. Hellberg har dock varit såpass skicklig att detta faktum inte sticker ut under läsningen.

För övrigt kan jag nämna att en sak som förvånade mig när jag nu återknutit bekantskapen med Dunder & Brak-böckerna är hur väl humorn håller. Jag hade nog väntat mig att crazy-humor från sjuttiotalet (smaka på den termen!) skulle ha åldrats rätt illa, men Hellberg klarade i allmänhet den svåra uppgiften att vara rolig med den äran.

*Startdatumet var den 20 juni 1971, inte den 27 juni, vilket anges bland annat på Hellbergs hemsida