Makten och sårbarheten

Det jag främst bar med mig efter min läsning av August Strindbergs "Kristina" för ett knappt år sedan var en beundran inför hur författaren hanterade sin historiska karaktär. Jag tyckte inte att dramat som helhet var något mästerverk, men Strindberg lyckades verkligen lägga ett nytt perspektiv på karaktären. Jag kan inte särskilt mycket om drottning Kristina och vet inte vilka källor han använde sig av i sitt arbete, men det står helt klart att han går utanför det som kan bestyrkas historiskt i sin personteckning. Detta är förstås något som faller sig helt legitimt eller till och med naturligt för den moderna läsaren, men som den samtida kritiken hade mycket svårt för. Jag ska villigt erkänna att jag inte är kompetent nog att uttala mig om hur mycket före sin tid Strindberg var, men kritiken antyder i alla fall att det var något samtiden inte hade helt lätt att hantera.

Efter att nyligen ha sett Dramatens uppsättning (som ingår i föreställningen "Tre Kronor" tillsammans med samme författares "Gustav Vasa" och "Gustav III") är jag ännu mer fylld av beundran. Stycket har faktiskt vunnit på att kortas ner till åttio minuter. En del sidospår har förvunnit och man har ökat fokuseringen på just Kristinakaraktären. Elin Klinga är fullkomligt lysande i titelrollen och man har tagit vara på Strindbergs teman och fördjupat dem, alltifrån inledningens lekande flicka, som kläs till drottning innan hon symboliskt innesluts i sten, till avslutningens uttågande drottning, som inte då, liksom aldrig tidigare, erkänner sig besegrad.

Inledningen pekar på en av de viktigaste delarna av Kristinagestalten. Hon har lärt sig att hantera sin omgivning, men ger på flera sätt intryck av att fortfarande vara ett barn. Hon kallar sig själv "Lilla Kerstin" och det är på samma gång ett sätt avväpna sin omvärld och att förleda den, vilket hon gör med precis samma precision som hon hanterar sina älskare. Det här är förstås inte helt oproblematiskt ur ett genusperspektiv, speciellt som Kristina, enligt kommentarer Strindberg gjorde, ska ha varit modellerad efter Harriet Bosse, men vi ska lämna det perspektivet för den här texten och fortsätta fokusera på Kristina som enskild karaktär.

Kristinas oförmåga som statschef ges kanske inte stort utrymme, men belyses med obeveklig tydlighet. Hon verkar vara i det närmaste helt frånkopplad från verkligheten och kan inte se de effekter hennes beslut har, vare sig ekonomiska eller politiska. Hon verkar närmast handla efter impulser och även här får man nästan en känsla av att det handlar om ett barn, nödtorftigt maskerad av en vuxens pondus.

Kanske visas ändå drottningens kval i föreställningen tydligast i förhållandet till Klas Tott. Det är i mötet med honom hon, återigen ytterst symboliskt, kan lägga av sig sin drottningutstyrsel och få bli människan Kristina. Det är, i alla fall till stor del, för hans skull hon slutligen avsäger sig tronen. Hon tror sig kunna nå friheten i hans sällskap, men blir ratad. Hon kan inte nå lyckan som regent, men när hon tar det oåterkalleliga steget ner, och därigenom släpper sin makt och sin kontroll, visar det sig att lyckan är lika omöjlig att nå den vägen. Hon har förlorat allt, men väljer trots det att avtåga med huvudet högt. Ett spel förvisso, eftersom såväl människorna kring henne som publiken känner hennes nederlag, men ändå bibehållande en värdighet.

Den religiösa problematiken har dock i Dramatenuppsättningen tonats ner till nästan intet. Det är tyvärr för länge sedan jag läste dramat för att jag ska kunna säga något säkert, men jag vill minnas att den var betydligt mer framträdande där.

Det är, när man funderar på det, slående vilka likheter som finns mellan de tre kungaporträtt som under en kväll passerade revy. Det Strindberg främst är intresserad av är de kval som bor i personernas inre. Historien har behandlat dem olika, men de har alla, som regenter plägar, fastnat i våra medvetanden som starka personer, otroligt drivna, om än inte alltid åt rätt håll. Strindberg funderar kring vad som måste ha rört sig under allt det där. Han vill veta vilka demoner de kan ha brottats med. Han belyser dem ur ett nytt perspektiv och det är väl trots allt det som är litteraturens uppgift, att tolka historien snarare än att förmedla den.