Gubbe på humör

Resignation, detta vackra koncept, skapat för att få oss att inte i onödan skapa en massa förhoppningar som ändå inte kommer uppfyllas, men som i gengäld får oss att nöja oss med det goda tillvaron faktiskt har att bjuda.

När det gällde Van Morrison resignerade jag slutligen våren 2004. Han hade då släppt flera skivor i rad som inte kan betecknas som annat än tråkiga. Ändå hade de ofta fått hyfsade eller till och med goda recensioner. Så började det talas om att något hade hänt. Att Van brann igen. Att han hade lagt tillbaka själen i det han gjorde på nya albumet. Detta parat med att förstasingeln "Celtic New Year" faktiskt var riktigt bra gjorde att hoppet började väckas. Kanske skulle inte världen behöva räkna "The Healing Game" från 1997 som mannens sista bra skiva. Men ack, med skivan väl genomlyssnad stod sanningen klar. Det här var precis lika passionslöst som det brukade. Och jag bestämde mig där och då för att aldrig sätta någon tro till bra Van Morrison-recension igen. Den samlade kritikerkåren verkade antingen sakna krav eller kompetens eller av någon annan anledning envisas med att se saker som inte fanns.

Så när nytt album kom för någon månad sedan började det igen. Det började talas om att det var bra, om än inte fantastiskt. Och titeln "Keep it simple" skulle anspela på att nu var det back to basics som gällde. Inga konster. Enklare. På papperet lät det bra och jag var tvungen att uppbåda all ansträngning för att hålla fast vid mina gamla föresatser. Klokt visade det sig, för även om det inte direkt lät erbarmligt så saknade det all form av inspiration.

Anledningen till att jag brydde mig en smula mer än vanligt var att den här gången skulle mannens Sverigebesök bevistas. Jag hade blivit tillfrågad om att följa med och accepterat, även om mina förväntningar var minst sagt låga. Jag hade sett honom en gång förut, på Göteborgs Konserthus i januari 2004 och bortsett från en fantastisk "When the Healing Has Begun" ungefär halvvägs in var spektaklet under all kritik. Van verkade gå in och spela så många minuter han hade betalt för och sedan gå av, allt med så lite emotionell inblandning som möjligt. Någon påpekade att han aldrig någonsin hade sett så rädda musiker som de som kompade. Det var nog inte märkligt. Ett misstag hade nog inte tagits emot särskilt väl när arbetsgivaren var på det humöret.

Men den här gången var någonting annorlunda. Van var glad. Han verkade faktiskt tycka om det han gjorde och det gjorde förstås en värld av skillnad för oss konsertbesökare. Trots att han tidvis var tydligt irriterad över problem med ljudet och till och med skällde ut ljudteknikern på scenen så höll han humöret uppe hela vägen. I och för sig innehöll konserten väl många intrumentalsolon och man kan förstås alltid ha invändningar mot setlistan, även om jag nog inte ska låta min personliga aversion mot "Brown Eyed Girl" och "Gloria", som fick mig att känna att det hela tappade i slutet, styra alltför mycket i bedömningen. Och det mesta vägs upp av den mästerliga version av "Wild Night" vi fick uppleva.

Detta innebär förvisso inte att det var någon mästerlig konsert. Det var en dag på jobbet, som Van Morrison-konserter tydligen alltid är nu för tiden. Men det var en bra dag. Det var en underhållande stund. Att få se Van Morrison brinna på riktigt igen är förstås att hoppas på det omöjliga. Den tiden är förbi. Men resignationen ger oss möjligheten att njuta av det som trots allt var. Hyfsat får räknas som bra i Van the Mans nollnolltal.