Staffan Westerlund är ett namn jag kom i kontakt med på något bibliotek någon gång på nittiotalet, tyckte verkade intressant, men aldrig faktiskt läste. Jag minns inte varför, mer än att det finns så många författare och så lite tid. Under året har jag dock tagit skadan igen och läst flera av hans kriminalromaner från åttitalet. Det är fascinerande läsning på flera sätt.
Westerlund var på arbetstid professor i miljörätt och det märks även i hans skönlitterära produktion. Miljöfrågorna i viss mån, men framför allt juridiken. Han tar den möjlighet han får att genom litteraturen diskutera etiska och juridiska spörsmål. Ibland gör han det snyggt, ibland mindre så.
Realistiska är böckerna knappast. Jag har i alla fall svårt att tro att polisen så frekvent använder sig av medlemmar ur allmänheten, ehuru kompetenta sådana, i polisarbetet, hur inofficiellt det än sker. Det må väl vara hänt. Ska man plocka bort allt ur kriminalgenren som inte är realistiskt får man nog inte mycket kvar.
Inga av Westerlunds böcker kan betraktas som rena mästerverk, men hans storhet ligger i hur han använder genren. De avviker markant från varandra, både när det gäller vilka ämnen de tar upp och vilken form det får. Det som är gemensamt för de flesta är att de innehåller mäktiga män som inte tvekar att ta till drastiska metoder för att undanhålla sin hemligheter från ljuset. De flesta kriminalförfattare har valt sin formel och varierar bara komponenterna i den, men när det gäller Westerlund är det spännande varje gång man påbörjar en ny bok. Vad ska den handla om? Vad vill den diskutera? Och hur är den upplagd.
Kommen ungefär halvvägs i produktionen har jag i och för sig kommit till en bok som avviker just genom att den känns ordinär. Men kanske dömer jag för tidigt. Kanske visar det sig att Staffan Westerlund även här levererar, inte genom att uppfinna en ny genre, men genom att ständigt hålla sig rörlig inom den genre han valt.
Monday, December 31, 2012
Friday, November 30, 2012
Fascinerad av ord i nya sammanhang
Jag råkade igår höra en bit av jubileumssändningen för "Dagens dikt" i P1, som har fyllt 75 år, och det mest fascinerande diktverk lästes upp för mig. Tyvärr är informationen på Sveriges Radios hemsida knapp, men om jag förstod det rätt så hade dikten satts samman av inledningsrader av en mängd dikter som varit "Dagens dikt" genom åren. Den är skriven av Ida Börjel och heter "Dagen natten hjärtat fåglarna rymdem: Choreopoesi för 3-30000 röster". Den lästes av tre personer (vilkas namn jag tyvärr inte kan hitta), oftast växlande, ibland överlappande. Det var något så fascinerande över dessa brottstycken, ihopfogade till något nytt, där uppläsandet måste vara en del av själva dikten. Tyvärr kan jag inte länka till något ljudklipp. Något sådant finns nämligen inte på SR:s hemsida. Kanske handlar det om rättighetsproblem. Trist är det i alla fall. Texten kan, för den som är intresserad hittas här, men det blir inte riktigt samma sak.
Den där uppläsningen på radio påminde mig om en dikt vi studerade när jag läste litteraturvetenskap. Jag betraktar mig, trots en kandidatexamen i litteraturvetenskap, som helt igenom lekman när det kommer till lyrik. Visst lärde jag mig en del under studierna, men det är ändå en värld jag svårligen törs uttala mig om. Jag vill dock minnas att den korrekta termen för vad vi såg är "konkret poesi" - poesi där själva utformningen av texten är en del av dikten. Den här dikten (jag kan tyvärr inte minnas vare sig titel eller författare) hade raderna utspridda över sidan kors och tvärs. Vi fick också lyssna på ett band där dikten lästs in av två personer. Det som fascinerade mig så väldigt var hur man hade tagit en form av avsteg från det normala - den visuella, rader uppställda under varandra - och överfört det till en annan. Rösterna växlade och blandades med varandra på ett sätt som är svårt att förklara, speciellt utifrån ett flera år gammalt minne. Detta omskakande av poesin fick mig att förundras på ett sätt som lyrik sällan gör, en påminnelse av hur mycket spännande man kan göra med ord.
Den där uppläsningen på radio påminde mig om en dikt vi studerade när jag läste litteraturvetenskap. Jag betraktar mig, trots en kandidatexamen i litteraturvetenskap, som helt igenom lekman när det kommer till lyrik. Visst lärde jag mig en del under studierna, men det är ändå en värld jag svårligen törs uttala mig om. Jag vill dock minnas att den korrekta termen för vad vi såg är "konkret poesi" - poesi där själva utformningen av texten är en del av dikten. Den här dikten (jag kan tyvärr inte minnas vare sig titel eller författare) hade raderna utspridda över sidan kors och tvärs. Vi fick också lyssna på ett band där dikten lästs in av två personer. Det som fascinerade mig så väldigt var hur man hade tagit en form av avsteg från det normala - den visuella, rader uppställda under varandra - och överfört det till en annan. Rösterna växlade och blandades med varandra på ett sätt som är svårt att förklara, speciellt utifrån ett flera år gammalt minne. Detta omskakande av poesin fick mig att förundras på ett sätt som lyrik sällan gör, en påminnelse av hur mycket spännande man kan göra med ord.
Saturday, October 27, 2012
Ett osannolikt teaterprojekt
En gång blott om året är det accepterat att media sprider osanningar. Den första april ökar allas vår källkritik när vi försöker undgå att falla i den gillrade fällan och istället få tillfälle att visa hur intelligenta vi är. Men någon gång då och då under andra delar av året dyker det upp en tidningsartikel som får en att stanna upp och kontrollera mot den mentala kalendern att det inte är första april, eftersom den är så befängd att den helt enkelt inte kan vara på riktigt.
Ett sådant tillfälle som dröjt sig kvar i minnet är en artikel i Expressen från 13 november 2004 (nej, jag har inte kommit ihåg datumet, det fick jag kolla upp), där Johan T Lindwall låter oss veta att det planeras för en svensk version av "The Sopranos" i farstappning, under titeln "Såpranos". Stanna gärna där ett ögonblick och smält tanken lite, så ska jag plocka fram ett citat kring vilka man hade tänkt sig skulle synas på scenen.
"Exboxaren och italienaren Paolo Roberto är ett självskrivet val som som Tony Sopranos högra hand Christopher Moltisanti. Hans flickvän Adriana La Cerva är det meningen att Björn Borgs exflickvän Jannike Björling ska göra. Som Corrado "Junior" Soprano kommer svenska publiken att få se teaterlegenden Povel Ramel och Peter Harryson är påtänkt som Tony Soprano. Även Johannes Brost och musikern Mats Ronander är påtänkta för roller. Johannes ska gestalta Paulie "Wallnuts" Gualtieri och Mats ska göra Silvio Dante, som i originalet görs av musikern Little Steven"
Dessa uppgifter kommer från Mikael Gordon-Solfors, som ska vara producent för föreställningen. Han meddelar också att det redan finns ett manus.
De har alltså satt sig ner och skrivit ett manus! Jag har ingen erfarenhet på området, men jag föreställer mig att man inte direkt knäcker ihop ett farsmanus på en kafferast, inte ens ett första utkast. Men om detta stämmer så måste en hel del tanke och energi lagts ner på projektet. Huruvida förhandlingar om att köpa loss rättigheterna till karaktärerna var en del av detta får vi tyvärr inte veta.
Det låter som en idé som kläckts under ett samtal på puben, ni vet en sån där idé som är rolig att leka runt med just för att man vet att det aldrig skulle kunna hända. "Man borde göra Sopranos som fars" "Hehe. Med... Peter Harryson som Tony Soprano!" Sedan kan man nog ägna en god stund åt att spåna på namn åt de andra rollerna. Det som än idag gör mig så förbluffad är att det sedan gick vidare, okänt hur långt.
Det finns inte en chans att de hade fått loss rättigheterna till ett sånt här projekt. Det finns inte en chans att erfarna teatermakare hade trott att den skådespelartrupp som föreslogs i artikeln skulle kunna funka. De förefaller mest vara plockade för att de är kända svenskar som har en ytlig likhet med originalskådespelarna. Det finns inte en chans att det hade blivit bra, även om det blivit av.
Lindwall kan väl knappast ha skrivit det där som ett skämt. Respekten för hans publikation är svajig nog som det är. Det skulle kunna vara Gordon-Solfors som har presenterat det för honom, för att han av någon anledning tyckte att det kunde vara roligt att se det i tryck. Att någon under en längre tid arbetat seriöst med projektet är mindre sannolikt än att någon skulle ha sågat huvudet av Poseidon.
Om det finns någon därute som vet bakgrunden till detta mysterium tar jag gärna emot mer information. Nog för att det står en del smörja i kvällspressen, men vanligtvis kan man i alla fall lätt förstå varför den står där. I det här fallet står jag fortfarande helt förbryllad.
Ett sådant tillfälle som dröjt sig kvar i minnet är en artikel i Expressen från 13 november 2004 (nej, jag har inte kommit ihåg datumet, det fick jag kolla upp), där Johan T Lindwall låter oss veta att det planeras för en svensk version av "The Sopranos" i farstappning, under titeln "Såpranos". Stanna gärna där ett ögonblick och smält tanken lite, så ska jag plocka fram ett citat kring vilka man hade tänkt sig skulle synas på scenen.
"Exboxaren och italienaren Paolo Roberto är ett självskrivet val som som Tony Sopranos högra hand Christopher Moltisanti. Hans flickvän Adriana La Cerva är det meningen att Björn Borgs exflickvän Jannike Björling ska göra. Som Corrado "Junior" Soprano kommer svenska publiken att få se teaterlegenden Povel Ramel och Peter Harryson är påtänkt som Tony Soprano. Även Johannes Brost och musikern Mats Ronander är påtänkta för roller. Johannes ska gestalta Paulie "Wallnuts" Gualtieri och Mats ska göra Silvio Dante, som i originalet görs av musikern Little Steven"
Dessa uppgifter kommer från Mikael Gordon-Solfors, som ska vara producent för föreställningen. Han meddelar också att det redan finns ett manus.
De har alltså satt sig ner och skrivit ett manus! Jag har ingen erfarenhet på området, men jag föreställer mig att man inte direkt knäcker ihop ett farsmanus på en kafferast, inte ens ett första utkast. Men om detta stämmer så måste en hel del tanke och energi lagts ner på projektet. Huruvida förhandlingar om att köpa loss rättigheterna till karaktärerna var en del av detta får vi tyvärr inte veta.
Det låter som en idé som kläckts under ett samtal på puben, ni vet en sån där idé som är rolig att leka runt med just för att man vet att det aldrig skulle kunna hända. "Man borde göra Sopranos som fars" "Hehe. Med... Peter Harryson som Tony Soprano!" Sedan kan man nog ägna en god stund åt att spåna på namn åt de andra rollerna. Det som än idag gör mig så förbluffad är att det sedan gick vidare, okänt hur långt.
Det finns inte en chans att de hade fått loss rättigheterna till ett sånt här projekt. Det finns inte en chans att erfarna teatermakare hade trott att den skådespelartrupp som föreslogs i artikeln skulle kunna funka. De förefaller mest vara plockade för att de är kända svenskar som har en ytlig likhet med originalskådespelarna. Det finns inte en chans att det hade blivit bra, även om det blivit av.
Lindwall kan väl knappast ha skrivit det där som ett skämt. Respekten för hans publikation är svajig nog som det är. Det skulle kunna vara Gordon-Solfors som har presenterat det för honom, för att han av någon anledning tyckte att det kunde vara roligt att se det i tryck. Att någon under en längre tid arbetat seriöst med projektet är mindre sannolikt än att någon skulle ha sågat huvudet av Poseidon.
Om det finns någon därute som vet bakgrunden till detta mysterium tar jag gärna emot mer information. Nog för att det står en del smörja i kvällspressen, men vanligtvis kan man i alla fall lätt förstå varför den står där. I det här fallet står jag fortfarande helt förbryllad.
Saturday, September 29, 2012
Sherlock Holmes utdragna återkomst
Med tanke på vilken succé Steven Mottats och Mark Gatiss nytolkning av Sherlock Holmese i serien "Sherlock" har varit är det inte någon större förvåning att det nu satsas på en amerikansk variant. Serien heter "Elementary" och låter precis som "Sherlock" mästerdetektiven lösa moderna fall i en modern värld. Tillfället måste ha verkat för bra att hålla sig ifrån. Britterna hade visat att en modern Sherlock Holmes inte bara kunde fungera utan även bli framgångsrikt och rättigheterna till karaktären har gått ut och han är fri för vem som helst att använda.
Ingången har dock varit lite annorlunda. Man har dock valt att kasta Conan Doyles berättelser åt fanders och satsa på helt nya kriminalfall. Det har tagits fasta på Holmes narkotikaanvändande och han har fått bli en före detta narkoman, som nu gjort sig fri från sitt beroende.. Watson, som nu heter Joan istället för John, har blivit hans övervakare, anställd av hans far för att leva med honom och se till att han inte faller tillbaka i gamla vanor. Man har tagit fasta på hans personlighet, vars fascination för brottlösande inte tillåts döljas av någon form av sociala konventioner.
När Gatiss och Moffat återskapade Holmes var det närmast som att de skalade av den fernissa som av åtskilliga senare populärkulturella uttryck tillåtits ändra den allmänna uppfattningen av honom och gått tillbaka till den karaktär som fanns i böckerna. Att göra Sherlock Holmes i nutid var inget nytt, men deras attityd gjorde att jag, och, misstänker jag, många med mig, fick en ny ingång till karaktären. Han kändes intressant igen. Detta, tillsammans med det faktum att de tog avstamp i Conan Doyles romaner och noveller, men inte lät sig tyngas ner av ett behov att hålla sig troget till dem, var förmodligen det som ledde framgången. Det och Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i huvudrollerna.
Det är förmodligen där den största skillnaden ligger mellan "Sherlock" och "Elementary". Den där känslan av att göra något nytt och just därigenom ändå nå något väldigt äkta finns knappast alls i den amerikanska versionen. Hade man valt att ge huvudpersonen ett annat namn hade serien förmodligen blivit helt intetsägande. Ska vi vara helt ärliga så är den det i vilket fall som helst. Historien är på tok för omständlig för att den i sig ska hålla intresset uppe. Men detta visar också nog så tydligt på något annat som varit signifikant på senare år: Sherlock Holmes är allestädes närvarande.
När "Sherlock" kom kändes det som något nytt. Men börjar man tänka på saken så inser man att Sherlock Holmes-typen av karaktär, den skarpögde och logiskt tänkande konsulten som tas in av polisen för att hjälpa till att lösa brott finns i åtskilliga serier som haft premiär det senaste decenniet. "The Mentalist", "Castle", "Lie to Me" och "Psych" bjuder alla på denna typ av exceptionell, och vanligtvis excentrisk, person. Och det är bara TV-serier jag faktiskt har sett något av. Det finns fler exempel, som på beskrivningarna verkar passa in, men som jag undviker att uttala mig om för att jag inte vet säkert. "Unforgettable", med en mordpolis som inte kan glömma saker, är en av dem.
"Sherlock" må ha bjudit på något nytt. "Elementary" gör det definitivt inte. Den är bara ett nytt exempel på en genre som jag finner övermåttan tråkig.
Ingången har dock varit lite annorlunda. Man har dock valt att kasta Conan Doyles berättelser åt fanders och satsa på helt nya kriminalfall. Det har tagits fasta på Holmes narkotikaanvändande och han har fått bli en före detta narkoman, som nu gjort sig fri från sitt beroende.. Watson, som nu heter Joan istället för John, har blivit hans övervakare, anställd av hans far för att leva med honom och se till att han inte faller tillbaka i gamla vanor. Man har tagit fasta på hans personlighet, vars fascination för brottlösande inte tillåts döljas av någon form av sociala konventioner.
När Gatiss och Moffat återskapade Holmes var det närmast som att de skalade av den fernissa som av åtskilliga senare populärkulturella uttryck tillåtits ändra den allmänna uppfattningen av honom och gått tillbaka till den karaktär som fanns i böckerna. Att göra Sherlock Holmes i nutid var inget nytt, men deras attityd gjorde att jag, och, misstänker jag, många med mig, fick en ny ingång till karaktären. Han kändes intressant igen. Detta, tillsammans med det faktum att de tog avstamp i Conan Doyles romaner och noveller, men inte lät sig tyngas ner av ett behov att hålla sig troget till dem, var förmodligen det som ledde framgången. Det och Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i huvudrollerna.
Det är förmodligen där den största skillnaden ligger mellan "Sherlock" och "Elementary". Den där känslan av att göra något nytt och just därigenom ändå nå något väldigt äkta finns knappast alls i den amerikanska versionen. Hade man valt att ge huvudpersonen ett annat namn hade serien förmodligen blivit helt intetsägande. Ska vi vara helt ärliga så är den det i vilket fall som helst. Historien är på tok för omständlig för att den i sig ska hålla intresset uppe. Men detta visar också nog så tydligt på något annat som varit signifikant på senare år: Sherlock Holmes är allestädes närvarande.
När "Sherlock" kom kändes det som något nytt. Men börjar man tänka på saken så inser man att Sherlock Holmes-typen av karaktär, den skarpögde och logiskt tänkande konsulten som tas in av polisen för att hjälpa till att lösa brott finns i åtskilliga serier som haft premiär det senaste decenniet. "The Mentalist", "Castle", "Lie to Me" och "Psych" bjuder alla på denna typ av exceptionell, och vanligtvis excentrisk, person. Och det är bara TV-serier jag faktiskt har sett något av. Det finns fler exempel, som på beskrivningarna verkar passa in, men som jag undviker att uttala mig om för att jag inte vet säkert. "Unforgettable", med en mordpolis som inte kan glömma saker, är en av dem.
"Sherlock" må ha bjudit på något nytt. "Elementary" gör det definitivt inte. Den är bara ett nytt exempel på en genre som jag finner övermåttan tråkig.
Friday, September 7, 2012
Rörliga bilder som inte lockar tillräckligt
Ibland tänker jag att jag borde titta på Leonard Cohens "Songs from the Road".
Jag köpte den för något år sedan. Tolv låtar, inspelade under olika konserter från de senaste åren. Det är en trevlig skiva. Ett bra komplement till den föregående liveskivan "Live in London", med några fantastiska låtar som inte fanns med då och andra som kanske är mindre intressanta.
Med skivan följde det en DVD, som innehöll samma inspelningar fast med det visuella inkluderat. Jag har aldrig rört den. Ibland tänker jag som sagt att jag borde, men jag kan liksom inte uppmana tillräckligt med motivation.
Det är så där med live-DVD:er. I teorin kan jag känna mig sugen på att konsumera dem, men samtidigt vet jag att de kommer tråka ut mig ganska snabbt. Det kanske är naturligt. Att titta på en inspelning är naturligtvis inte samma sak som att vara på plats, men man tänker att den bättre bilden skulle kunna kompensera en del, speciellt för mig, som ser ganska dåligt och därför inte uppfattar saker så bra när jag är på plats. Men det släpps ju ändå en hel del konsertupptagningar på DVD, så de måste ju sälja tillräckligt.
Jag är riktigt förtjust i liveskivor. De förväntar sig inte min fulla uppmärksamhet. Många gånger önskar jag att man hade valt att släppa dem så istället. Hade till exempel Bruce Springsteens "London Calling: Live in Hyde Park" släppts på CD hade jag köpt den för länge sedan. Som läget nu är har jag varit sugen länge, men tanken på att tillbringa tre timmar framför TV:n gör, i kombination med att den kostar ganska mycket, att jag har låtit bli.
Jag vet att man kan ha på en DVD utan att faktiskt titta på den. Jag vet också att man kan plocka ljudet från DVD:n och göra om det till lämpliga filer att lyssna på på sin dator eller mp3-spelare. Men inget av dessa alternativ får mig att riktigt gå igång. Jag har testat det där med att rippa ljudet från en DVD en gång. Resultatet blev sådär, så jag låter detta alternativ vara.
Och Leonard Cohen ligger ospelad i sitt fodral. Det känns lite sorgligt, men inte tillräckligt för att jag ska göra något åt det.
Jag köpte den för något år sedan. Tolv låtar, inspelade under olika konserter från de senaste åren. Det är en trevlig skiva. Ett bra komplement till den föregående liveskivan "Live in London", med några fantastiska låtar som inte fanns med då och andra som kanske är mindre intressanta.
Med skivan följde det en DVD, som innehöll samma inspelningar fast med det visuella inkluderat. Jag har aldrig rört den. Ibland tänker jag som sagt att jag borde, men jag kan liksom inte uppmana tillräckligt med motivation.
Det är så där med live-DVD:er. I teorin kan jag känna mig sugen på att konsumera dem, men samtidigt vet jag att de kommer tråka ut mig ganska snabbt. Det kanske är naturligt. Att titta på en inspelning är naturligtvis inte samma sak som att vara på plats, men man tänker att den bättre bilden skulle kunna kompensera en del, speciellt för mig, som ser ganska dåligt och därför inte uppfattar saker så bra när jag är på plats. Men det släpps ju ändå en hel del konsertupptagningar på DVD, så de måste ju sälja tillräckligt.
Jag är riktigt förtjust i liveskivor. De förväntar sig inte min fulla uppmärksamhet. Många gånger önskar jag att man hade valt att släppa dem så istället. Hade till exempel Bruce Springsteens "London Calling: Live in Hyde Park" släppts på CD hade jag köpt den för länge sedan. Som läget nu är har jag varit sugen länge, men tanken på att tillbringa tre timmar framför TV:n gör, i kombination med att den kostar ganska mycket, att jag har låtit bli.
Jag vet att man kan ha på en DVD utan att faktiskt titta på den. Jag vet också att man kan plocka ljudet från DVD:n och göra om det till lämpliga filer att lyssna på på sin dator eller mp3-spelare. Men inget av dessa alternativ får mig att riktigt gå igång. Jag har testat det där med att rippa ljudet från en DVD en gång. Resultatet blev sådär, så jag låter detta alternativ vara.
Och Leonard Cohen ligger ospelad i sitt fodral. Det känns lite sorgligt, men inte tillräckligt för att jag ska göra något åt det.
Monday, August 20, 2012
I samma cirklar
Förra året skrev jag om den märkliga masshysteri som uppstår i det här landet varje år när det är dags för "Sommar" i P1. Jag skrev dock ingenting om själva programmet.
Själva programidén är smått genial. Ge någon människa som kan förväntas vara intressant nittio minuter radiotid att fylla som han eller hon vill. Rimligtvis borde det kunna leda till alla möjliga olika varianter på ämnen och upplägg. Rimligtvis. Om inte alla hade gjort samma sak.
Jag gillar "Sommar". Man har kunnat plocka de personer man tyckt verkat spännande. Jag har valt att ladda ner podcastversionerna. Att de varit utan musik har passat mig rätt bra. Det har liksom varit mer tidseffektivt. Den lilla snutt man har fått har visat vilken funktion låten velat fylla i programmet. Det har räckt.
Den här sommaren fann jag plötsligt och till min egen förvåning att jag inte orkade bry mig. Jag råkade hamna med min lunchtallrik vid David Hellenius program och allt jag kände var leda. Jag brukar ha radion på medan jag sysslar med mina kvällsbestyr vid dagens slut, vilket inneburit att jag hört en liten bit av reprisen på många av sommarens program. Jag har så att säga samplat det mesta och det har bara bekräftat upplevelsen av att jag får ungefär samma sak varje gång.
Ni vet hur det brukar vara. Vi får talarens livshistoria, lite tankar utifrån deras sysselsättning och kanske några fundering kring något socialt, filosofiskt eller politiskt ämne. Och anmärkningsvärt ofta "Non, je ne negrette rien" framförd av Édith Piaf. Så du ångrar ingenting. Bra, jag är glad för din skull.
Jag säger inte att dessa människor gör ett dåligt jobb. De flesta av dem gör ett helt adekvat jobb. (ja, även David Hellenius, han råkade bara prata vid fel tillfälle och fick ta min frustration). Det är bara det där att det är samma sak varje gång och jag finner mig själv tänka att den där historien om hur du träffade din fru är absolut en trevlig historia, men den passar nog bättre vid en middag än i rikssänd radio. Visst har jag även detta år laddat ner några program i efterhand, men jag finner det ske utan någon egentlig entusiasm.
För en sisådär femton år sedan, när listan över årets sommarvärdar presenterades, noterades det alltid hur många som var debutanter i programmet och de var inte nödvändigtvis i majoritet. Nu för tiden verkar nästan alla vara nya och jag kommer på mig själv med att önska att de skulle ta tillbaka folk i högre utsträckning. Då skulle de ju ha avverkat standardvarianten och tvingas prata om något annat. Det borde bli betydligt intressantare
Förmodligen är jag i minoritet. Programmet verkar inte direkt ha sjunkit i popularitet och vad jag förstår är de flesta nöjda. Det är kanske gott så. Det är bara det att när någon bryter mot formen brukar det straffa sig. Minns hur Regina Lund valde att bara spela sina egna låter, vilket resulterade i ett stort antal protester. Jag säger inte att det var en bra idé, men poängen är ju just att det var hennes program och hon som valde hur hon skulle göra det. Det borde vara själva poängen. Jag förstår inte riktigt hur folk orkar engagera sig så mycket att de blir arga när någon inte "respekterar" programformen tillräckligt mycket. Men såväl talare som lyssnare vill uppenberligen ha det på ett visst sätt.
Nu är säsongen i alla fall slut. Kanske har jag blivit mer välvilligt inställd till nästa sommar. Eller lärt mig att ignorera programmet. Det verkar ju trots allt engagera även mig, i alla fall tillräckligt mycket för att skriva den här texten.
Själva programidén är smått genial. Ge någon människa som kan förväntas vara intressant nittio minuter radiotid att fylla som han eller hon vill. Rimligtvis borde det kunna leda till alla möjliga olika varianter på ämnen och upplägg. Rimligtvis. Om inte alla hade gjort samma sak.
Jag gillar "Sommar". Man har kunnat plocka de personer man tyckt verkat spännande. Jag har valt att ladda ner podcastversionerna. Att de varit utan musik har passat mig rätt bra. Det har liksom varit mer tidseffektivt. Den lilla snutt man har fått har visat vilken funktion låten velat fylla i programmet. Det har räckt.
Den här sommaren fann jag plötsligt och till min egen förvåning att jag inte orkade bry mig. Jag råkade hamna med min lunchtallrik vid David Hellenius program och allt jag kände var leda. Jag brukar ha radion på medan jag sysslar med mina kvällsbestyr vid dagens slut, vilket inneburit att jag hört en liten bit av reprisen på många av sommarens program. Jag har så att säga samplat det mesta och det har bara bekräftat upplevelsen av att jag får ungefär samma sak varje gång.
Ni vet hur det brukar vara. Vi får talarens livshistoria, lite tankar utifrån deras sysselsättning och kanske några fundering kring något socialt, filosofiskt eller politiskt ämne. Och anmärkningsvärt ofta "Non, je ne negrette rien" framförd av Édith Piaf. Så du ångrar ingenting. Bra, jag är glad för din skull.
Jag säger inte att dessa människor gör ett dåligt jobb. De flesta av dem gör ett helt adekvat jobb. (ja, även David Hellenius, han råkade bara prata vid fel tillfälle och fick ta min frustration). Det är bara det där att det är samma sak varje gång och jag finner mig själv tänka att den där historien om hur du träffade din fru är absolut en trevlig historia, men den passar nog bättre vid en middag än i rikssänd radio. Visst har jag även detta år laddat ner några program i efterhand, men jag finner det ske utan någon egentlig entusiasm.
För en sisådär femton år sedan, när listan över årets sommarvärdar presenterades, noterades det alltid hur många som var debutanter i programmet och de var inte nödvändigtvis i majoritet. Nu för tiden verkar nästan alla vara nya och jag kommer på mig själv med att önska att de skulle ta tillbaka folk i högre utsträckning. Då skulle de ju ha avverkat standardvarianten och tvingas prata om något annat. Det borde bli betydligt intressantare
Förmodligen är jag i minoritet. Programmet verkar inte direkt ha sjunkit i popularitet och vad jag förstår är de flesta nöjda. Det är kanske gott så. Det är bara det att när någon bryter mot formen brukar det straffa sig. Minns hur Regina Lund valde att bara spela sina egna låter, vilket resulterade i ett stort antal protester. Jag säger inte att det var en bra idé, men poängen är ju just att det var hennes program och hon som valde hur hon skulle göra det. Det borde vara själva poängen. Jag förstår inte riktigt hur folk orkar engagera sig så mycket att de blir arga när någon inte "respekterar" programformen tillräckligt mycket. Men såväl talare som lyssnare vill uppenberligen ha det på ett visst sätt.
Nu är säsongen i alla fall slut. Kanske har jag blivit mer välvilligt inställd till nästa sommar. Eller lärt mig att ignorera programmet. Det verkar ju trots allt engagera även mig, i alla fall tillräckligt mycket för att skriva den här texten.
Subscribe to:
Posts (Atom)