Bland de böcker som funnits med i årets bokrea finns antalogin "Om Strindberg". Jag har personligen inte känt något större behov av att köpa den, trots att jag nog måste sägas ha ett stort Strindbergsintresse. En av anledningarna till detta är att det är en coffee table-bok.
Coffee table-böcker har aldrig varit min grej. Jag har alltid förstått det som att poängen är att det ska vara fina böcker med mycket bilder, som man kan ha liggande framme att bläddra i, eller låta gäster bläddra i. Jag har inga invändningar mot detta, folk får förlusta sig med de böcker de tycker om. Min smak råkar bara i allmänhet vara mer inriktad på text än bilder. Plus att jag föredrar böcker som är i ett behändigt format att läsa i.
Det är här känner förundran inför "Om Strindberg". Det förefaller vara en rätt ambitiös antalogi, som avhandlar den store författaren utifrån olika vinklar. Men det rör sig alltså om en bok i relativt stort format på närmare fyrahundra sidor. Den kan inte vara bekväm att läsa.
Så hur tänkte förlaget när den designades? Rimligtvis var väl föresatsen att den skulle läsas. Eller skulle den ligga framme, för att ägarna skulle kunna visa sina gäster på litteraturintresse och god smak? Men i så fall finns det väl betydligt kreddigare böcker att skylta med. Är kanske tanken att den ska användas som diskussionsstartare om besvärande tystnad skulle uppstå.
Om någon förstår detta bättre än jag får vederbörande gärna förklara. Kanske finns det någon som har bättre insyn i förlagsvärlden, som kan sluta sig till tankgångarna bakom. Eller är det helt enkelt så att jag är klenare i armarna än genomsnittet? Den kanske är tänkt att motivera till aktivare träning? Jag får i vart fall ingen rätsida på saken.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
jag har en idé om att en bok i coffeetableformat inte kan vara lika seriös som en "vanlig" bok, kanske med undantag av vissa konstböcker som har en vettig anledning till att vara stora. Jag har t.ex ett litt.vetenskapligt uppslagsverk i storlek XL som på grund av format och bildmängd aldrig skulle vara värt att ta på allvar. liksom en bok om oscar wilde. de är lite som böckernas expressen.
Kan det vara så att man ibland väljer coffee table-formatet för att dölja kvalitetsbrister i boken? Meningen är kanske helt enkelt att det rent fysiskt ska vara svårare att syna innehållet noggrant.
När det gäller just "Om Strindberg" föreföll ambitionerna rätt stora, utifrån vad som skrevs när den kom. Fokus i valet av författare verkar vara på kända kulturskribenter och jag föreställer mig att den tänkta målgruppen var hyfsat stor för vad som nog ändå ville vara ett litteraturvetenskapligt verk.
Post a Comment