Tro, hopp och frosseri

Det är ingen lätt sak att hitta vettig julmusik. Trots att vi vid denna årstid formligen översköljs av julskivor, så är det så lätt att bara känna illamående över alltihopa. Ofta är det ack så högstämt och körerna är nog så välljudande och lyssna, de har lagt in bjällerklang också och vi har hört alltihop förut, oftast bättre.

Därför var det så glädjande förra året när Thea Gilmore släppte sin julskiva "Strange Communion". Eller ja, julskiva och julskiva, vi kan väl kalla det decemberskiva. Det är nog trots allt mer korrekt.

Det finns en äkthet hos Gilmore som man inte skådar så ofta. Mitt bland alla budskap om fred på jorden och kan man tänka sig, den mobbade renen fick sin upprättelse, så talar hon om något annat, om verkligheten.

Nu är hon ju förvisso inte den första som har skrivit julmusik som inte utmålar världen som puttenutt. Det faktum att "Fairytale of New York" gång på gång blir framröstad som tidernas bästa jullåt bekräftar ju inte bara att det skett, utan dessutom att det funkar. Men Gilmore skriver inte misärromantik heller. Hon skriver någonting så ovanligt som helt vardaglig julmusik.

Rain falling, with a chance of snow
Jona Lewey on the radio
French beer and mistletoe
That'll be Christmas

(...)

Hot wine and a Christmas tree
The Sound of Music and the family
Faith, hope and gluttony
That'll be Christmas

Och där någonstans ringar hon in julen på ett sätt som är både poetiskt och familjärt. Det ska dock inte tolkas som att hon väljer bort det vackra och storslagna. Det finns stunder på den här skivan som är nästan berusande i sin skönhet. Citat kan inte riktigt göra det rättvisa, men vi försöker ändå.

And now is the time I will raise my eyes and be honest
And look out across  the plain of another tired and reckless year.
But give thanks for the love and the wonder that was hurled  upon us
And you, my dear

And a drunken angel
Dances through my heart
Singing lonely days
A brand new start

Men även i detta stora vackra finns något bekant. Det är grundat i den verklighet som, får vi förmoda, är sångerskans. Och så fort det tenderar att bli för högstämt är hon genast beredd att sticka hål på sin egen bubbla. Hon leker dessutom med julen och dess konnotationer. Hennes humor gör att hennes allvar är lättare att ta seriöst. Den i kombination med hennes användning av referenser ger ett närmast spirituellt intryck.

Och i denna blandning av stort och smått, högtid och vardag, allvar och humor finns det som gör att denna skiva vara än till påska, kanske till och med till nästa jul.

Spotifylänk