De överlevandes vånda

Jag följde under senare delen av förra året BBC:s nyinspelning av sjuttiotalsserien "Survivors" och erkänner utan omsvep att jag var mycket förtjust i vad jag såg. Det enda lilla smolket i bägaren var att avsnitten ibland kändes lite för fristående från varandra, men om det är det värsta man har att klaga på får nog verket trots allt anses vara till belåtenhet.

Serien beskriver hur nästan hela jordens befolkning utrotas av ett virus och hur de få överlevande hanterar sin situation. Precis som det föregående årets BBC-mästerverk, Steven Moffats "Jekyll", är det ett spännande utforskande av hur vi människor funkar, men där "Jekyll" vände sig inåt, fokuserar "Survivors" på hur människor funkar sinsemellan och vad som händer när vi plötsligt inte har någon form av samhälle längre. Det är onekligen ett intressant tankeexperiment.

När väl serien var slut, vände jag mig, på grund av lika delar nyfikenhet och abstinens, mot originalet och fann att det var en otroligt intressant lektion i hur dramatiskt berättande i TV har ändrats sig under de senaste decennierna. Jag har funderat kring frågan förut, men aldrig har jag fått det så tydligt bekräftat som här. Det var högst påtagligt hur lugnt och makligt allt hände på sjuttiotalet. Trots de minst sagt dramatiska händelser som seriens karaktärer fått utstå verkade de ytterst fattade. Du kunde sitta och föra lugna filosofiska diskussioner om läget, där replikerna ofta kändes mer riktade till tittarna än till övriga personer i rummet. Allt detta mot kulisser som fick mig att associera till svenska femtitalsfilmer.

På 00-talet har det hela fått ett helt nytt uttryck. Allt känns betydligt mer angeläget. Skådespelarna ger på ett helt annat sätt intrycket av att befinna sig i en helt främmande situation. Utläggningarna är färre och bättre utförda. Man verkar fokusera mer på att visa än att berätta. Det är en förändring på alla punkter: manus, regi, skådespeleri, ljussättning, you name it.

Modern TV-dramatik anklagas ofta för att vara snabbare på bekostnad av eftertanken och för att söka minsta gemensamma nämnare för att därmed locka så många som möjligt, men mindre intelligenta och utmanade produkter som följd. Jag har själv framfört sådan kritik. Men "Survivors" fungerar som exempel på att det inte bara görs intelligent drama i vår tid, utan att utvecklingen faktiskt går framåt.