Den som har läst den här bloggen ett tag har förmodligen märkt att jag gillar Charlie Brooker, brittisk skribent, programledare och manusförfattare vars alster ofta cirklar kring TV-mediet som fenomen. Sålunda är det förvånande att jag inte slängde mig över TV-serien "A Touch of Cloth", som Brooker skapat och också skrivit tillsammans med Daniel Maier. Problemet var att det rörde sig om en parodi på polisserier och parodin är inte riktigt min favoritgenre. Till slut tog jag i alla fall tag i mig själv och köpte första säsongen på DVD och kan så här i efterhand inte säga annat än att det är välgjort.
Jag vet inte hur mycket av manuset som är Brooker och hur mycket som är Maier, men jag känner definitivt igen Brookers sätt att iaktta saker som är konstiga eller löjliga från hans program som mer direkt ägnat sig åt att kommentera TV. Här tydliggör han konventionerna istället genom att låta karaktärer överdriva dem lite och det är både effektfullt och roligt. Jag skrattar högt många gånger under de nittio minuter den första berättelsen om mordutredaren Jack Cloth varar.
Ändå är jag inte lyrisk och det har nog med formen att göra. Problemet med en parodi, även en lyckad sådan som den här, är att den till sin form blir skämt staplade på varandra i högt tempo och det blir en smula stressat. Jag kan önska att det fanns något att engagera sig i i berättelsen också, något att ta på något slags allvar. Men det är mitt problem och den som inte ser på parodigenren på detta kluvna vis rekommenderas varmt att ge sig i kast med "A Touch of Cloth". Alla andra också för den delen. Risken är väl bara att man inte kan ta polisserier på TV seriöst efter att ha sett det här. Den risken är det definitivt värt.
Wednesday, August 27, 2014
Tuesday, July 1, 2014
Eftermäle i diktform
I band 3 av "Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män", utgiven 1837, blir läsaren presenterad för Johan Brovallius (1707-1755), biskop i Åbo och aktiv för Hattpartiet. Där står bland annat att han översatte Bibeln till finska (dock får vi inte veta från vilket språk han gjorde det).
Senare i boken, under rubriken "Rättelser och tillägg" har en redaktör ansett det motiverat att föra in följande:
Senare i boken, under rubriken "Rättelser och tillägg" har en redaktör ansett det motiverat att föra in följande:
Johan Brovallii egen Son har öfver Fadern författat följ. grafskrift:Nu har här vandrat ifrån jordenEn listig man i spaker drägt:Ett elakt ljus är nu utsläckt,Som osat ikring hela Norden.Guds godhet ingen ända har;Men om den själen neder stiger;Tror jag, att fan för hans intrigerKnappt får i helvetet bo qvar.
Slutsatsen att far och son inte kom särskilt väl överens visar sig dock vara lite för hastigt dragen. Slår man upp Brovallius i "Svenskt biografiskt lexikon" får man veta att denna dikt inte alls hade den upphovsman som det äldre biografiska lexikonet låter påskina. Och det känns ju skönt. Vi behöver inte oroa oss över Norénska familjesammankomster och dylikt.
Men en fråga återstår: Varför tyckte den där redaktören att det till en ganska knapphändig biografi var motiverat att lägga denna dikt? Var det i ett försök att ge en (vad han ansåg vara) rättvisare bild Brovallius eller tyckte han helt enkelt att den var så fyndig att den borde nå en så stor läsekrets som möjligt?
Sunday, June 29, 2014
Gångna tiders vardag
Jag brukar inte ägna DN:s kuriosasida "Namn och nytt" många ögonkast, men under de senaste veckorna har jag tack och lov råkat notera att de kör en intressant liten genomgång av de serier som publicerats i tidningen förr om åren. Det har rört sig om helt korta omnämnanden om vad serierna hetat och handlat om, vilka som skapat dem och hur länge de publicerats. Det hade gärna fått vara längre texter, men jag är tacksam även för det vi nu får.
Obskyr populärkultur är lite av ett specialintresse för mig. Det där som inte gått till historien, men som en gång varit en del av vardagen (i det här fallet bokstavligen) och som kan säga så mycket om sin tid. Någon gång har det betytt något och det räcker med den anledningen för att det ska vara värt att tala om.
Obskyr populärkultur är lite av ett specialintresse för mig. Det där som inte gått till historien, men som en gång varit en del av vardagen (i det här fallet bokstavligen) och som kan säga så mycket om sin tid. Någon gång har det betytt något och det räcker med den anledningen för att det ska vara värt att tala om.
Överlevare i nytt medium
Jag har tidigare skrivit om TV-serien "Survivors" här och här, men låt oss sammanfatta lite kort. "Survivors" gick i tre säsonger under 1970-talet och skildrade hur nästan hela jordens befolkning utrotades i en virussjukdom och hur de få som överlevde fick kämpa för att bygga en ny tillvaro. På 2000-talet kom en ny (bättre) version, som dock lades ner efter bara två säsonger.
Nu har serien återuppstått igen, i alla fall på sätt och vis. Fyra nya avsnitt har producerats för ljudmediet, baserade på 70-talsversionen och med några av originalskådespelarna tillbaka i sina gamla roller, kompletterade av nya karaktärer.
Och oj, vad bra det funkar.
"Survivors" var alltid en "idé-serie". Dess funktion var att utforska hur mänskligheten skulle agera om samhället inte längre fanns. Originalserien var inte direkt subtil i detta värv. Ibland fick dramatiken stryka på foten för diskussionens skull. Ljudserien har en aning av samma problem, men bortsett från det gillar jag verkligen det mesta här. Det hela blir inte sämre av att manusförfattarna bestämt sig för att leka en hel del med lyssnarens förväntningar. Jag ska inte berätta hur - det vore att förstöra - men skickligt är det.
Det som irriterar mig mest nu är att det dröjer ett helt år innan det kommer fler avsnitt.
Nu har serien återuppstått igen, i alla fall på sätt och vis. Fyra nya avsnitt har producerats för ljudmediet, baserade på 70-talsversionen och med några av originalskådespelarna tillbaka i sina gamla roller, kompletterade av nya karaktärer.
Och oj, vad bra det funkar.
"Survivors" var alltid en "idé-serie". Dess funktion var att utforska hur mänskligheten skulle agera om samhället inte längre fanns. Originalserien var inte direkt subtil i detta värv. Ibland fick dramatiken stryka på foten för diskussionens skull. Ljudserien har en aning av samma problem, men bortsett från det gillar jag verkligen det mesta här. Det hela blir inte sämre av att manusförfattarna bestämt sig för att leka en hel del med lyssnarens förväntningar. Jag ska inte berätta hur - det vore att förstöra - men skickligt är det.
Det som irriterar mig mest nu är att det dröjer ett helt år innan det kommer fler avsnitt.
Sunday, May 11, 2014
I begynnelsen fanns verkstadsockupationen
När jag tillhörde målgruppen älskade jag Hans-Eric Hellbergs böeker om Dunder & Brak, en serie ungdomsdeckare om två "hemliga agenter" som löste brott (och andra samhällsproblem) i den fiktiva staden Kvarstad. Jag uppskattade spänningen i dem, men också humorn, som tilläts ta stor plats. Visst uppfattade jag också att författaren ville tala politik i sina böcker, men det var något jag som läsare fokuserade mindre på.
Året innan den första boken kom ut debuterade de båda brottsutredarna Dunder & Brak (i det civila kända som Mats och Päivi) i en följetong i tio avsnitt i Dagens nyheter med titel "Nio dagar med Dunder & Brak".* Historien skulle ges ut på nytt, i omarbetad form, som den femte boken i serien, under titeln "Päivi dyker ner".
När jag läste "Päivi dyker ner", som beskriver hur Mats och Päivi lärde känna varandra, utgick jag från att den skrevs som den femte boken i ordningen, trots att den utspelade sig tidigare än de övriga. Att så inte var fallet kan tyckas betydelselöst, men det har faktiskt sitt intresse eftersom denna intrig alltså var Hellberg första i hans långserieprojekt och alltså på något sätt också blir en fingervisning om vad han tänkte sig att dessa historier skulle innehålla.
Hellberg ha själv sagt att långserier var den typ av böcker som han själv drömde om att skriva när han var barn, eftersom det var denna typ av böcker han älskade att läsa. När han så själv faktiskt tog sig an genren gjorde han det ändå med vissa mycket medvetna skillnader mot hur den oftast såg ut. Dels handlade det om att humorn tilläts ta stor plats, dels om att han ville föra in politik och samhällsdiskussion i böckerna. Och det fungerade uppenbarligen rätt bra på åtminstone den här läsaren.
"Nio dagar med Dunder & Brak" handlar om hur Mats pappa och hans arbetskamrater mår dåligt eftersom deras arbetsplats, ett underjordisk garage, har bristfällig ventilation, något ägaren vägrar göra något åt. Något brott rör det sig alltså inte om, åtminstone inte på ett juridiskt plan. Det är inte sista gången Hellberg skriver en ungdomsdeckare utan brott, men det är intressant att han alltså gjorde redan första gången i sin serie. Problemet reds upp (nu blir det spoilers) genom att det underjordiska garaget ockuperas, men ägaren kan ändå vända sin förlust till en vinst genom att låta påskina att det är hans generositet som får honom att förbättra ventilationen snarare än att han gör det högst motvilligt på grund av tvång. Här sätter Hellberg tonen direkt. Våra hjältar vinner för dagen, men i längden behåller samhällets toppar sin makt. Det är långt ifrån sista gången triumfen visar sig ha en olustig eftersmak, men så pessimistiskt som här och i den följande berättelsen "De enögda banditerna" slutar det, vad jag kan minnas, inte igen.
I förordet till "Päivi dyker ner" talar Hellberg om att han fått önskemål från läsare att han ska berätta hur Päivi och Mats först träffades. Det är fullt möjligt att det var så han fick tanken att återanvända "Nio dagar med Dunder & Brak". Det hade väl trots allt varit onödigt att lämna historien på en plats där endast människor med motivation nog att veva gamla mikrofilmer skulle läsa den. En rätt lång del skrev han dock till i början, som beskriver just hur de båda protagonisterna först träffar på varandra och Päivi lär Mats att om man agerar säkert tror folk i ens omgivning också att man känner sig säker, något som får de båda att uppfinna sina alter egon, för att kunna gå in i en roll när de behöver göra läskiga eller farliga saker och på så sätt vinna självförtroende. Det var ett tema Hellberg skulle komma tillbaka till, inte enbart i Dunder & Brak-serien. Sekvensen med vakthunden, som avbildas på bokomslaget, har också förlängts. Annars förefaller det mest vara smärre justeringar som gjorts. I slutändan innebär detta att "Päivi dyker ner" egentligen består av två olika delar som fogats samman till en. Hellberg har dock varit såpass skicklig att detta faktum inte sticker ut under läsningen.
För övrigt kan jag nämna att en sak som förvånade mig när jag nu återknutit bekantskapen med Dunder & Brak-böckerna är hur väl humorn håller. Jag hade nog väntat mig att crazy-humor från sjuttiotalet (smaka på den termen!) skulle ha åldrats rätt illa, men Hellberg klarade i allmänhet den svåra uppgiften att vara rolig med den äran.
*Startdatumet var den 20 juni 1971, inte den 27 juni, vilket anges bland annat på Hellbergs hemsida
Året innan den första boken kom ut debuterade de båda brottsutredarna Dunder & Brak (i det civila kända som Mats och Päivi) i en följetong i tio avsnitt i Dagens nyheter med titel "Nio dagar med Dunder & Brak".* Historien skulle ges ut på nytt, i omarbetad form, som den femte boken i serien, under titeln "Päivi dyker ner".
När jag läste "Päivi dyker ner", som beskriver hur Mats och Päivi lärde känna varandra, utgick jag från att den skrevs som den femte boken i ordningen, trots att den utspelade sig tidigare än de övriga. Att så inte var fallet kan tyckas betydelselöst, men det har faktiskt sitt intresse eftersom denna intrig alltså var Hellberg första i hans långserieprojekt och alltså på något sätt också blir en fingervisning om vad han tänkte sig att dessa historier skulle innehålla.
Hellberg ha själv sagt att långserier var den typ av böcker som han själv drömde om att skriva när han var barn, eftersom det var denna typ av böcker han älskade att läsa. När han så själv faktiskt tog sig an genren gjorde han det ändå med vissa mycket medvetna skillnader mot hur den oftast såg ut. Dels handlade det om att humorn tilläts ta stor plats, dels om att han ville föra in politik och samhällsdiskussion i böckerna. Och det fungerade uppenbarligen rätt bra på åtminstone den här läsaren.
"Nio dagar med Dunder & Brak" handlar om hur Mats pappa och hans arbetskamrater mår dåligt eftersom deras arbetsplats, ett underjordisk garage, har bristfällig ventilation, något ägaren vägrar göra något åt. Något brott rör det sig alltså inte om, åtminstone inte på ett juridiskt plan. Det är inte sista gången Hellberg skriver en ungdomsdeckare utan brott, men det är intressant att han alltså gjorde redan första gången i sin serie. Problemet reds upp (nu blir det spoilers) genom att det underjordiska garaget ockuperas, men ägaren kan ändå vända sin förlust till en vinst genom att låta påskina att det är hans generositet som får honom att förbättra ventilationen snarare än att han gör det högst motvilligt på grund av tvång. Här sätter Hellberg tonen direkt. Våra hjältar vinner för dagen, men i längden behåller samhällets toppar sin makt. Det är långt ifrån sista gången triumfen visar sig ha en olustig eftersmak, men så pessimistiskt som här och i den följande berättelsen "De enögda banditerna" slutar det, vad jag kan minnas, inte igen.
I förordet till "Päivi dyker ner" talar Hellberg om att han fått önskemål från läsare att han ska berätta hur Päivi och Mats först träffades. Det är fullt möjligt att det var så han fick tanken att återanvända "Nio dagar med Dunder & Brak". Det hade väl trots allt varit onödigt att lämna historien på en plats där endast människor med motivation nog att veva gamla mikrofilmer skulle läsa den. En rätt lång del skrev han dock till i början, som beskriver just hur de båda protagonisterna först träffar på varandra och Päivi lär Mats att om man agerar säkert tror folk i ens omgivning också att man känner sig säker, något som får de båda att uppfinna sina alter egon, för att kunna gå in i en roll när de behöver göra läskiga eller farliga saker och på så sätt vinna självförtroende. Det var ett tema Hellberg skulle komma tillbaka till, inte enbart i Dunder & Brak-serien. Sekvensen med vakthunden, som avbildas på bokomslaget, har också förlängts. Annars förefaller det mest vara smärre justeringar som gjorts. I slutändan innebär detta att "Päivi dyker ner" egentligen består av två olika delar som fogats samman till en. Hellberg har dock varit såpass skicklig att detta faktum inte sticker ut under läsningen.
För övrigt kan jag nämna att en sak som förvånade mig när jag nu återknutit bekantskapen med Dunder & Brak-böckerna är hur väl humorn håller. Jag hade nog väntat mig att crazy-humor från sjuttiotalet (smaka på den termen!) skulle ha åldrats rätt illa, men Hellberg klarade i allmänhet den svåra uppgiften att vara rolig med den äran.
*Startdatumet var den 20 juni 1971, inte den 27 juni, vilket anges bland annat på Hellbergs hemsida
Friday, May 9, 2014
Med högsta mål att stilla saknad?
Nu har jag sett Veronica Mars-filmen.
Jag gissar att åtminstone några av er har hört historien. Det fanns en TV-serie om en high scool-student som agerade privatdetektiv på fritiden. Den gick i tre säsonger och sedan lades den ner. Ett antal år senare samlade fans ihop 5,7 miljoner dollar för att få till stånd en film. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, men nu är DVD:n släppt och ska jag vara ärlig konsumerar jag den lika gärna på det sättet.
När serien lagts ner talades det om att den fjärde säsongen, om den blivit av, skulle ha utspelat sig några år efter den tredje, med Veronica arbetandes för FBI och de flesta av de övriga karaktärerna från serien bortplockade. Det hade kunnat bli bra. Det hade också kunnat bli dåligt. Vi fick aldrig veta.
Denna premiss har man nämligen kastat ut i filmen. Istället väljer man att gå tillbaka till seriens stämning och i miljöer. Så mycket det bara är möjligt. Veronica återvänder till sin uppväxtort av skäl som jag inte tänker avslöja, men låt oss säga att om någon varit orolig över att de övriga karaktärerna från serien inte skulle vara med så kan jag lugna vederbörande. I stort sett alla karaktärer du kommer ihåg från serien (och alla du tyckte om) är med. Och ett gäng till, som i alla fall jag hade glömt. Och förmodligen ännu fler som jag aldrig fattade att de varit med tidigare. Det är trots allt ett antal år sedan jag senast såg ett avsnitt av serien.
Det är som om man tänkt: "Fansen har visat att de saknat Veronica Mars. Nu ska vi ge dem allt de vill ha". Filmen anstränger sig verkligen att återknyta till serien så mycket som möjligt, på gott och ont. På den goda sidan finns att tonen är kvar. Veronica-karaktären känns igen och hennes scener med fadern är en fröjd att skåda. Kristen Bells och Enrico Colantonis skådespeleri är värt dessa cirka hundra minuter helt på egen hand. Själva kriminalgåtan är väl egentligen inte särskilt anmärkningsvärd, men det är av mindre betydelse. I alla fall för mig är det för att se hur Veronica interagera med sin omgivning och de utmaningar hon ställs inför som är det intressanta. Hur hon utreder fallet är mer intressant än vilken lösningen är. Jag misstänker att jag inte är ensam i den inställningen.
På minuskontot hamnar tyvärr filmens ambition att referera tillbaka till serien så mycket den bara kan. Tyvärr känns det här och där som att denna ambition har vägt tyngre än att faktiskt berätta en engagerande historia. Jag får känslan av att manuset innehåller både ett och två tveksamma beslut från författarnas sida.
Men jag väljer att fokusera på filmens brister så lite jag kan, för i slutändan är det här härligt underhållande. Nu är väl bara frågan om det är värt att hoppas på en film till. Jag skulle nog till och med kunna tänka mig att bidra med några dollar i så fall.
Jag gissar att åtminstone några av er har hört historien. Det fanns en TV-serie om en high scool-student som agerade privatdetektiv på fritiden. Den gick i tre säsonger och sedan lades den ner. Ett antal år senare samlade fans ihop 5,7 miljoner dollar för att få till stånd en film. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, men nu är DVD:n släppt och ska jag vara ärlig konsumerar jag den lika gärna på det sättet.
När serien lagts ner talades det om att den fjärde säsongen, om den blivit av, skulle ha utspelat sig några år efter den tredje, med Veronica arbetandes för FBI och de flesta av de övriga karaktärerna från serien bortplockade. Det hade kunnat bli bra. Det hade också kunnat bli dåligt. Vi fick aldrig veta.
Denna premiss har man nämligen kastat ut i filmen. Istället väljer man att gå tillbaka till seriens stämning och i miljöer. Så mycket det bara är möjligt. Veronica återvänder till sin uppväxtort av skäl som jag inte tänker avslöja, men låt oss säga att om någon varit orolig över att de övriga karaktärerna från serien inte skulle vara med så kan jag lugna vederbörande. I stort sett alla karaktärer du kommer ihåg från serien (och alla du tyckte om) är med. Och ett gäng till, som i alla fall jag hade glömt. Och förmodligen ännu fler som jag aldrig fattade att de varit med tidigare. Det är trots allt ett antal år sedan jag senast såg ett avsnitt av serien.
Det är som om man tänkt: "Fansen har visat att de saknat Veronica Mars. Nu ska vi ge dem allt de vill ha". Filmen anstränger sig verkligen att återknyta till serien så mycket som möjligt, på gott och ont. På den goda sidan finns att tonen är kvar. Veronica-karaktären känns igen och hennes scener med fadern är en fröjd att skåda. Kristen Bells och Enrico Colantonis skådespeleri är värt dessa cirka hundra minuter helt på egen hand. Själva kriminalgåtan är väl egentligen inte särskilt anmärkningsvärd, men det är av mindre betydelse. I alla fall för mig är det för att se hur Veronica interagera med sin omgivning och de utmaningar hon ställs inför som är det intressanta. Hur hon utreder fallet är mer intressant än vilken lösningen är. Jag misstänker att jag inte är ensam i den inställningen.
På minuskontot hamnar tyvärr filmens ambition att referera tillbaka till serien så mycket den bara kan. Tyvärr känns det här och där som att denna ambition har vägt tyngre än att faktiskt berätta en engagerande historia. Jag får känslan av att manuset innehåller både ett och två tveksamma beslut från författarnas sida.
Men jag väljer att fokusera på filmens brister så lite jag kan, för i slutändan är det här härligt underhållande. Nu är väl bara frågan om det är värt att hoppas på en film till. Jag skulle nog till och med kunna tänka mig att bidra med några dollar i så fall.
Sunday, May 4, 2014
Trevligt umgänge med TV-arkivet
Jag gillar TV. Det borde inte ha undgått någon som har läst den här bloggen ett tag. Jag gillar också TV om TV. Ändå förvånar det mig lite hur mycket jag gillar SVT:s nya underhållningsprogram "Lägg ut".
Programmet består av att Klara Zimmergren visar klipp som alla finns tillgängliga i SVT:s öppna arkiv. Sedan svara några kändisar på frågor om klippen och skämtar om dom. Det är allt. Tävlingsaspekten är behagligt nedtonad. Att ha trevligt kring klippen är det viktiga. Och det funkar överlag riktigt bra. Det är harmlöst, ja, men vad är det för fel på att visa harmlösa saker emellanåt? Det är inte briljant, men det är trevligt på ett småputtrigt sätt. Leta upp det och titta när du har läst klart den här texten, gärna med sällskap, så ni kan fröjdas över klippen tillsammans.
Fast trots att jag i grunden gillar det här känns det ändå inte riktigt som att programmet når sin fulla potential. Det faktum att allt som visas finns i Öppet arkiv får det att kännas lite som en tokigt lång raklamfilm och det hänger samman med ett annat problem. Många av klippen är sådant som är välkänt och vevats många gånger tidigare. Nostalgikänslan är lite för stor. Jag skulle vilja se mer saker som jag inte hört talas om förut. Jag vill lära mig mer om TV än jag gör nu.
Helst skulle jag förstås vilja ha en svensk "You have been watching" (ett program jag skrivit om här). Ett program som visar klipp även från andra svenska kanaler och som bortsett från att underhålla också vill säga någonting om hur TV-landskapet ser ut idag. Jag vet att det inte är helt rättvist att jämföra de här programmen, inte minst för att ett sånt program jag skulle vilja ha förmodligen skulle kosta multum i rättighetskostnader. Det blir lite som att jämföra en knäckemacka med en trerätters middag. Men den fullt funktionsdugliga knäckemackan "Lägg ut" har fått mig att inse att jag är hungrig.
I brist på bättre får jag väl ta mig en knäckemacka till. Det rör ju sig trots allt om rätt goda knäckemackor.
Programmet består av att Klara Zimmergren visar klipp som alla finns tillgängliga i SVT:s öppna arkiv. Sedan svara några kändisar på frågor om klippen och skämtar om dom. Det är allt. Tävlingsaspekten är behagligt nedtonad. Att ha trevligt kring klippen är det viktiga. Och det funkar överlag riktigt bra. Det är harmlöst, ja, men vad är det för fel på att visa harmlösa saker emellanåt? Det är inte briljant, men det är trevligt på ett småputtrigt sätt. Leta upp det och titta när du har läst klart den här texten, gärna med sällskap, så ni kan fröjdas över klippen tillsammans.
Fast trots att jag i grunden gillar det här känns det ändå inte riktigt som att programmet når sin fulla potential. Det faktum att allt som visas finns i Öppet arkiv får det att kännas lite som en tokigt lång raklamfilm och det hänger samman med ett annat problem. Många av klippen är sådant som är välkänt och vevats många gånger tidigare. Nostalgikänslan är lite för stor. Jag skulle vilja se mer saker som jag inte hört talas om förut. Jag vill lära mig mer om TV än jag gör nu.
Helst skulle jag förstås vilja ha en svensk "You have been watching" (ett program jag skrivit om här). Ett program som visar klipp även från andra svenska kanaler och som bortsett från att underhålla också vill säga någonting om hur TV-landskapet ser ut idag. Jag vet att det inte är helt rättvist att jämföra de här programmen, inte minst för att ett sånt program jag skulle vilja ha förmodligen skulle kosta multum i rättighetskostnader. Det blir lite som att jämföra en knäckemacka med en trerätters middag. Men den fullt funktionsdugliga knäckemackan "Lägg ut" har fått mig att inse att jag är hungrig.
I brist på bättre får jag väl ta mig en knäckemacka till. Det rör ju sig trots allt om rätt goda knäckemackor.
Subscribe to:
Posts (Atom)