Bäst på TV 2013

Jag har skrivit inlägg som det här under några år nu och flera gånger har jag reflekterat över att jag inte kunnat placera "Doctor Who" som det bästa jag sett på TV under året som gått. Trots att serien har tagit upp rätt mycket av min tid och tankekraft, så har den aldrig känts riktigt klockren. I slutändan har den aldrig ryckt med en på det där sättet som TV gör när den är som bäst, i alla fall inte under de senaste säsongerna. Ändå hade jag så höga förhoppningar när Steven Moffat tog över som showrunner 2010.

I år har Doctor Who fyllt femti år och det har i viss mån känts som ett antiklimax. Vi fick andra halvan av den säsong som påbörjats under förra året, det numera obligatoriska julavsnittet och ett jubileumsavsnitt på själva femtiårsdagen. Inte ens en hel säsong. Och med tanke på att Steven Moffat aldrig riktigt nått ända fram kändes det vanskligt att hänga sina förhoppningar på detta å så viktiga jubileumsavsnitt.

Men han valde onekligen rätt tillfälle att briljera.

Det där jubileumsavsnittet, "Day of the Doctor", behövde vara så mycket. Det kunde förväntas få betydligt fler tittare än serien vanligen drar in, så det måste fungera för personer som inte var alltför insatta i serien. Samtidigt måste det bjuda på något för de inbitna fansen. Det måste vara underhållande, men samtidigt tungt och viktigt.

David Tennant skulle återvända som den föregående Doktorn och det förväntades att Doktorerna skulle gnabbas med varandra. Samtidigt hade Moffat valt att plocka tillbaka zygonerna, en fiende som bara dykt upp en gång tidigare i serien, men ändå på något sätt fått ikonstatus. Det hade spekulerats om deras i flera år. Moffat lyckades onekligen med den medryckande och underhållande delen av sitt projekt.

Samtidigt satte han in tidskriget, som varit en central del av serien sen den återkom 2005 och lyckades få även denna del att fungera. Här blir det plats för den stora, känslomässiga tyngden och den hanteras med den äran. Allt fungerar plötsligt.

Visst kan jag ha invändningar. Hans sätt att avsluta spåret med det stora tidskriget känns lite för mycket som en "reset button", ett återställande av serien till en tidigare tidpunkt. Men jag kan acceptera det. Han gör det samtidigt som han visar på ett nytt möjligt fokus för serien under dess kommande säsonger och även om jag kan ha farhågor att det leder ner i en kvalitetsmässig dal, så är det värt att ta chansen.

Det påpekas ofta att "Doctor Who" har förändrats många gånger under sin levnadstid och att just häri ligger en del av seriens storhet. Likt Doktorn kan serien färdas vart som helst och berätta vilken typ av historier som helst. Dess förmåga att förändras har förmodligen varit nödvändig för att den skulle kunna leva så länge. Sällan har serien tagit ett så tydligt steg i en ny riktning som i och med "Day of the Doctor". Det ända tydligare exempel jag kan komma på är när Doktorn under några säsonger i början av sjuttitalet förvisades till Jorden och arbetade för FN. Just därför ser jag positivt på framtiden. Det är lätt att se tillbaka och i efterhand avgöra vilka riktningar som var bra och vilka som inte var det, men om vi anser förändringen som något viktigt i sig, så är det här rätt tillfälle att vara upprymd.

Steven Moffat lyckades inte  bara berätta en underhållande och meningsfull historia, han vågade kanske också omstöpa "Doctor Who" på själva dess femtiårsdag. Han hade kunnat gå fullt ut på det trygga och beprövade. Det skulle gå att argumentera för att det vore rätt väg. Men han tog detta tillfälle att vara djärv.

Och det är till stor del därför jag, när jag tänker tillbaka på 2013 års televisionsutbud, ser "Doctor Who" framför mig.

Vad gör du med dina händer?

Jag har en längre tid fascinerats av medarbetarnas bildbyliner i Dagens Nyheter, de som går till en bit nedanför midjan och används när det ska signaleras att nu handlar det om texter som är personliga, mer än de är nyhetstexter. Det här är förstås ingenting DN var först med. Det är längesen fenomenet uppstod och diskussionen om hur det inverkar på media, genom att på ett tydligare vis sätta skribenten i centrum, på textens bekostnad, är avslutad för länge sen. Men det är i DN jag oftast ser dom. Och det är inte deras storlek jag har funderat kring, utan en bieffekt av den.

När mer av kroppen syns får vi också ett problem: händerna. De finns ofrånkomligen med på bilden och någonting måste ju göras med dom. Det finns ju olika lösningar. Man kan ha dom i sidan, antingen den ena eller båda två. Det signalerar självständighet och mod, vilket alltid är bra för en krönikör. Man kan ha dom i fickorna, vilande mot skärpet, sedesamt hållna framför sig. Det finns mängder av varianter. Det enda som verkar vara en omöjlighet är att ha dom båda hängande utefter sidorna. Det skulle väl förmodligen bara signalera brist på engagemang.

En obetydlig detalj, kan tyckas, men grejen är att jag föreställer mig att det är ett problem som behöver lösas, ett hinder. Tänk er själva: personen på bilden har klätt sig med omsorg, för att visa upp en bild av sig hen kan vara nöjd med, men som ändå ska se vardaglig ut. Allt är iordninggjort och motivet ställer upp sig framför kameran. Och så var det det där med händerna. Fotografen, som det proffs hen är, har förmodligen ett bra förslag. Jag föreställer mig att variation gentemot andra proträttbilder måste tas in i beräkningen. Alla kan ju inte ha samma pose. Så tas det lite foton och något väljs som lämpligt. Arbetet går vidare på redaktionen.

Visst kan jag ha fel, sannolikheten för det kanske till och med är stor, men jag kan inte skaka av mig misstanken att dessa händer är en källa till mentala suckar. Ett problem som måste mötas och klaras av gång på gång. Ett litet problem, men ändå ofrånkomligt.

Tillägg, 14 december: I dagens DN kan man skåda Anna Hallbergs bildbyline och hon står med båda armarna hängande vid sidorna, så även detta är uppenbarligen en tillgängligt alternativ. Där ser man.

En låda kommer lastad

Föreställ er scenen (de flesta har förmodligen sett den många gånger, så den ligger nog lagrad i hjärnan, redo att hoppa fram): någon har fått sparken från sitt jobb. Det kan vara för att han (det är av någon anledning oftast en man) gjort det moraliskt riktiga, men därigenom gjort sina chefer eller andra med inflytande missnöjda och nu får lämna arbetsplatsen, men kan göra det rak i ryggen i förvissning om att hans offer varit nödvändigt. Det kan också vara en antagonist som gjort något illa och till slut får sitt rättmätiga straff. Det finns en sak som förenar dem alla: lådan de bär i famnen.

Den är inte säkert stor och kan inte rymma så mycket. Det sticker alltid upp saker ur den, som ger ett intryck av att innehållet ligger huller om buller. Den är ett tecken på förnedringen personen får genomgå. I slutändan fanns det inte mer av honom på arbetsplatsen än vad som rymdes i en liten låda. Nu måste han bära den genom arbetsplatsen, så att allas blickar kan registrera vad som har hänt. Av någon anledning verkar dessa personer alltid arbeta i någon form av kontorsmiljö. Kanske råkar rörmokare och sotare inte så ofta på etiskt kniviga situationer eller får anledning att intrigera med skumma personer.

Vad finns det egentligen i den där lådan? Något foto av familjen? En kontorspryl han faktiskt har köpt själv ("de tog mitt liv, men de ska inte få min häftapparat")? En prydnadssak. Något mer måste det väl finnas? Vad är det egentligen som rekvisitaansvariga fyller de där lådorna med? Är de halvfulla med frigolit så att de få saker som ska synas faktiskt tittar upp över kanten? Eller har de fyllt upp lådorna med noggrant övervägda saker ifall kamerorna skulle råka fånga dem från en olycklig vinkel och en eller annan tittare får för sig att närstudera den moderna högupplösta bilden. Är tanken att skådespelaren ska använda det innehåll som inte syns som motivation för den viktiga scenen? Och varför ser de där lådorna i stort sett likadana ut? Vimlar det av just såna där lådor på arbetsplatser överallt?

Kanske är det faktiskt samma lådor som används om och om igen. Kanske finns det i rekvisitaförråd över hela USA... ehm... jag menar världen, färdigpackade avskedslådor redo för nästa film eller TV-serie som behöver få någon avskedad under förnedrande omständigheter.

Vissa berättartekniska grepp har vi sett så många gånger att vi inregistrerar deras innebörd nästan automatiskt. Men någon måste ju ha funderat över de där detaljerna som påverkar oss utan att vi tänker närmare på det. Någon måste ha packat lådan.

De infriade förhoppningarnas kväll

Jag gillade "Så funkar det".

Det talade direkt till (i alla fall delar av) min humor. Det utgick så ofta från företeelser i vardagen, som man aldrig riktigt funderat över, underligheter som liksom smugit sig in och blivit så självklara att vi aldrig riktigt funderat över dem, ofta med någon form av twist. Inte direkt saker man behöver veta, men ändå information och perspektiv som gjorde livet lite gladare. Problemet var bara att jag kom in för sent, strax innan programmet lades ner.

Så kom TV-serien "Anders och Måns", ofta briljant, men lika ofta missande målet. Den var ojämn helt enkelt. Varför kunde de inte ha hållit kvar vid radioprogrammet. Efter några år väcktes dock återigen mina förväntningar. Duons nya serie skulle heta "Fråga Anders och Måns" och det här måste väl ändå vara "Så funkar det" för TV-publiken. Det var det inte. Humorn låg inte så mycket i att söka svaren på lita udda ställda frågor, utan snarare i att leka med programformatet. Det funkade inte för mig och jag hoppade av efter några avsnitt.

När "Succéduon" hade premiär var mitt intresse svalt. Det bestod av pinsamhetshumor, en genre jag har svårt för. Någonstans där kanske man kan sammanfatta hela mitt förhållande till Anders Johanssons och Måns Nilssons TV-produktioner. Det var inte nödvändigtvis så att de var dåliga. Jag tillhörde bara inte målgruppen. Detta var väl inte i sig ett problem - det finns mängder av TV-program jag inte tillhör målgruppen för - men jag visste ju att de kunde göra saker som skulle göra mig riktigt förtjust.

Scenföreställningen "Primater med topplån" lät som om det hade god potential att platsa inom den kategorin, vilket gjorde att jag sparkade mig själv desto hårdare när jag blev medveten om dess existens först i samband med att turnén nådde sitt slut. När det så blev ytterligare en sväng igenom landet innevarande höst såg jag till att skaffa biljetter. Man kan tycka att mina förväntningar borde ha varit låga, men det här ville jag inte missa.

Och äntligen var vi tillbaka på samma plan. "Primater med topplån" är överlag mycket lyckad. Det är inte "Så funkar det" på scen (vilket jag inte heller hade hoppats), men det känns ändå dom om Johanssons och Nilssons utforskande av hur vårt beteende förhåller sig till apan som ännu bor kvar i generna har samma sorts från-sidan-humor. Lägg till det att de gör humor med hjälp av vad som egentligen är en power point-presentation. Och jag tror att det är ämnat att vara en del av humorn. De utgår från föreläsningens format, men driver samtidigt med det, genom att diskutera saker som inte riktigt platsar på en föreläsning eller föredragning. Och till och med overhead-apparaten gör ett par gästspel, som för att ännu tydligare peka på denna vinkel de valt att hålla sin föreställning ur.

Och innehållet passar formatet, men är trots det varierat. Det är härligt att höra Anders Johansson diskutera innebörden i olika program på torktumlaren. Och alla som under någon period i sitt liv har handlat regelbundet på Netto får lite extra igenkänning i materialet om vad man kan hitta på denna kedjas hyllor för tillfälligt sortiment. Allt är inte fantastiskt, men mycket mer än det som här nämnts är riktigt bra och varför fokusera på de små och rätt grunda svackorna. Tråkigt har man aldrig.

Omslagens berättelse

Jag var nyligen på en kurs i katalogisering och ett av momenten gick ut på att katalogisera tidskrifter. Utifrån två omslag av tidningen "Kick-it!", det för första numret och det för sista, skulle de nödvändiga uppgifterna utvinnas och infogas på rätt ställe i katalogposten. Men dessa omslag berättade också en större historia, om kamp och förhoppningar, desperation och sorg.

Det första numret var från 2006. Det ståtade med att vara en "fotbollstidning från Kalle Anka & C:o" och titelkaraktären från den tidningen, klädd i fotbollskläder, tog upp lika stor plats på omslaget som dess poster boy Zlatan Ibrahimović. Det sista numret är från 2008. Nu har kopplingen till modertidningen försvunnit. Istället trumpetar den ut: "Ny serie! Galactik football".

Vem startar en ny serie i sista numret? Innebar detta att de som gjorde tidningen inte visste om att den skulle läggas ner omgående? Det känns som den enda rimliga slutsatsen. Ändå går det att ana att alla gjort sitt bästa för att få ett projekt som inte visade sig så framgångsrikt som man hoppats att hålla sig över marken. Var distanseringen från Disney och deras anka ett försök att attrahera en större läsarskara? Priset har sjunkit från 42 till 39 kronor. Även här går det att ana ett desperat försök att få upp omsättningen. Kanske var det ett sätt att kompensera för en sidminskning, som skulle få kostnaderna att gå ner.

Kanske gick det lysande i början, men mer troligt är väl att rörde sig om två års försök att få den på pappret säkert tilltalande produkten att bli en framgång. Till slut togs beslutet att det var dags att ge upp. Det gick helt enkelt inte tillräckligt bra och det fanns inga anledningar att tro att detta förhållande skulle ändra sig.

Det här är naturligtvis spekulationer från min sida, men vare sig den är sann eller inte, så var det denna berättelse som de båda omslagen förmedlade till mig. På ytan glättiga och muntra, men därunder bara skymten av något annat, ambitioner och ansträngningar som inte ledde fram till målet.

Hantverkets seger över inspirationen

Jag hade nog aldrig brytt mig om "Marvels Agents of S.H.I.E.L.D." om det inte varit för att Joss Whedon var inblandad.

Jag har inte sett den nya vågen av Marvelfilmer, som haft lösa kopplingar till varandra och som nådde något slags stafettsträckekulmen med den Whedon-författade och -regisserade "The Avengers" för något år sedan.

Grejen är att inte ens i och med Whedons inblandning var jag särskilt peppad på serien om agenter som utför agentsysslor i en verklighet där det finns superhjältar. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske är det för att jag har vant mig vid att hans serier läggs ner strax efter starten oavsett kvalité. Det har helt enkelt inte lönat sig att investera energi i dom.

Det visar sig också mycket riktigt att det mesta i serien känns rätt trött. Den har en premiss vi har sett tidigare, intriger vi har sett tidigare och karaktärer vi har sett tidigare. Bara en sak skiljer sig egentligen från serier som skulle riskera att försätta mig i koma tämligen omgående: Whedondialogen. Det är förstås inte Whedon som skriver all dialog till serien, men den skrivs efter en teknik som han har gjort till sitt kännemärke. Den är rolig och smart på ett sätt som de flesta andra TV-manusförfattare inte kan eller inte vill bjuda på.

Och det räcker faktiskt en ganska bra bit. Det är prov på gott hantverk, även om det inte syns till särskilt mycket inspiration. Jag är underhållen och det får väl ses som ett värde så gott som något. Än så länge är jag beredd att fortsätta titta, men det kommer inte räcka i evighet.

En annan sak, som är kopplad till Whedon, har betydelse. Jag kan gissa ungefär hur mycket serien kommer jobba med en genomgående handling, i motsats till helt fristående avsnitt. Det kan mycket väl ha betydelse på sikt. För vem vet om det i längden räcker med hantverksskicklighet. Lite inspiration måste det nog till också.

Dem svåra konsten att uppföra sig som folk, del 5: Vadå jämlikhet?

Om du har följt med under denna vandring genom "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" har du noterat att män och kvinnor på många ställen förväntats bete sig på olika sätt. I denna sista del ska vi titta på några brottstycken ur boken, som visar ännu tydligare hur god sed skiljer sig på beroende på kön. Vi börjar med ett litet råd för den kvinna som är ute och reser.

På sätt och vis äro reglerna inte så stränga i detta fall som i sällskapslivet. Man kan prata med främmande personer utan att presentera sig. Men naturligtvis bör en dam vara mycket noga med vem hon ger sig i samtal med på en resa. Och i varje fall måste man vara särskilt noga med sitt uppträdande. Man kan aldrig lita på att man reser inkognito.

Nej, man vet ju hur lätt rykten sprider sig. Vilket även verkar vara en fara när det handlar om att ge presenter.

En herre kan förstås inte ge en dam dyrbara presenter, utan att han har "ärliga avsikter". Strängt taget bör han inte komma med några presenter, förrän han är förlovad med henne.

Om det motsatta förhållandet, nämligen att en dam dam [sic] ger en herre presenter, kan bara sägas, att detta inte kan ske annat än till fästman eller nära anförvant.

Det där tänker jag inte ens kommentera. Det är så illa att det inte ens är roligt.

Även när herrar och damer förflyttar sig tillsammans finns det regler att iakkta.

Självklart är att en herre håller sig på en dams vänstra sida, dock med det undantaget, att han en regnig dag hellre går närmast gatan, även om det skulle bli på damens högra sida.

(---)

En herre i damsällskap skall gå först uppför en trappa. Orsaken torde envar utan svårighet kunna lista ut.

Ja, vem vet vad han kan tänkas spana in om han får chansen? Eller handlar det om att skydda damen från eventuella väntande faror högre upp?

Även hissen har sin etikett. Man låter naturligtvis damer och äldre herrar stiga in först, och man förhör sig alltid om vart en dam önskar komma. Vill man vara riktigt artig, skjutsar man först damen till hennes bestämmelseort, även om den ligger på sjätte våningen, och man själv skall till tredje. Somliga anse dock detta för överdriven artighet, och det kan kanske vara riktigt i en tid, då damerna så ivrigt eftersträva jämlikhet med manfolken. I Sverige tar sällan en herre av sig hatten i en hiss, även om det finns damer med, men detta är att anbefalla, i varje fall i hissar av mera privat natur, såsom i varuhus, på hotell etc.

Någonting säger mig att om jag frågar en dam jag delar hiss med vart hon ska, och sedan envisas med att följa med till hennes våning, så kommer inte det nödvändigtvis uppfattas som artighet. Det är inte lätt att vara gentleman i dessa tider. Tur att man kan skylla på jämlikhetssträvanden och smita ut i förväg.

Fast man kan knappast, med den här boken som utgångspunkt, säga att det var lättare förr. Även efter genomläsandet skulle jag känna mig rätt bortkommen i författarens kretsar.