Har du licens för den där växten?

Jag såg nyligen tredje avsnittet av "Terra Nova", Fox' nya leva-med-dinosaurier-dramaserie. Det var måhända inte alltför anmärkningsvärt, men en detalj gjorde mig förvånad. I inledningsscenen ber den yngsta dottern i familjen som placerats i seriens centrum att få ta in en växt i hemmet. Växten börjar omedelbart nafsa efter henne, men det hela skojas bort av alla inblandade. Dock inte av mig. Jag började omedelbart fundera över visdomen i plocka in köttätande växter i sitt hem. Det är ju förvisso alltid lättare för TV-tittaren än för karaktären att se den annalkande faran. Vi är ju medvetna om att det måste uppstå någon form av dramatik, annars finns det ingen anledning att genomföra avsnittet. Den här gångnen kändes det dock som att även karaktärerna borde ha reagerat.

Det var Anton Tjechov som formulerade regeln: "Om det hänger ett gevär på väggen i första akten måste det avfyras i den sista" (fritt citerat). Man ska alltså inte ta in saker i historien man inte planerar att använda, men man måste introducera det som kommer att ha betydelse. Man kan tycka vad man vill om denna regel, men den har använts mycket flitigt genom historien. Även saker som kan verka betydelselösa kommer vanligtvis att visa sig viktiga förr eller senare. Man skulle kunna säga att det kräver sin skicklighet att lyckas introducera någonting på ett sådant sätt att tittaren/läsaren inte inser att det kommer att återkomma senare, för att kunna uppnå maximal effekt framåt dramats slut.

Alltså väntade jag mig att den där växten förr eller senare skulle återvända, men avsnittet fokuserade istället på en hotande ansamling flygande urtidsdjur. Kanske var tanken att växten skulle erbjuda lösningen på problemet? Eller skulle den bara återkomma som en komisk slutpunkt i den sista scenen? Det visade sig att jag hade fel i alla dessa funderingar. Den köttätande växten sågs helt enkelt inte av mer. Jag väntade förgäves.

Kanske hade man bestämt sig för att vifta med det Tjechovska geväret i tittarens ansikte, för att visa att man gjorde som man ville med dramaturgiska konventioner. Kanske förbereder man någonting inför senare avsnitt. Eller så var den där inledningsscenen bara avsedd som ett litet komiskt sätt att visa på hur livet förändrats för huvudpersonerna.

I vilket fall som helst får jag nog säga att jag uppskattar det. Vi kan behöva få våra förväntningar på skam ibland. Det är trevligt med en TV-serie som vågar bryta mönster. Nu återstår bara att se om det var ett enstaka tillfälle eller om framtida avsnitt även de kommer att bjuda på överraskningar.

På snabba fötter genom barndomens TV

Som den arkiv-TV-fantast jag är blev jag naturligtvis intresserad när jag fick veta att Göran Everdahl skrivit en bok med titeln "Kom nu'rå: Barnprogrammen vi minns - eller helst vill glömma". I boken går han igenom svensk barn-TV ("svensk" i det här fallet betyder sådant som sänts i Sverige, snarare än sådant som producerats här). Fokus ligger på sjuttiotalet med omnejd, men boken täcker hela perioden från SVT:s start  till idag (nästan).

Naturligtvis tar det lite formen av en nostalgifest, även för mig som inte var född när de flesta av de beskrivna programmen producerades. Mycket har ju gått i repris senare och gjort intryck även på min generation. Boken är rikt illustrerad (som det brukar heta) och Everdahls texter är kvicka och lättillgängliga. Efter ett tag börjar jag i och för sig tycka att tonen kan bli lite väl käck, vilket är synd, eftersom jag får uppfattningen att författaren verkligen arbetat med sina formuleringar.

För mig fungera dock boken mest som en aptitretare. Ett otal barnprogram betas snabbt av. En lite karaktäristik och kanske en lustig detalj och sedan är det vidare till nästa. Jag finner att jag vill ha mer. Mer historik, större sammanhang. Vilken plats hade barnredaktionen inom SVT (eller om det SR på den tiden)? Vad låg bakom de val man gjorde kring vad som producerades och vad som inte producerades? Hur gjordes programmen? Vilka barnprogram gjordes som idag är bortglömda?

Jag vet att jag gör Göran Everdahl en orätt genom denna min reaktion. Det var inte en sådan bok han föresatte sig att skriva. Troligen bör "Kom nu'rå" betraktas som mycket lyckad utifrån dess målsättning. Förhoppningsvis kommer den att glädja många människor. Men den pekar på hur sorgligt outforskad TV-historien fortfarande är.

Kanske kan Göran Everdahls bok tjäna som ett startskott. Kanske inspirerar den någon till att gräva djupare och redovisa bredare. Jag hoppas att det här bara är början.

Om nyttan av att lämna den förväntade vägen

Den som har läst några av Jan Mårtensons detektivromaner om antikvitetshandlaren Johan Homan vet att man lär sig hur de fungerar efter ett tag. De brukar följa ungefär samma stig av samtal om mordinblandade och grubbleri över motiv varvat med kulturella och kulinariska utvikningar. Detta kan man naturligtvis tycka vad man vill om, men jag vågar hävda att det inte känns vansinnigt inspirerat, i alla fall inte längre.

I början av sin författarbana, innan Homan sett dagens ljus, skrev Mårtenson tre böcker om diplomaten Jonas Berg, även de deckare och uppvisande stora likheter med Homansviten. Men också distinkta olikheter. Även den vane Mårtensonläsaren kan, om han eller hon kommer till dom såhär i efterhand bli en smula överraskad (Resten av texten kommer att innehålla spoilers).

Den första av dem heter "Telegrammet från San José" och handlar om ett mord i ett avlägset, fiktivt land. En svensk är misstänkt och svenska ekonomiska och politiska intressen är inblandade, så Jonas Berg skickas dit för att försöka få reda i vad som hänt och om möjligt hindra en politisk skandal. Delar av boken är deckare i sedermera bekant Mårtensonstil, men stora delar upptas också av det politiska spelet i Sverige och dessa delar är anmärkningsvärt roliga. Boken är faktiskt värd att läsa för att uppleva Mårtensons drift med det politiska spelet.

"Tre skilling banco" är den av böckerna som är mest lik de kommande Homandeckarna. Den är å andra sidan väldigt lik dessa böcker. Den tredje boken heter "Nobelpristagaren och döden" och är kanske den mest anmärkningsvärda av dem allihop. Den följer till en början den bekanta modellen, men efter halva boken kastar den plötsligt om blir en äverntyrsroman, komplett med farofyllda flykter från onda diktaturstater. Jag ska villigt erkänna att jag fann den genuint spännande, men det som mest fick mig att hicka till av förtjusning var hur Mårtenson överraskande vände om hela storyn i en helt ny riktning. Jag såg absolut inte det där komma. Jag är för dåligt beläst för att kunna bedöma hur han står sig mot andra utövare av genren, men han får så många "points for trying" att det spelar mindre roll.

Det är inte utan att man önskar att han ville släppa sina bekanta marker igen. Ge sig in på något helt nytt för att väcka nyfikenhet från läsarskaran. Han har redan visat att han är en god satiriker och en habil äventyrsförfattare. Vilka andra tillgångar kan han tänkas hålla dolda?

Väntar oss miraklet?

Så kom den då slutligen. "Torchwood: Miracle Day". Som jag hade väntat.

De höga förväntningarna var inte utan anledning. Förra säsongen, "Children of Earth", hade varit lysande och den här skulle göras efter samma modell. En historia över hela säsongen. Tio avsnitt skulle det bli den här gången, snarare än de fem vi fick förra gängen. Det hela skulle bli en samproduktion mellan den amerikanska kabelkanalen Starz och BBC Worldwide. Mitt intryck av Starz var väl i och för sig inte det bästa, men Russell T. Davies var ju kvar i förarsätet och om han lyckats så bra förra gången så skulle det väl kunna hända igen.

Kanske var det omöjligt att motsvara mina förväntningar, men med halva serien genomgången är det bara att konstatera att det finns en del saker som skaver. Tempot är så högt uppskruvat att det tar ett litet tag innan man inser att det faktiskt inte händer så mycket. Det finns några längre actionsekvenser som blir mer av set pieces än något som för handlingen framåt. Det som fungerat bäst har varit de intrigtrådar som har innehållit en samhällsdiskussion. Liksom "Children of Earth" ställer "Miracle Day" en del obehagliga frågor om hur människor och samhället fungerar. Det som varit tråkigt är att dessa delar varit nästan frikopplade från de trådar som fokuserat på Torchwood-teamet.

Det senaste avsnittet var dock klart bättre. De olika handlingarna började nystas samman och de delar som fokuserade på Torchwood kändes mer motiverade. Kanske kan den här serien ännu lyfta sig till något riktigt bra. Kanske väntar miraklet på oss.

Oavsett vad som händer törs jag säga en sak med säkerhet: Den här säsongen hade tjänat på att vara några avsnitt kortare. Om man skalat bort en del dökött hade det kunnat vara precis så intensivt som jag hade hoppats att det skulle vara.

Säsongsbetonad fascination

Jag kan inte sluta fascineras av fenomenet som är Sommar i P1.

Det handlar inte så mycket om programmet i sig, även om programidén måste sägas vara riktigt vass i all sin enkelhet. En person får fylla nittio minuter i radio som han eller hon vill. I och för sig skulle man med tanke på detta kunna önska att fler försökte göra något nytt av formen. Å andra sidan fick ju Regina Lund, när hon bröt de regler som tydligen existerar genom att bara spela sin egen musik rätt mycket skit för det. Jag förstod aldrig riktigt upprördheten. Dels ingår det väl i själva konceptet att personen i fråga får välja ämnen och musik fritt, men främst är det en gåta för mig hur människor orkar engagera sig till en sådan grad att de protesterar i mängd.

Och här ligger det som främst får mig att stå i stum fascination inför Sommar: att det har en sådan påverkan på en hel nation. Det börjar redan med offentliggörandet av de personer som ska fylla etertid under sommareftermiddagarna, som länge var ett "event" i sig. Visst, jag tar också del av den där listan med intresse, men jag känner inte riktigt att jag behöver intervjuer med sommarpratarna där de ger små teasers av vad som ska komma och talar om att de är hedrade att få medverka.

Sedan kommer då själva sändningarna och stora delar av en nation verkar forma sin existens efter ett radioprogram. Man diskuterar personen som ska prata senare på dagen och om det varit ett program många uppfattat som anmärkningsvärt av någon anledning (ofta för att det har varit "gripande") så diskuteras det personer och bloggare emellan. En masse.

I Göteborgs-Posten har man i år tagit det hela ytterligare ett steg. Varje dag finns en liten genomgång av gårdagens sommarprogram, där vi får veta vad det handlade om och vad som spelades. Varför? Vem är dessa notiser, belägna någonstans mellan redogörelse och utvärdering, till för? Är det för den som inte hörde programmet, så att vederbörande blir uppmärksam på sådant han eller hon bör lyssna på i efterhand? Eller är det till för den som faktiskt lyssnade och som nu kan stämma av sin upplevelse mot skribentens?

Om någon kan förklara för mig vad det är som får så många att engagera sig så djupt i just det här programmet så får vederbörande gärna tala om det för mig. Själv står jag frågande.

Inte mycket nytt under Bush-solen

För ett tag sedan redogjorde jag för mina förväntningar och förhoppningar inför Kate Bushs nya album "Director's Cut", som innehåller nyinspelningar av låtar från "The Sensual World" och "The Red Shoes". Efter att ha lyssnat på skivan måste jag tyvärr tillstå att resultatet svarar bättre mot förväntningarna än förhoppningarna.

Jag har ingenting principiellt emot att artister spelar in sina gamla låtar på nytt. Liksom coveralbum kan det vara ett tillfälle att ge nya tolkningar till gammalt material. Det är i och för sig sant att det ofta känns som ett desperat sätt från artister som inte lyckas skriva nytt material att trots allt få in lite fräscha pengar på kontot, men ingen torde kunna anklaga Kate Bush för att låta desperation och billiga trick ta över i musikskapandet. Hon har trots allt låtit det gå så länge som tolv år mellan två album.

Jag tror att det här är ett ärligt menat försök att slipa bort lite vassa kanter från de gamla låtarna, sådant som med tiden kommit att låta daterat. Problemet är att skillnaderna i många fall inte är så stora att de berättigar till nya släpp. Och i en del fall där förändringarna är mer noterbara är det svårt att se att de skulle vara till det bättre. Framförallt låter "This Woman's Work", som har fått sitt piano bytt mot ett elpiano, snarast mer daterad än originalet. Bäst fungerar "Moments of Pleasure", som redan i original gränsade mot perfektion. Där har det blivit en ny tolkning och kören som har lagts på ger verkligen något nytt. Det går inte att säga att den är vare sig bättre eller sämre än originalet. Det rör sig om en ny tolkning. Och det var väl trots allt det som var ambitionen.

Det här är absolut ingen dålig skiva. Jag hade bara hoppats att Bush skulle ta ut svängarna mer, ge de här låtarna ett sound som låter drastiskt annorlunda än på deras äldre motsvarigheter. Då hade det här kunnat bli riktigt bra.

Om tolkningsramar och underliga djur

Att inställning och förkunskap spelar roll för hur man uppfattar olika kulturella uttryck är knappast en nyhet, men jag fick ett ovanligt tydligt bevis på det nyligen.

Jag såg första avsnittet av "Finding Bigfoot", en TV-serie som visar en grupp människor som åker runt i USA och försöker... eh... hitta Bigfoot (eller Sasquatch, som arten tydligen också kallas). I första avsnittet far de till Florida, där de först besöker en familj som har sett tydliga tecken på Bigfootnärvaro på sina marker. Därifrån beger de sig iväg för att träffa fler vittnen. Utifrån dessa uppgifter försöker de komma fram till var djuren kan befinna sig, beger sig dit utrustade med värmekameror och diverse annan utrustning och får slutligen syn på en figur som skulle kunna vara en Sasquatch.

Jag hade förstått det som att det rörde sig om en dramaserie, varför jag konsekvent antog att alla medverkande var skådespelare som agerade efter ett manus. Jag var imponerad över hur skickligt de hade lyckats fånga stilen hos den här typen av dokumentärserier, och reflekterade över att det kunde läsas som en parodi på genren. Jag funderade en hel del kring vad som kunde vara avsikten med serien och hur den skulle kunna hålla sig intressant någon längre tid. Jag ska också erkänna att det i längden var ganska tråkigt.

När jag i efterhand har försökt kolla upp serien visar det sig att den faktiskt är "på riktigt". The Bigfoot Field Research Organization, som Sasquatchletarna är medlemmar i, finns på riktigt och de har tydligen åkt runt och letat bevis på artens existens. Hur man har fått tag på sekvenserna där en Bigfoot syns gående mellan träd, som ibland dyker upp i programmet har jag ingen aning om (det ser dock misstänkt mycket ut som en människa i en apdräkt).

Där gick alla mina funderingar kring genrekonventioner och budgetöverväganden och en massa annat helt åt skogen. Frågan är bara om jag fick ut mer eller mindre ur programmet än vad som varit fallet om jag inte känt till dess bakgrund.