För ett tag sedan redogjorde jag för mina förväntningar och förhoppningar inför Kate Bushs nya album "Director's Cut", som innehåller nyinspelningar av låtar från "The Sensual World" och "The Red Shoes". Efter att ha lyssnat på skivan måste jag tyvärr tillstå att resultatet svarar bättre mot förväntningarna än förhoppningarna.
Jag har ingenting principiellt emot att artister spelar in sina gamla låtar på nytt. Liksom coveralbum kan det vara ett tillfälle att ge nya tolkningar till gammalt material. Det är i och för sig sant att det ofta känns som ett desperat sätt från artister som inte lyckas skriva nytt material att trots allt få in lite fräscha pengar på kontot, men ingen torde kunna anklaga Kate Bush för att låta desperation och billiga trick ta över i musikskapandet. Hon har trots allt låtit det gå så länge som tolv år mellan två album.
Jag tror att det här är ett ärligt menat försök att slipa bort lite vassa kanter från de gamla låtarna, sådant som med tiden kommit att låta daterat. Problemet är att skillnaderna i många fall inte är så stora att de berättigar till nya släpp. Och i en del fall där förändringarna är mer noterbara är det svårt att se att de skulle vara till det bättre. Framförallt låter "This Woman's Work", som har fått sitt piano bytt mot ett elpiano, snarast mer daterad än originalet. Bäst fungerar "Moments of Pleasure", som redan i original gränsade mot perfektion. Där har det blivit en ny tolkning och kören som har lagts på ger verkligen något nytt. Det går inte att säga att den är vare sig bättre eller sämre än originalet. Det rör sig om en ny tolkning. Och det var väl trots allt det som var ambitionen.
Det här är absolut ingen dålig skiva. Jag hade bara hoppats att Bush skulle ta ut svängarna mer, ge de här låtarna ett sound som låter drastiskt annorlunda än på deras äldre motsvarigheter. Då hade det här kunnat bli riktigt bra.
Tuesday, June 28, 2011
Thursday, June 16, 2011
Om tolkningsramar och underliga djur
Att inställning och förkunskap spelar roll för hur man uppfattar olika kulturella uttryck är knappast en nyhet, men jag fick ett ovanligt tydligt bevis på det nyligen.
Jag såg första avsnittet av "Finding Bigfoot", en TV-serie som visar en grupp människor som åker runt i USA och försöker... eh... hitta Bigfoot (eller Sasquatch, som arten tydligen också kallas). I första avsnittet far de till Florida, där de först besöker en familj som har sett tydliga tecken på Bigfootnärvaro på sina marker. Därifrån beger de sig iväg för att träffa fler vittnen. Utifrån dessa uppgifter försöker de komma fram till var djuren kan befinna sig, beger sig dit utrustade med värmekameror och diverse annan utrustning och får slutligen syn på en figur som skulle kunna vara en Sasquatch.
Jag hade förstått det som att det rörde sig om en dramaserie, varför jag konsekvent antog att alla medverkande var skådespelare som agerade efter ett manus. Jag var imponerad över hur skickligt de hade lyckats fånga stilen hos den här typen av dokumentärserier, och reflekterade över att det kunde läsas som en parodi på genren. Jag funderade en hel del kring vad som kunde vara avsikten med serien och hur den skulle kunna hålla sig intressant någon längre tid. Jag ska också erkänna att det i längden var ganska tråkigt.
När jag i efterhand har försökt kolla upp serien visar det sig att den faktiskt är "på riktigt". The Bigfoot Field Research Organization, som Sasquatchletarna är medlemmar i, finns på riktigt och de har tydligen åkt runt och letat bevis på artens existens. Hur man har fått tag på sekvenserna där en Bigfoot syns gående mellan träd, som ibland dyker upp i programmet har jag ingen aning om (det ser dock misstänkt mycket ut som en människa i en apdräkt).
Där gick alla mina funderingar kring genrekonventioner och budgetöverväganden och en massa annat helt åt skogen. Frågan är bara om jag fick ut mer eller mindre ur programmet än vad som varit fallet om jag inte känt till dess bakgrund.
Jag såg första avsnittet av "Finding Bigfoot", en TV-serie som visar en grupp människor som åker runt i USA och försöker... eh... hitta Bigfoot (eller Sasquatch, som arten tydligen också kallas). I första avsnittet far de till Florida, där de först besöker en familj som har sett tydliga tecken på Bigfootnärvaro på sina marker. Därifrån beger de sig iväg för att träffa fler vittnen. Utifrån dessa uppgifter försöker de komma fram till var djuren kan befinna sig, beger sig dit utrustade med värmekameror och diverse annan utrustning och får slutligen syn på en figur som skulle kunna vara en Sasquatch.
Jag hade förstått det som att det rörde sig om en dramaserie, varför jag konsekvent antog att alla medverkande var skådespelare som agerade efter ett manus. Jag var imponerad över hur skickligt de hade lyckats fånga stilen hos den här typen av dokumentärserier, och reflekterade över att det kunde läsas som en parodi på genren. Jag funderade en hel del kring vad som kunde vara avsikten med serien och hur den skulle kunna hålla sig intressant någon längre tid. Jag ska också erkänna att det i längden var ganska tråkigt.
När jag i efterhand har försökt kolla upp serien visar det sig att den faktiskt är "på riktigt". The Bigfoot Field Research Organization, som Sasquatchletarna är medlemmar i, finns på riktigt och de har tydligen åkt runt och letat bevis på artens existens. Hur man har fått tag på sekvenserna där en Bigfoot syns gående mellan träd, som ibland dyker upp i programmet har jag ingen aning om (det ser dock misstänkt mycket ut som en människa i en apdräkt).
Där gick alla mina funderingar kring genrekonventioner och budgetöverväganden och en massa annat helt åt skogen. Frågan är bara om jag fick ut mer eller mindre ur programmet än vad som varit fallet om jag inte känt till dess bakgrund.
Saturday, May 28, 2011
Det som inte går upp måste komma ner
Så var då "The Event" avslutad. Nedläggningsbeslutet kom som en överraskning för absolut ingen. Jag har faktiskt hängt med serien ända tills nu, trots att det har förärat mig med en och annan frågande blick. Den förväntade nedläggningen hade faktiskt en stor roll i det beslutet. Om den ändå snart var över kunde jag lika gärna hänga med till slutet.
"The Event" är egentligen en rätt sorglig saga. Jag uppskattar försök att göra long arc-serier. Jag tycker om TV-dramatik som vill berätta en längre historia, som gärna kräver att tittaren hänger med rätt troget. Det största problemet med "The Event" var att den faktiskt inte gjorde just det. Trots att avsnitten följde tätt på varandra, komplett med dramatiska cliffhangers så var den anmärkningsvärt stillastående.
När serien började refererades det bland annat till "24". Det var inte utan anledning. De är anmärkningsvärt lika i berättarstil. Jag hängde faktiskt med "24" i fem och en halv säsong (vilket är mer än de flesta människor jag känner) och fick uppleva hur den med tiden kändes allt mer tråkig. Det handlade egentligen inte så mycket om att intrigerna blev sämre, utan mer om att berättartekniken, som en gång känts så fräsch, började uppvisa grava tecken på vara slut på friska idéer. Det största problemet var dock att den, halsbrytande hastighet till trots, aldrig riktigt kändes som att den gick framåt. Så fort ett problem var löst väntade nästa, snarlika.
"The Event" lider av samma problem. Trots alla pistolskott, explosioner och dödliga virus som kommer att släppas ut vilken minut som helst förs historien inte riktigt framåt. En normal historia berättas från punkt A till punkt B. Här är det som att man bestämt vad som är A (säsongens start) och vad som är B (dess slut) och börjat fundera på hur tusan man ska fylla tjugo avsnitt däremellan. Det blir den ena faran efter den andra. Alla blir lika oengagerade, eftersom man vet att när den är löst väntar en ny. Det var intressant i början innan man visste hur allting hängde ihop, men efter sex-sju avsnitt, när de flesta frågor blivit besvarade, fanns det inte så mycket kvar att fånga tittaren med. Det slog mig dessutom framåt slutet att jag egentligen inte brydde mig om någon av karaktärerna. Det är aldrig ett bra tecken.
Jag är lite imponerad över ambitionerna som en gång fanns. När serien visades i åtskilliga länder bara dagar efter att den visats i USA var det inte bara ett smart PR-trick och ett försök att hitta nya sätt att tänka kring de nya distributionskanaler som uppstått det senaste decenniet. Det gav framförallt intrycket att de som gjorde och visade serien trodde på den. Sådant är otroligt viktigt i dagens TV-klimat, där en serie kan gå omkull vilken vecka som helst.
Såhär i efterhand går det att se att det var dödsdömt från början. Det är otroligt svårt att göra tjugotvå avsnitt om året av vilken serie som helst utan att det går på tomgång. Med en sån här serie är det nästan omöjligt, speciellt om man måste se till att den kan gå i åtskilliga år om intresset skulle finnas.
Vila i frid "The Event". Du var tråkig, men det är ändå sorgligt att det var så här det var dömt att sluta.
"The Event" är egentligen en rätt sorglig saga. Jag uppskattar försök att göra long arc-serier. Jag tycker om TV-dramatik som vill berätta en längre historia, som gärna kräver att tittaren hänger med rätt troget. Det största problemet med "The Event" var att den faktiskt inte gjorde just det. Trots att avsnitten följde tätt på varandra, komplett med dramatiska cliffhangers så var den anmärkningsvärt stillastående.
När serien började refererades det bland annat till "24". Det var inte utan anledning. De är anmärkningsvärt lika i berättarstil. Jag hängde faktiskt med "24" i fem och en halv säsong (vilket är mer än de flesta människor jag känner) och fick uppleva hur den med tiden kändes allt mer tråkig. Det handlade egentligen inte så mycket om att intrigerna blev sämre, utan mer om att berättartekniken, som en gång känts så fräsch, började uppvisa grava tecken på vara slut på friska idéer. Det största problemet var dock att den, halsbrytande hastighet till trots, aldrig riktigt kändes som att den gick framåt. Så fort ett problem var löst väntade nästa, snarlika.
"The Event" lider av samma problem. Trots alla pistolskott, explosioner och dödliga virus som kommer att släppas ut vilken minut som helst förs historien inte riktigt framåt. En normal historia berättas från punkt A till punkt B. Här är det som att man bestämt vad som är A (säsongens start) och vad som är B (dess slut) och börjat fundera på hur tusan man ska fylla tjugo avsnitt däremellan. Det blir den ena faran efter den andra. Alla blir lika oengagerade, eftersom man vet att när den är löst väntar en ny. Det var intressant i början innan man visste hur allting hängde ihop, men efter sex-sju avsnitt, när de flesta frågor blivit besvarade, fanns det inte så mycket kvar att fånga tittaren med. Det slog mig dessutom framåt slutet att jag egentligen inte brydde mig om någon av karaktärerna. Det är aldrig ett bra tecken.
Jag är lite imponerad över ambitionerna som en gång fanns. När serien visades i åtskilliga länder bara dagar efter att den visats i USA var det inte bara ett smart PR-trick och ett försök att hitta nya sätt att tänka kring de nya distributionskanaler som uppstått det senaste decenniet. Det gav framförallt intrycket att de som gjorde och visade serien trodde på den. Sådant är otroligt viktigt i dagens TV-klimat, där en serie kan gå omkull vilken vecka som helst.
Såhär i efterhand går det att se att det var dödsdömt från början. Det är otroligt svårt att göra tjugotvå avsnitt om året av vilken serie som helst utan att det går på tomgång. Med en sån här serie är det nästan omöjligt, speciellt om man måste se till att den kan gå i åtskilliga år om intresset skulle finnas.
Vila i frid "The Event". Du var tråkig, men det är ändå sorgligt att det var så här det var dömt att sluta.
Thursday, May 5, 2011
Gör om, gör... annorlunda?
För några veckor sedan rapporterade min morgontidning att Kate Bush skulle släppa ett nytt album. Med tanke på hur sällan det händer kom det minst sagt som en överraskning. Fast när jag läste vidare dämpades glädjen avsevärt. Det visade sig att skivan skulle innehålla nya versioner av låtar från albumen "The Sensual World" (1989) och "The Red Shoes" (1993). Men i takt med att jag funderade kring saken blev jag allt mer intresserad. Jag har aldrig riktigt fastnat för "The Sensual World". "This Woman's Work" är i och för sig en av Bush' bästa låtar, men i övrigt är det inte så mycket som riktigt tagit fäste hos mig. "The Red Shoes" är den enda av hennes skivor som låter daterad (anmärkningsvärt i sig med tanke på hur egensinnigt hennes musikskapande alltid har varit), men bristerna i produktionen vägs med råge upp av ett antal riktigt starka låtar. Det skulle bli spännande att få veta hur dessa nya inspelningar skulle låta.
När jag satte mig ner och researchade saken närmare vände hågen på nytt. Samtliga de elva låtarna på kommande "Director's Cut" hade fått nya sångpålägg och nya trummor. Tre av dem hade spelats in helt och hållet på nytt. Jaha, nya trummor. Det låter inte så revolutionerande i ärlighetens namn.
Ändå ser jag fram emot detta nya släpp, om än med något lägre förväntningar än tidigare. Det ska bli spännande att se vad som har hänt med de gamla låtarna. Dessutom visar det sig att Kate Bush för närvarande jobbar på ett album med nya låtar. Må även det nå våra öron snart.
När jag satte mig ner och researchade saken närmare vände hågen på nytt. Samtliga de elva låtarna på kommande "Director's Cut" hade fått nya sångpålägg och nya trummor. Tre av dem hade spelats in helt och hållet på nytt. Jaha, nya trummor. Det låter inte så revolutionerande i ärlighetens namn.
Ändå ser jag fram emot detta nya släpp, om än med något lägre förväntningar än tidigare. Det ska bli spännande att se vad som har hänt med de gamla låtarna. Dessutom visar det sig att Kate Bush för närvarande jobbar på ett album med nya låtar. Må även det nå våra öron snart.
Saturday, April 23, 2011
Elisabeth Sladen
Tidigare i veckan spreds nyheten att skådespelerskan Elisabeth Sladen har dött. Nyheten kom som en blixt från klar himmel. Jag har förstått att även många som kände henne inte visste att hon var sjuk. Allmänheten hade ingen som helst aning. Det känns otroligt tragiskt
Elisabeth Sladen var mest känd för sitt arbete med Doctor Who. Hon introducerades i serien 1973 som Doktorns nya följeslagare Sarah Jane Smith. Sarah var ett medvetet försök av Barry Letts och Terrance Dicks, som då skötte serien, att skapa en stark kvinnlig karaktär. Letts var mycket medveten om den blomstrande feminismen och ville nu introducera en karaktär som var självständig och stark. De valde att göra henne till journalist. Det kan diskuteras hur stort genomslag denna ambition fick hos karaktären när hon väl gav sig ut på äventyr med Doktorn, men det är inte riktigt ämnet för den här texten (dessutom skulle jag behöva se om ett gäng avsnitt för att ge ett underbyggt svar på frågan).
Sladen lämnade serien 1976, efter dryga tre säsonger, men 1981 gjordes ett försök att skapa en spin off-serie där hon hade huvudrollen, "K9 and Company". Mer än ett pilotavsnitt blev det dock inte. Sladen dök också upp i Doctor Whos tjugoårsjubileum "The Five Doctors".
2006, efter att serien väckts till liv efter ett och halvt decenniums uppehåll, fick hon en förfrågan om att komma tillbaka och gästspela i avsnittet "School Reunion" och tackade efter en viss tvekan ja. Avsnittet beskriver hur Doktorn och Sarah återförenas efter flera decennier, när de båda undersöker mystiska händelser på en skola. Jag var i ärlighetens namn inte jätteförtjust i avsnittets huvudhandling, men jag har sett scenerna som rör Doktorns och Sarahs återknytande av sin bekantskap flera gånger. De är så välskrivna (av Toby Whithouse) och välspelade att jag saknar ord för att beskriva det. Det är dramatik och karaktärsstudium på ett plan den gamla tidens Doctor Who aldrig ens var intresserad av att försöka sig på.
Efter det gjordes ännu ett försök med att ge Sarah Jane Smith en egen serie och den här gången blev det en framgång. "The Sarah Jane Adventures" var ett försök att göra en Doctor Who för yngre tittare och den har minst sagt tagits emot väl. Själv var jag inte särskilt intresserad. Det var lätt att inse att jag inte tillhörde målgruppen och jag lät, med ett par avsnitts undantag, serien vara. När seriens fjärde säsong sändes i höstas bestämde jag mig dock för att titta och blev förvånad över hur mycket jag gillade det. Jag gick tillbaka och såg serien från början och blev positivt överraskad också av de tidigare säsongerna. Visst är det det gjort för barn, men går man in i tittandet med den vetenskapen är det överlag rätt bra.
Många har beskrivit "The Sarah Jane Adventures" som en nystart för Elisabeth Sladens karriär och det har också påpekats hur ovanligt (man frestas att skriva "unikt") det är med en serie som har en kvinna i sextioårsåldern som huvudrollsinnehavare. Det är extra tragiskt att betänka att Sladen har ryckts bort mitt i denna framgångsvåg. Seriens femte säsong var vid hennes frånfälle inspelad till hälften. Det har bekräftats att veckans säsongspremiär av Doctor Who kommer att dediceras till henne. Det gläder mig. Hon förtjänar inget mindre. Hon är en av Doctor Who-världens stora profiler och en hjälte för många som växt upp med Sarah Jane Smith.
Själv funderar jag på att plocka fram "School Reunion" eller "The Five Doctors" ur hyllan. Två små bitar TV-historia som inte varit desamma utan Elisabeth Sladen.
Elisabeth Sladen var mest känd för sitt arbete med Doctor Who. Hon introducerades i serien 1973 som Doktorns nya följeslagare Sarah Jane Smith. Sarah var ett medvetet försök av Barry Letts och Terrance Dicks, som då skötte serien, att skapa en stark kvinnlig karaktär. Letts var mycket medveten om den blomstrande feminismen och ville nu introducera en karaktär som var självständig och stark. De valde att göra henne till journalist. Det kan diskuteras hur stort genomslag denna ambition fick hos karaktären när hon väl gav sig ut på äventyr med Doktorn, men det är inte riktigt ämnet för den här texten (dessutom skulle jag behöva se om ett gäng avsnitt för att ge ett underbyggt svar på frågan).
Sladen lämnade serien 1976, efter dryga tre säsonger, men 1981 gjordes ett försök att skapa en spin off-serie där hon hade huvudrollen, "K9 and Company". Mer än ett pilotavsnitt blev det dock inte. Sladen dök också upp i Doctor Whos tjugoårsjubileum "The Five Doctors".
2006, efter att serien väckts till liv efter ett och halvt decenniums uppehåll, fick hon en förfrågan om att komma tillbaka och gästspela i avsnittet "School Reunion" och tackade efter en viss tvekan ja. Avsnittet beskriver hur Doktorn och Sarah återförenas efter flera decennier, när de båda undersöker mystiska händelser på en skola. Jag var i ärlighetens namn inte jätteförtjust i avsnittets huvudhandling, men jag har sett scenerna som rör Doktorns och Sarahs återknytande av sin bekantskap flera gånger. De är så välskrivna (av Toby Whithouse) och välspelade att jag saknar ord för att beskriva det. Det är dramatik och karaktärsstudium på ett plan den gamla tidens Doctor Who aldrig ens var intresserad av att försöka sig på.
Efter det gjordes ännu ett försök med att ge Sarah Jane Smith en egen serie och den här gången blev det en framgång. "The Sarah Jane Adventures" var ett försök att göra en Doctor Who för yngre tittare och den har minst sagt tagits emot väl. Själv var jag inte särskilt intresserad. Det var lätt att inse att jag inte tillhörde målgruppen och jag lät, med ett par avsnitts undantag, serien vara. När seriens fjärde säsong sändes i höstas bestämde jag mig dock för att titta och blev förvånad över hur mycket jag gillade det. Jag gick tillbaka och såg serien från början och blev positivt överraskad också av de tidigare säsongerna. Visst är det det gjort för barn, men går man in i tittandet med den vetenskapen är det överlag rätt bra.
Många har beskrivit "The Sarah Jane Adventures" som en nystart för Elisabeth Sladens karriär och det har också påpekats hur ovanligt (man frestas att skriva "unikt") det är med en serie som har en kvinna i sextioårsåldern som huvudrollsinnehavare. Det är extra tragiskt att betänka att Sladen har ryckts bort mitt i denna framgångsvåg. Seriens femte säsong var vid hennes frånfälle inspelad till hälften. Det har bekräftats att veckans säsongspremiär av Doctor Who kommer att dediceras till henne. Det gläder mig. Hon förtjänar inget mindre. Hon är en av Doctor Who-världens stora profiler och en hjälte för många som växt upp med Sarah Jane Smith.
Själv funderar jag på att plocka fram "School Reunion" eller "The Five Doctors" ur hyllan. Två små bitar TV-historia som inte varit desamma utan Elisabeth Sladen.
Monday, April 4, 2011
Mot undergången
Det händer inte ofta att jag tittar på svensk TV-dramatik, men när SVT för ett par månader sedan sände "Bibliotekstjuven", en dramaserie baserad på den man som under en längre tid stal böcker från kungliga biblioteket, var jag ju som biblioteksintresserad tvungen att titta. Det som mötte mig var dock ingen fröjd för ögat (eller för något annat sinne). Dåligt spelat, dåligt skrivet och dåligt på ett gäng andra sätt. Det var en orgie i övertydlighet, så till den grad att karaktärerna i stort sett ständigt gick runt i samma kläder, gissningsvis för att verkligen poängtera deras karaktär.
Kjell Häglund menade på Weird Science (främst i den här texten) att allt det som serien fick ta skit för var ytterst medvetna grepp och gick tillbaka på en brittisk tradition, som vi inte fått så mycket exponering för i Sverige: kortare serie som beskrev ett gradvis moraliskt förfall, där realism inte är ett huvudmål. Häglund tog som exempel serien "Accused", en antalogiserie från BBC som i varje avsnitt, med utgångspunkt från att en person stod åtalad, gick tillbaka och berättade bakgrundshistorien som fört honom eller henne till rättssalen.
Jag såg första avsnittet av "Accused" när det sändes på SVT i förra veckan och jag kan se de likheter i berättarstruktur som Häglund pratar om. Men jag kan också se att "Accused" är både bättre skriven och bättre agerad än "Bibliotekstjuven". Betydligt bättre. Det är i jämförelse en befrielse att höra folk yttra repliker som faktiskt låter naturliga och handla på ett sätt jag kan tro på. Så säga vad man vill om "Bibliotekstjuven", men här saknas åtskilligt för att det ska bli god TV-dramatik. Ett vettigt manus hade varit ett bra första steg.
Kjell Häglund menade på Weird Science (främst i den här texten) att allt det som serien fick ta skit för var ytterst medvetna grepp och gick tillbaka på en brittisk tradition, som vi inte fått så mycket exponering för i Sverige: kortare serie som beskrev ett gradvis moraliskt förfall, där realism inte är ett huvudmål. Häglund tog som exempel serien "Accused", en antalogiserie från BBC som i varje avsnitt, med utgångspunkt från att en person stod åtalad, gick tillbaka och berättade bakgrundshistorien som fört honom eller henne till rättssalen.
Jag såg första avsnittet av "Accused" när det sändes på SVT i förra veckan och jag kan se de likheter i berättarstruktur som Häglund pratar om. Men jag kan också se att "Accused" är både bättre skriven och bättre agerad än "Bibliotekstjuven". Betydligt bättre. Det är i jämförelse en befrielse att höra folk yttra repliker som faktiskt låter naturliga och handla på ett sätt jag kan tro på. Så säga vad man vill om "Bibliotekstjuven", men här saknas åtskilligt för att det ska bli god TV-dramatik. Ett vettigt manus hade varit ett bra första steg.
Sunday, February 20, 2011
Aktuellt och småroligt
Brittiska Channel 4 har startat ett nytt humorprogram. Man har kommit fram till att ungdomar av idag (vilket, förutsätter jag, inkluderar mig) inte vill ha sina humorprogram och sina nyhets- och aktualitetsprogram separata. De vill skratta och få nya insikter om sin omvärld samtidigt.
Sålunda kommer nu "10 O'Clock Live" med David Mitchell, Charlie Brooker, Lauren Laverne och Jimmy Carr. Programet sänds (som titeln antyder) live en gång i veckan, vilket förstås ger möjlighet att vara så aktuell det bara går. Jag ska erkänna att jag till en början upplevde en viss skepsis. För det första lät publiken alldeles för mycket. Det är förvisso sant att det är svårt att styra publikens reaktioner (det är för övrigt inte värst önskvärt), men hur ljudet når ut i sändningen måste gå att reglera på något sätt. Vidare stod det förstås klart att eftersom programmet riktar sig till brittiska tittare och diskuterar (till stora delar) brittisk politik, så fanns det saker jag inte skulle greppa fullt ut. Det är ingenting att hysa några invändningar mot. Ett allvarligare problem var att det inte var så där vansinnigt roligt. Vissa delar fungerade, men mycket kändes rätt platt. De mer "allvarliga" inslagen (intervjuer och debatter) kändes ofta en smula forcerade.
Om den här texten förefaller lite förvirrad så kan det bero på att mina intryck av programmet är ganska förvirrade. Jag måste erkänna att jag efter att ha sett några avsnitt är mer välvilligt inställd, men resultatet är fortfarande rätt ojämnt. Bland de delar som fungerar bäst finns de korta passager där samtliga programledare samlas och pratar en kort stund mellan inslagen. Då blir det ofta mer avslappnat och det är just den avslappnade känslan som programmet skulle behöva mer av. Jag kan komma på mig själv med att längta efter ett program där de här fyra programledarna satt ner i en halvtimme och diskuterade veckans händelser. Bara det. Inga gäster och ingen studiopublik. Och vad är egentligen poängen med att det ska vara direktsänt?
Sålunda kommer nu "10 O'Clock Live" med David Mitchell, Charlie Brooker, Lauren Laverne och Jimmy Carr. Programet sänds (som titeln antyder) live en gång i veckan, vilket förstås ger möjlighet att vara så aktuell det bara går. Jag ska erkänna att jag till en början upplevde en viss skepsis. För det första lät publiken alldeles för mycket. Det är förvisso sant att det är svårt att styra publikens reaktioner (det är för övrigt inte värst önskvärt), men hur ljudet når ut i sändningen måste gå att reglera på något sätt. Vidare stod det förstås klart att eftersom programmet riktar sig till brittiska tittare och diskuterar (till stora delar) brittisk politik, så fanns det saker jag inte skulle greppa fullt ut. Det är ingenting att hysa några invändningar mot. Ett allvarligare problem var att det inte var så där vansinnigt roligt. Vissa delar fungerade, men mycket kändes rätt platt. De mer "allvarliga" inslagen (intervjuer och debatter) kändes ofta en smula forcerade.
Om den här texten förefaller lite förvirrad så kan det bero på att mina intryck av programmet är ganska förvirrade. Jag måste erkänna att jag efter att ha sett några avsnitt är mer välvilligt inställd, men resultatet är fortfarande rätt ojämnt. Bland de delar som fungerar bäst finns de korta passager där samtliga programledare samlas och pratar en kort stund mellan inslagen. Då blir det ofta mer avslappnat och det är just den avslappnade känslan som programmet skulle behöva mer av. Jag kan komma på mig själv med att längta efter ett program där de här fyra programledarna satt ner i en halvtimme och diskuterade veckans händelser. Bara det. Inga gäster och ingen studiopublik. Och vad är egentligen poängen med att det ska vara direktsänt?
Subscribe to:
Posts (Atom)