Fleetwood Mac - Rumours
Tegan and Sara - If It Was You
Friday, March 28, 2008
Tuesday, March 18, 2008
Bruten och helad
SVT fick i veckan för sig att visa "This Life +10", reunionavsnittet av 90-talsserien som fortfarande tillhör det bästa jag har sett på TV. Man hade lagt den direkt efter melodifestivalen och jag kan inte låta bli att undra hur man resonerat sig fram till det beslutet och huruvida det påverkade tittarsiffrorna. Jag köpte helt nyligen DVD:n och hade sålunda som av en händelse avsnittet i färskt minne när jag läste Conans sågning. Jag var på väg att lägga in en kommentar där, men insåg att den skulle bli alldeles för lång och att rätta platsen för den trots allt var här. Och här är det rätt motiverat med en spoilervarning. Om du, käre läsare, ännu inte sett avsnittet i fråga, eller serien som helhet, kan det vara motiverat att läsa vidare med försiktighet, eller avstå. Eller för all del se serien först. Inte för att texten är värd det jobbet, utan för att serien är det.
Jag har i efterhand funderat över vilka förväntningar jag faktiskt hade. Jag hade hört om lösa planer på att göra ett nytt avsnitt, men sådana rykten är jag rätt van att ta med en nypa salt. Om de faktiskt blir verklighet brukar det dröja rätt lång tid innan man faktiskt kan se resultatet på sin TV-skärm. Så i princip kan man säga att jag faktiskt inte visste någonting förrän avsnittet redan sänts. Jag hade alltså inte mer än en dag eller två på mig att skaffa några färväntningar alls. Men jag vill minnas att jag egentligen aldrig tänkte tanken att det kunde vara dåligt. Jag fick snabbt tänka om.
Avsnittet började rulla och jag blev snabbt skeptisk. Jag hade otroligt svårt för hela reality show-grejen. Det förstörde den förkrossande känslan av realism som legat över hela serien. Och den var borta även i vad som hade hänt karaktärerna sedan sist, framförallt Eggs upphöjelse till framgångsrik författare och Warrens karriär som självförverklingskonsult. Precis som karaktärerna vid sin återförening på Miles' gods vred jag lite besvärat på mig och kände mig osäker på hur jag egentligen skulle hantera situationen.
Sedan blev allting bara bättre. Inte direkt, men det gick stadigt uppåt. I takt med att karaktärerna började våga agera mer öppet mot varandra kunde också jag åter känna mig bekväm med dem. Allteftersom faller fler och fler pussebitar på plats och när Egg i slutet står i båten och slänger realityfotografens videoband i vattnet blir även TV-dokumentärspåret logiskt och bildar en kommentar till just sin egen onaturlighet. Egg är i slutändan inte den store författaren utan den Egg vi känner från förr. Precis som alla de andra visar sig vara logiska fortsättningar av de karaktärer vi en gång lärde känna. Det som vi kände oss hemma med har brutits sönder för att sedan faktiskt få bli helt igen.
Det är inte lika bra som serien var, men hade vi egentligen rätt att vänta oss det? När jag väl har sett klart avsnittet har känslan av att man förstört någonting som var så bra förvunnit. I alla fall nästan. Det ända som ligger kvar och gnager en smula är känslan av att de sålde ut realismen som var serien kännetecken. Men jag kan leva med det. Och de lyckades faktiskt få till ett avslut på hela Miles/Anna-spåret, som kändes tillfredsställande. Så jag väljer att acceptera "This Life +10" som existensberättigat. Trots allt.
Jag har i efterhand funderat över vilka förväntningar jag faktiskt hade. Jag hade hört om lösa planer på att göra ett nytt avsnitt, men sådana rykten är jag rätt van att ta med en nypa salt. Om de faktiskt blir verklighet brukar det dröja rätt lång tid innan man faktiskt kan se resultatet på sin TV-skärm. Så i princip kan man säga att jag faktiskt inte visste någonting förrän avsnittet redan sänts. Jag hade alltså inte mer än en dag eller två på mig att skaffa några färväntningar alls. Men jag vill minnas att jag egentligen aldrig tänkte tanken att det kunde vara dåligt. Jag fick snabbt tänka om.
Avsnittet började rulla och jag blev snabbt skeptisk. Jag hade otroligt svårt för hela reality show-grejen. Det förstörde den förkrossande känslan av realism som legat över hela serien. Och den var borta även i vad som hade hänt karaktärerna sedan sist, framförallt Eggs upphöjelse till framgångsrik författare och Warrens karriär som självförverklingskonsult. Precis som karaktärerna vid sin återförening på Miles' gods vred jag lite besvärat på mig och kände mig osäker på hur jag egentligen skulle hantera situationen.
Sedan blev allting bara bättre. Inte direkt, men det gick stadigt uppåt. I takt med att karaktärerna började våga agera mer öppet mot varandra kunde också jag åter känna mig bekväm med dem. Allteftersom faller fler och fler pussebitar på plats och när Egg i slutet står i båten och slänger realityfotografens videoband i vattnet blir även TV-dokumentärspåret logiskt och bildar en kommentar till just sin egen onaturlighet. Egg är i slutändan inte den store författaren utan den Egg vi känner från förr. Precis som alla de andra visar sig vara logiska fortsättningar av de karaktärer vi en gång lärde känna. Det som vi kände oss hemma med har brutits sönder för att sedan faktiskt få bli helt igen.
Det är inte lika bra som serien var, men hade vi egentligen rätt att vänta oss det? När jag väl har sett klart avsnittet har känslan av att man förstört någonting som var så bra förvunnit. I alla fall nästan. Det ända som ligger kvar och gnager en smula är känslan av att de sålde ut realismen som var serien kännetecken. Men jag kan leva med det. Och de lyckades faktiskt få till ett avslut på hela Miles/Anna-spåret, som kändes tillfredsställande. Så jag väljer att acceptera "This Life +10" som existensberättigat. Trots allt.
Thursday, March 6, 2008
Monday, February 18, 2008
Nya skivor
Band of Horses - Everything All the Time
Band of Horses - Cease to Begin
Bonnie 'Prince' Billy - Master and Everyone
Sufjan Stevens - Illinoise
Van Morrison - It's Too Late to Stop Now
Van Morrison - A Sense of Wonder
Band of Horses - Cease to Begin
Bonnie 'Prince' Billy - Master and Everyone
Sufjan Stevens - Illinoise
Van Morrison - It's Too Late to Stop Now
Van Morrison - A Sense of Wonder
Thursday, February 14, 2008
Time of the Hunt
En Audi Quattro kommer emot oss i en vansinnesfärd. Den gör en inbromsning som ingen körskoleelv någonsin varit i närheten av att få lära sig. Dörren öppnas och någon kliver ut. Vi får bara se benen, men det räcker. Vi har väntat i nästan ett år och vi vet att nu är väntan över.
Om jag minns rätt började det spridas rykten om en spin off på "Life on Mars" redan innan sista säsongen hunnit börja sändas. Den skulle utspela sig på 80-talet och innehålla någon eller några av moderseriens karaktärer. Vi visste förstås redan då vem det skulle handla om. Det fanns ju bara en möjlighet. DCI Gene Hunt, mannen vars coolhet omgärdade honom som en aura. Mannen som ägde varje scen han vistades i. Mannen vi inte kunde låta bli att tycka om, trots, eller kanske på grund av, att han betedde sig på ett sätt som vi innerligt hoppass att inga riktiga poliser gör.
Så småningom kom bekräftelsen. Serien skulle heta "Ashes to Ashes" och visst skulle vi få se vår favoripolis i huvudrollen. Han skulle till och med få med sig sina två sidekickar från "Life on Mars". Serien skulle utspela sig 1981, Hunt skulle ha anlänt till London för att visa sillmjölkarna från södern var skåpet skulle stå och det skulle finnas en ny tidsresenär från vår tid.
Personligen hade jag väntat mig, och hoppats på, att vi sluppit just det sistnämnda elementet. Jag hade hellre velat ha en "rak" polisserie. Tidsreseaspekten hade ju redan använts i "Life on Mars". Och med första avsnittet igenomtittat måste jag säga att jag hade rätt på den punkten. För det känns gjort. Alex Drake blir, precis som föregångaren Sam Tyler, skadad och vaknar upp i en svunnen tid, osäker på om det hon upplever är verkligt eller bara pågår i hennes eget huvud. Och rätt fort tröttnar jag på hennes funderingar på vilket sätt som är det bästa att ta sig ur sin nuvarande situation och tillbaka till verkligheten. Alla de där resonemangen har jag redan hört till leda. Och det intressantaste med "Life on Mars" var egentligen aldrig vad som faktiskt hänt Sam utan hur han reagerade på det han upplevde.
Fast vad spelar allt det där för roll egentligen? Det är ju inte för hennes skull vi kommit hit. Det är ju inte henne vi vill se. Det är ju allas vår favoritbastard vi vill se i aktion. Vi slog på med förväntan att få "The Gene Hunt Show". Och visst, det får vi också. Mannen kommer in, coolare än någonsin, och fyller bilden på det sätt vi förväntat oss.
Men något är ändå annorlunda. Det är som om Hunt själv har börjat leva myten "Gene Hunt". Han är fullt medveten om sin egen betydelse. Han vet till och med om hur cool hans bil är (är förresten coolhetsfaktorn hos Audi Quattro ens i närheten av den som fanns hos den Ford Cortina han körde på 70-talet?). Hans nya kollega enivsas med att sätta hans namn inom imaginära citationstecken och det är frestande att lägga till dem även som tittare. Han har slutat vara Gene Hunt och isätllet blivit "Gene Hunt". Seriens manusförfattare har släppt på myten med full kraft och i processen förlorat något av människan. Den direkthet som kännetecknade honom förr har fått ge vika för någonting annat. Resultatet av upphöjelsen till ikon har inneburit en distans. Han har på något sätt blivit en av de coola actionhjältar hans nya decennium vimlade av. Det är faktiskt frestande att göra en läsning som går ut på att han verkligen bara finns i Alex Drakes fantasi, skapad utifrån Sam Tylers minnesbilder. Liknande den karaktär vi känner, men i verkligheten bara en avbildning byggd på bristfälliga fakta.
Den diskussion om dåtida kontra nutida polisarbete som fanns i "Life on Mars" finns här också, men den är betydligt mer dämpad. Dessutom finns antydan till en genusdiskussion, men även den är betydligt mindre än man hade kunnat förvänta sig. Och Drake och Hunt kommer betydligt bättre överens än Hunt och Tyler någonsin gjorde. Inget fel i det egentligen. De två i kokmbination är ofta en fröjd att skåda och varför ska man hålla sig kvar i en tematik som redan känns ganska uttömd. Den här serien mår bra av alla skillnader den kan få gentemot moderserien, speciellt med tanke på att de är så lika till sin uppbyggnad. Dessutom ska det förstås sägas att det finns gränser för hur långtgående resonemang man kan dra efter bara ett avsnitt. Vi får helt enkelt se hur det ser ut när det finns möjlighet att skåda mönster.
Slutligen, käre läsare, inser jag att den här texten kanske inte gör någon intresserad av att se serien. Men alla de brister som påtalats här är trots allt anmärkningar i kanten. För Gene Hunt är tillbaka och han är fortfarande coolare än någon annan du kan hitta på TV.
Om jag minns rätt började det spridas rykten om en spin off på "Life on Mars" redan innan sista säsongen hunnit börja sändas. Den skulle utspela sig på 80-talet och innehålla någon eller några av moderseriens karaktärer. Vi visste förstås redan då vem det skulle handla om. Det fanns ju bara en möjlighet. DCI Gene Hunt, mannen vars coolhet omgärdade honom som en aura. Mannen som ägde varje scen han vistades i. Mannen vi inte kunde låta bli att tycka om, trots, eller kanske på grund av, att han betedde sig på ett sätt som vi innerligt hoppass att inga riktiga poliser gör.
Så småningom kom bekräftelsen. Serien skulle heta "Ashes to Ashes" och visst skulle vi få se vår favoripolis i huvudrollen. Han skulle till och med få med sig sina två sidekickar från "Life on Mars". Serien skulle utspela sig 1981, Hunt skulle ha anlänt till London för att visa sillmjölkarna från södern var skåpet skulle stå och det skulle finnas en ny tidsresenär från vår tid.
Personligen hade jag väntat mig, och hoppats på, att vi sluppit just det sistnämnda elementet. Jag hade hellre velat ha en "rak" polisserie. Tidsreseaspekten hade ju redan använts i "Life on Mars". Och med första avsnittet igenomtittat måste jag säga att jag hade rätt på den punkten. För det känns gjort. Alex Drake blir, precis som föregångaren Sam Tyler, skadad och vaknar upp i en svunnen tid, osäker på om det hon upplever är verkligt eller bara pågår i hennes eget huvud. Och rätt fort tröttnar jag på hennes funderingar på vilket sätt som är det bästa att ta sig ur sin nuvarande situation och tillbaka till verkligheten. Alla de där resonemangen har jag redan hört till leda. Och det intressantaste med "Life on Mars" var egentligen aldrig vad som faktiskt hänt Sam utan hur han reagerade på det han upplevde.
Fast vad spelar allt det där för roll egentligen? Det är ju inte för hennes skull vi kommit hit. Det är ju inte henne vi vill se. Det är ju allas vår favoritbastard vi vill se i aktion. Vi slog på med förväntan att få "The Gene Hunt Show". Och visst, det får vi också. Mannen kommer in, coolare än någonsin, och fyller bilden på det sätt vi förväntat oss.
Men något är ändå annorlunda. Det är som om Hunt själv har börjat leva myten "Gene Hunt". Han är fullt medveten om sin egen betydelse. Han vet till och med om hur cool hans bil är (är förresten coolhetsfaktorn hos Audi Quattro ens i närheten av den som fanns hos den Ford Cortina han körde på 70-talet?). Hans nya kollega enivsas med att sätta hans namn inom imaginära citationstecken och det är frestande att lägga till dem även som tittare. Han har slutat vara Gene Hunt och isätllet blivit "Gene Hunt". Seriens manusförfattare har släppt på myten med full kraft och i processen förlorat något av människan. Den direkthet som kännetecknade honom förr har fått ge vika för någonting annat. Resultatet av upphöjelsen till ikon har inneburit en distans. Han har på något sätt blivit en av de coola actionhjältar hans nya decennium vimlade av. Det är faktiskt frestande att göra en läsning som går ut på att han verkligen bara finns i Alex Drakes fantasi, skapad utifrån Sam Tylers minnesbilder. Liknande den karaktär vi känner, men i verkligheten bara en avbildning byggd på bristfälliga fakta.
Den diskussion om dåtida kontra nutida polisarbete som fanns i "Life on Mars" finns här också, men den är betydligt mer dämpad. Dessutom finns antydan till en genusdiskussion, men även den är betydligt mindre än man hade kunnat förvänta sig. Och Drake och Hunt kommer betydligt bättre överens än Hunt och Tyler någonsin gjorde. Inget fel i det egentligen. De två i kokmbination är ofta en fröjd att skåda och varför ska man hålla sig kvar i en tematik som redan känns ganska uttömd. Den här serien mår bra av alla skillnader den kan få gentemot moderserien, speciellt med tanke på att de är så lika till sin uppbyggnad. Dessutom ska det förstås sägas att det finns gränser för hur långtgående resonemang man kan dra efter bara ett avsnitt. Vi får helt enkelt se hur det ser ut när det finns möjlighet att skåda mönster.
Slutligen, käre läsare, inser jag att den här texten kanske inte gör någon intresserad av att se serien. Men alla de brister som påtalats här är trots allt anmärkningar i kanten. För Gene Hunt är tillbaka och han är fortfarande coolare än någon annan du kan hitta på TV.
Monday, February 4, 2008
Nya skivor
Christian Kjellvander - I Saw Her from Here/I Saw Here from Her
Säkert! - Säkert!
Lars Winnerbäck - Daugava
Säkert! - Säkert!
Lars Winnerbäck - Daugava
Sunday, December 23, 2007
Nya skivor
Bonnie 'Prince' Billy - I See a Darkness
Emily Haines & The Soft Skeleton - Knives Don't Have Your Back
PJ Harvey - White Chalk
Iron & Wine - Out Endless Numbered Days
Van Morrison - Into the Music
Van Morrison - Common One
Dolores O'Riordan - Are You Listening?
Rilo Kiley - Under the Blacklight
Emily Haines & The Soft Skeleton - Knives Don't Have Your Back
PJ Harvey - White Chalk
Iron & Wine - Out Endless Numbered Days
Van Morrison - Into the Music
Van Morrison - Common One
Dolores O'Riordan - Are You Listening?
Rilo Kiley - Under the Blacklight
Subscribe to:
Posts (Atom)