Inför sekelskiftet hade Göteborgs-Posten en nedräkning i form av två sidor för varje år av det snart avslutade nittonhundratalet. Sidorna innehöll viktiga nyheter från det aktuella året, men också en lista med betydande personligheter som hade fötts eller dött. Naturligt nog tog de döda framåt slutet av serien allt större plats av detta utrymme. Valet av personer att föra fram från det sena sjuttio- och åttiotalet föreföll mig redan då som en smula... intressant. Nedan följer listan över samtliga medtagna personer födda från 1975 och framåt.
1975
Drew Barrymore
Hasse Blomqvist
Malin Baryard
Ralf Schumacher
Kate Winslet
Tiger Woods
1976
Ingemar Backman
Ronaldo
Alicia Silverstone
1977
Per Elofsson
Fredrik Ljungberg
Liv Tyler
Fiona Apple
1978
Emilia Rydberg Mitiku
Martin Svensson
Cajsa-Lisa Ejemyr
1979
Brandy Norwood
Carl Philip*
Robyn Carlsson
Chelsie Dickson
Michael Owen
1980
Christina Ricci
Venus Williams
Macaulay Culkin
Martina Hingis
Isaac Hanson
1981
Anja Pärsson
Rebecka Liljeberg
Anna Lindberg
Britney Spears
1982
Iqbal Masih
Madeleine*
William*
1983
Taylor Hanson
Gabriel Odenhammar
1984
Alexandra Dahlström
Harry*
1985
Athina Onassis
Zac Hanson
1987
Aaron Carter
1998
Syskonen Chukwu***
Det hela bildar en intressant förteckning över vilka unga kändisar man 1999 förväntade sig skulle göra avtryck i historien. Resultatet av gissningarna är väl sådär. Tiger Woods och Robyn må ha försvarat sina platser, men även om nog i alla fall min generation kommer ihåg brödratrion Hanson, går det nog redan nu att plocka fram åtskilliga åttiotalister som haft mer långlivade musikaliska karriärer. Och ärligt talat, vem kan idag nämna en låt av Cajsa-Lisa Ejemyr? Jag kan det i alla fall inte. Rebecka Liljeberg, då så hyllad för sin insats i Fucking Åmål, lämnade skådisbanan strax efter den där sekelserien och är idag läkare. Hennes medspelare Alexandra Dahlström har i och för sig synts till då och då (bland annat som nervös sidekick till Kristian Luuk), men jag är tveksam till att hennes namn leder till allmän igenkänning idag.
Det är naturligtvis svårt att utan distans kunna veta vilka av tidens stora stjärnor som får en bestående plats i det allmänna medvetandet. Vem skulle 1999 kunna veta att Kate Winslets karriär skulle gå uppåt medan Alicia Silverstones skulle skaka till och likt prästens lilla kråka vingla längs dikeskanten? Och man måste ge dem poäng för att de lyckades pricka in nydebuterade Britney Spears. Hon hade mycket väl kunnat vara ett one hit wonder vid det här laget. Och kanske har jag fel när det gäller Liljeberg och Dahlström. Kanske visar det sig att "Fucking Åmål" förblir en sådan milstolpe i svensk filmhistoria att huvudrollsinnehavarnas namn dröjer sig kvar i det allmänna medvetandet länge framöver.
Nu blir den här listan till en tidskapsel, i vilken man kan läsa vad som var stort för ett och ett halvt decennium sedan. Som sådan har den naturligtvis åtminstone ett kuriosavärde, men jag tror att den där serien (senare praktfullt utgiven i den så kallade Millenieboken) var tänkt som ett minnesmärke över nittonhundratalet. Ur det perspektivet kan vi bara konstatera att det är närmast omöjligt att skriva krönikor om samtiden. Men idag eller om ytterligare ett decennium hade väl en storstilad genomgång av förra seklet setts som malplacerad, så det var väl tvunget att göras när det gjordes.
*Kunglighet
*** Åttlingar födda i Los Angeles
Sunday, April 20, 2014
Monday, February 24, 2014
Orimligt lite tal till stumfilm
Jag vet ingenting om BFI, det brittiska filminstitutet, men mina fördomar hävdar att det består av en samling värdiga människor som tar film på allvar och inte hetsar upp mig i onödan. När jag inhandlade "Primitives and Pioneers", en DVD de givit ut som samlar filmer från filmens tidigaste dagar förväntade jag mig att det skulle vara en torr men upplysande historia.
Och visst är det intressant att skåda hur och vad man skildrade på film kring förra sekelskiftet. Problemet är det medföljande kommentarsspåret, som lämnade mig rätt besviken. Informationen är, i alla fall efter de första filmerna, knapphändig. Man har missat ett briljant tillfälle här att ge fördjupad kunskap om hur de här filmerna spelades in, hur de visades och vad de visade upp. Stumfilm passar ju dessutom osedvanligt bra att göra kommentarsspår till, eftersom det ändå inte finns någon dialog, i alla fall dessa tidiga, vanligtvis korta filmer, som man knappast får tillfälle att försjunka i. Jag förstår att det kostar pengar att ha någon som skriver ett kommentarsspår och någon som läser in det, men kan det kosta så förtvivlat mycket att det inte är värt den ökade kvalitet som vore följden. Som det är nu är det fortfarande en berikande DVD, bara inte på långt när så berikande som den kunde ha varit.
Och visst är det intressant att skåda hur och vad man skildrade på film kring förra sekelskiftet. Problemet är det medföljande kommentarsspåret, som lämnade mig rätt besviken. Informationen är, i alla fall efter de första filmerna, knapphändig. Man har missat ett briljant tillfälle här att ge fördjupad kunskap om hur de här filmerna spelades in, hur de visades och vad de visade upp. Stumfilm passar ju dessutom osedvanligt bra att göra kommentarsspår till, eftersom det ändå inte finns någon dialog, i alla fall dessa tidiga, vanligtvis korta filmer, som man knappast får tillfälle att försjunka i. Jag förstår att det kostar pengar att ha någon som skriver ett kommentarsspår och någon som läser in det, men kan det kosta så förtvivlat mycket att det inte är värt den ökade kvalitet som vore följden. Som det är nu är det fortfarande en berikande DVD, bara inte på långt när så berikande som den kunde ha varit.
Sunday, January 26, 2014
Jul, jul, vardagliga jul
Jag hade varit måttligt imponerad av den fiska artisten Johanna Kurkelas tidigare verk, men gillade verkligen hennes album "Sudonmorsian" från 2012. Så när jag noterade på Spotify att hon släppt ett julalbum tog jag mig en lyssning.
Bortsett från två psalmer jag känner i svenska översättningar (Härlig är jorden och Stilla natt) var samtliga låtar nya för mig. Huruvida de är nyskrivna för den här skivan eller gamla klassiker i Finland kan jag förstås inte uttala mig om, men eftersom jag inte förstod texten kunde de egentligen handla om vad som helst. Tänker man bort två av låtarna och omslaget så kan det egentligen röra sig om vilket album som helst. Nästan, i alla fall.
För trots att det finns ett par stilprov på ett sätt som de flesta popplattor saknar, så låter det egentligen inte distinkt jul om det. Hur nu jul låter. Det är i alla fall ingen bjällerklang eller högtidliga körer.
Det är lite speciellt, det där med julalbum. De kan vara sakrala eller profana, de kan göras i jazz-, country- eller indiestuk, de kan vara på mest på skoj eller på dödligt allvar, men de är i slutändan alltid julalbum. Även om upphovspersonerna bestämmer sig för att bryta med den traditionella julmusiken så är deras alster ändå en reaktion på den. Detta med "jul" är alltid vad som främst utmärker skivan.
Och den där julskivan hör aldrig till någons bästa skivor heller, åtminstone inte när det gäller artister som gjort sig kända för annat först (det enda undantag jag kan komma på är Thea Gilmores "Strange Communion", som jag skrivit om här). Julskivan är liksom den där skivan som görs lite vid sidan av, som bara till hälften räknas. De här sakerna hör rimligtvis ihop. Julskivorna finns i någon slags bubbla fristående från den övriga musikaliska verkligheten.
Rimligtvis är det här någonting som även Johanna Kurkela behövt förhålla sig till när hon gjort "Joulun lauluja", men mina bristande språkliga och kulturella kunskaper gör att det för mig blir nästan som vilket album som helst. Och det tror jag att jag vunnit på.
Bortsett från två psalmer jag känner i svenska översättningar (Härlig är jorden och Stilla natt) var samtliga låtar nya för mig. Huruvida de är nyskrivna för den här skivan eller gamla klassiker i Finland kan jag förstås inte uttala mig om, men eftersom jag inte förstod texten kunde de egentligen handla om vad som helst. Tänker man bort två av låtarna och omslaget så kan det egentligen röra sig om vilket album som helst. Nästan, i alla fall.
För trots att det finns ett par stilprov på ett sätt som de flesta popplattor saknar, så låter det egentligen inte distinkt jul om det. Hur nu jul låter. Det är i alla fall ingen bjällerklang eller högtidliga körer.
Det är lite speciellt, det där med julalbum. De kan vara sakrala eller profana, de kan göras i jazz-, country- eller indiestuk, de kan vara på mest på skoj eller på dödligt allvar, men de är i slutändan alltid julalbum. Även om upphovspersonerna bestämmer sig för att bryta med den traditionella julmusiken så är deras alster ändå en reaktion på den. Detta med "jul" är alltid vad som främst utmärker skivan.
Och den där julskivan hör aldrig till någons bästa skivor heller, åtminstone inte när det gäller artister som gjort sig kända för annat först (det enda undantag jag kan komma på är Thea Gilmores "Strange Communion", som jag skrivit om här). Julskivan är liksom den där skivan som görs lite vid sidan av, som bara till hälften räknas. De här sakerna hör rimligtvis ihop. Julskivorna finns i någon slags bubbla fristående från den övriga musikaliska verkligheten.
Rimligtvis är det här någonting som även Johanna Kurkela behövt förhålla sig till när hon gjort "Joulun lauluja", men mina bristande språkliga och kulturella kunskaper gör att det för mig blir nästan som vilket album som helst. Och det tror jag att jag vunnit på.
Tuesday, December 31, 2013
Bäst på TV 2013
Jag har skrivit inlägg som det här under några år nu och flera gånger har jag reflekterat över att jag inte kunnat placera "Doctor Who" som det bästa jag sett på TV under året som gått. Trots att serien har tagit upp rätt mycket av min tid och tankekraft, så har den aldrig känts riktigt klockren. I slutändan har den aldrig ryckt med en på det där sättet som TV gör när den är som bäst, i alla fall inte under de senaste säsongerna. Ändå hade jag så höga förhoppningar när Steven Moffat tog över som showrunner 2010.
I år har Doctor Who fyllt femti år och det har i viss mån känts som ett antiklimax. Vi fick andra halvan av den säsong som påbörjats under förra året, det numera obligatoriska julavsnittet och ett jubileumsavsnitt på själva femtiårsdagen. Inte ens en hel säsong. Och med tanke på att Steven Moffat aldrig riktigt nått ända fram kändes det vanskligt att hänga sina förhoppningar på detta å så viktiga jubileumsavsnitt.
Men han valde onekligen rätt tillfälle att briljera.
Det där jubileumsavsnittet, "Day of the Doctor", behövde vara så mycket. Det kunde förväntas få betydligt fler tittare än serien vanligen drar in, så det måste fungera för personer som inte var alltför insatta i serien. Samtidigt måste det bjuda på något för de inbitna fansen. Det måste vara underhållande, men samtidigt tungt och viktigt.
David Tennant skulle återvända som den föregående Doktorn och det förväntades att Doktorerna skulle gnabbas med varandra. Samtidigt hade Moffat valt att plocka tillbaka zygonerna, en fiende som bara dykt upp en gång tidigare i serien, men ändå på något sätt fått ikonstatus. Det hade spekulerats om deras i flera år. Moffat lyckades onekligen med den medryckande och underhållande delen av sitt projekt.
Samtidigt satte han in tidskriget, som varit en central del av serien sen den återkom 2005 och lyckades få även denna del att fungera. Här blir det plats för den stora, känslomässiga tyngden och den hanteras med den äran. Allt fungerar plötsligt.
Visst kan jag ha invändningar. Hans sätt att avsluta spåret med det stora tidskriget känns lite för mycket som en "reset button", ett återställande av serien till en tidigare tidpunkt. Men jag kan acceptera det. Han gör det samtidigt som han visar på ett nytt möjligt fokus för serien under dess kommande säsonger och även om jag kan ha farhågor att det leder ner i en kvalitetsmässig dal, så är det värt att ta chansen.
Det påpekas ofta att "Doctor Who" har förändrats många gånger under sin levnadstid och att just häri ligger en del av seriens storhet. Likt Doktorn kan serien färdas vart som helst och berätta vilken typ av historier som helst. Dess förmåga att förändras har förmodligen varit nödvändig för att den skulle kunna leva så länge. Sällan har serien tagit ett så tydligt steg i en ny riktning som i och med "Day of the Doctor". Det ända tydligare exempel jag kan komma på är när Doktorn under några säsonger i början av sjuttitalet förvisades till Jorden och arbetade för FN. Just därför ser jag positivt på framtiden. Det är lätt att se tillbaka och i efterhand avgöra vilka riktningar som var bra och vilka som inte var det, men om vi anser förändringen som något viktigt i sig, så är det här rätt tillfälle att vara upprymd.
Steven Moffat lyckades inte bara berätta en underhållande och meningsfull historia, han vågade kanske också omstöpa "Doctor Who" på själva dess femtiårsdag. Han hade kunnat gå fullt ut på det trygga och beprövade. Det skulle gå att argumentera för att det vore rätt väg. Men han tog detta tillfälle att vara djärv.
Och det är till stor del därför jag, när jag tänker tillbaka på 2013 års televisionsutbud, ser "Doctor Who" framför mig.
I år har Doctor Who fyllt femti år och det har i viss mån känts som ett antiklimax. Vi fick andra halvan av den säsong som påbörjats under förra året, det numera obligatoriska julavsnittet och ett jubileumsavsnitt på själva femtiårsdagen. Inte ens en hel säsong. Och med tanke på att Steven Moffat aldrig riktigt nått ända fram kändes det vanskligt att hänga sina förhoppningar på detta å så viktiga jubileumsavsnitt.
Men han valde onekligen rätt tillfälle att briljera.
Det där jubileumsavsnittet, "Day of the Doctor", behövde vara så mycket. Det kunde förväntas få betydligt fler tittare än serien vanligen drar in, så det måste fungera för personer som inte var alltför insatta i serien. Samtidigt måste det bjuda på något för de inbitna fansen. Det måste vara underhållande, men samtidigt tungt och viktigt.
David Tennant skulle återvända som den föregående Doktorn och det förväntades att Doktorerna skulle gnabbas med varandra. Samtidigt hade Moffat valt att plocka tillbaka zygonerna, en fiende som bara dykt upp en gång tidigare i serien, men ändå på något sätt fått ikonstatus. Det hade spekulerats om deras i flera år. Moffat lyckades onekligen med den medryckande och underhållande delen av sitt projekt.
Samtidigt satte han in tidskriget, som varit en central del av serien sen den återkom 2005 och lyckades få även denna del att fungera. Här blir det plats för den stora, känslomässiga tyngden och den hanteras med den äran. Allt fungerar plötsligt.
Visst kan jag ha invändningar. Hans sätt att avsluta spåret med det stora tidskriget känns lite för mycket som en "reset button", ett återställande av serien till en tidigare tidpunkt. Men jag kan acceptera det. Han gör det samtidigt som han visar på ett nytt möjligt fokus för serien under dess kommande säsonger och även om jag kan ha farhågor att det leder ner i en kvalitetsmässig dal, så är det värt att ta chansen.
Det påpekas ofta att "Doctor Who" har förändrats många gånger under sin levnadstid och att just häri ligger en del av seriens storhet. Likt Doktorn kan serien färdas vart som helst och berätta vilken typ av historier som helst. Dess förmåga att förändras har förmodligen varit nödvändig för att den skulle kunna leva så länge. Sällan har serien tagit ett så tydligt steg i en ny riktning som i och med "Day of the Doctor". Det ända tydligare exempel jag kan komma på är när Doktorn under några säsonger i början av sjuttitalet förvisades till Jorden och arbetade för FN. Just därför ser jag positivt på framtiden. Det är lätt att se tillbaka och i efterhand avgöra vilka riktningar som var bra och vilka som inte var det, men om vi anser förändringen som något viktigt i sig, så är det här rätt tillfälle att vara upprymd.
Steven Moffat lyckades inte bara berätta en underhållande och meningsfull historia, han vågade kanske också omstöpa "Doctor Who" på själva dess femtiårsdag. Han hade kunnat gå fullt ut på det trygga och beprövade. Det skulle gå att argumentera för att det vore rätt väg. Men han tog detta tillfälle att vara djärv.
Och det är till stor del därför jag, när jag tänker tillbaka på 2013 års televisionsutbud, ser "Doctor Who" framför mig.
Sunday, November 17, 2013
Vad gör du med dina händer?
Jag har en längre tid fascinerats av medarbetarnas bildbyliner i Dagens Nyheter, de som går till en bit nedanför midjan och används när det ska signaleras att nu handlar det om texter som är personliga, mer än de är nyhetstexter. Det här är förstås ingenting DN var först med. Det är längesen fenomenet uppstod och diskussionen om hur det inverkar på media, genom att på ett tydligare vis sätta skribenten i centrum, på textens bekostnad, är avslutad för länge sen. Men det är i DN jag oftast ser dom. Och det är inte deras storlek jag har funderat kring, utan en bieffekt av den.
När mer av kroppen syns får vi också ett problem: händerna. De finns ofrånkomligen med på bilden och någonting måste ju göras med dom. Det finns ju olika lösningar. Man kan ha dom i sidan, antingen den ena eller båda två. Det signalerar självständighet och mod, vilket alltid är bra för en krönikör. Man kan ha dom i fickorna, vilande mot skärpet, sedesamt hållna framför sig. Det finns mängder av varianter. Det enda som verkar vara en omöjlighet är att ha dom båda hängande utefter sidorna. Det skulle väl förmodligen bara signalera brist på engagemang.
En obetydlig detalj, kan tyckas, men grejen är att jag föreställer mig att det är ett problem som behöver lösas, ett hinder. Tänk er själva: personen på bilden har klätt sig med omsorg, för att visa upp en bild av sig hen kan vara nöjd med, men som ändå ska se vardaglig ut. Allt är iordninggjort och motivet ställer upp sig framför kameran. Och så var det det där med händerna. Fotografen, som det proffs hen är, har förmodligen ett bra förslag. Jag föreställer mig att variation gentemot andra proträttbilder måste tas in i beräkningen. Alla kan ju inte ha samma pose. Så tas det lite foton och något väljs som lämpligt. Arbetet går vidare på redaktionen.
Visst kan jag ha fel, sannolikheten för det kanske till och med är stor, men jag kan inte skaka av mig misstanken att dessa händer är en källa till mentala suckar. Ett problem som måste mötas och klaras av gång på gång. Ett litet problem, men ändå ofrånkomligt.
Tillägg, 14 december: I dagens DN kan man skåda Anna Hallbergs bildbyline och hon står med båda armarna hängande vid sidorna, så även detta är uppenbarligen en tillgängligt alternativ. Där ser man.
När mer av kroppen syns får vi också ett problem: händerna. De finns ofrånkomligen med på bilden och någonting måste ju göras med dom. Det finns ju olika lösningar. Man kan ha dom i sidan, antingen den ena eller båda två. Det signalerar självständighet och mod, vilket alltid är bra för en krönikör. Man kan ha dom i fickorna, vilande mot skärpet, sedesamt hållna framför sig. Det finns mängder av varianter. Det enda som verkar vara en omöjlighet är att ha dom båda hängande utefter sidorna. Det skulle väl förmodligen bara signalera brist på engagemang.
En obetydlig detalj, kan tyckas, men grejen är att jag föreställer mig att det är ett problem som behöver lösas, ett hinder. Tänk er själva: personen på bilden har klätt sig med omsorg, för att visa upp en bild av sig hen kan vara nöjd med, men som ändå ska se vardaglig ut. Allt är iordninggjort och motivet ställer upp sig framför kameran. Och så var det det där med händerna. Fotografen, som det proffs hen är, har förmodligen ett bra förslag. Jag föreställer mig att variation gentemot andra proträttbilder måste tas in i beräkningen. Alla kan ju inte ha samma pose. Så tas det lite foton och något väljs som lämpligt. Arbetet går vidare på redaktionen.
Visst kan jag ha fel, sannolikheten för det kanske till och med är stor, men jag kan inte skaka av mig misstanken att dessa händer är en källa till mentala suckar. Ett problem som måste mötas och klaras av gång på gång. Ett litet problem, men ändå ofrånkomligt.
Tillägg, 14 december: I dagens DN kan man skåda Anna Hallbergs bildbyline och hon står med båda armarna hängande vid sidorna, så även detta är uppenbarligen en tillgängligt alternativ. Där ser man.
Wednesday, November 13, 2013
En låda kommer lastad
Föreställ er scenen (de flesta har förmodligen sett den många gånger, så den ligger nog lagrad i hjärnan, redo att hoppa fram): någon har fått sparken från sitt jobb. Det kan vara för att han (det är av någon anledning oftast en man) gjort det moraliskt riktiga, men därigenom gjort sina chefer eller andra med inflytande missnöjda och nu får lämna arbetsplatsen, men kan göra det rak i ryggen i förvissning om att hans offer varit nödvändigt. Det kan också vara en antagonist som gjort något illa och till slut får sitt rättmätiga straff. Det finns en sak som förenar dem alla: lådan de bär i famnen.
Den är inte säkert stor och kan inte rymma så mycket. Det sticker alltid upp saker ur den, som ger ett intryck av att innehållet ligger huller om buller. Den är ett tecken på förnedringen personen får genomgå. I slutändan fanns det inte mer av honom på arbetsplatsen än vad som rymdes i en liten låda. Nu måste han bära den genom arbetsplatsen, så att allas blickar kan registrera vad som har hänt. Av någon anledning verkar dessa personer alltid arbeta i någon form av kontorsmiljö. Kanske råkar rörmokare och sotare inte så ofta på etiskt kniviga situationer eller får anledning att intrigera med skumma personer.
Vad finns det egentligen i den där lådan? Något foto av familjen? En kontorspryl han faktiskt har köpt själv ("de tog mitt liv, men de ska inte få min häftapparat")? En prydnadssak. Något mer måste det väl finnas? Vad är det egentligen som rekvisitaansvariga fyller de där lådorna med? Är de halvfulla med frigolit så att de få saker som ska synas faktiskt tittar upp över kanten? Eller har de fyllt upp lådorna med noggrant övervägda saker ifall kamerorna skulle råka fånga dem från en olycklig vinkel och en eller annan tittare får för sig att närstudera den moderna högupplösta bilden. Är tanken att skådespelaren ska använda det innehåll som inte syns som motivation för den viktiga scenen? Och varför ser de där lådorna i stort sett likadana ut? Vimlar det av just såna där lådor på arbetsplatser överallt?
Kanske är det faktiskt samma lådor som används om och om igen. Kanske finns det i rekvisitaförråd över hela USA... ehm... jag menar världen, färdigpackade avskedslådor redo för nästa film eller TV-serie som behöver få någon avskedad under förnedrande omständigheter.
Vissa berättartekniska grepp har vi sett så många gånger att vi inregistrerar deras innebörd nästan automatiskt. Men någon måste ju ha funderat över de där detaljerna som påverkar oss utan att vi tänker närmare på det. Någon måste ha packat lådan.
Den är inte säkert stor och kan inte rymma så mycket. Det sticker alltid upp saker ur den, som ger ett intryck av att innehållet ligger huller om buller. Den är ett tecken på förnedringen personen får genomgå. I slutändan fanns det inte mer av honom på arbetsplatsen än vad som rymdes i en liten låda. Nu måste han bära den genom arbetsplatsen, så att allas blickar kan registrera vad som har hänt. Av någon anledning verkar dessa personer alltid arbeta i någon form av kontorsmiljö. Kanske råkar rörmokare och sotare inte så ofta på etiskt kniviga situationer eller får anledning att intrigera med skumma personer.
Vad finns det egentligen i den där lådan? Något foto av familjen? En kontorspryl han faktiskt har köpt själv ("de tog mitt liv, men de ska inte få min häftapparat")? En prydnadssak. Något mer måste det väl finnas? Vad är det egentligen som rekvisitaansvariga fyller de där lådorna med? Är de halvfulla med frigolit så att de få saker som ska synas faktiskt tittar upp över kanten? Eller har de fyllt upp lådorna med noggrant övervägda saker ifall kamerorna skulle råka fånga dem från en olycklig vinkel och en eller annan tittare får för sig att närstudera den moderna högupplösta bilden. Är tanken att skådespelaren ska använda det innehåll som inte syns som motivation för den viktiga scenen? Och varför ser de där lådorna i stort sett likadana ut? Vimlar det av just såna där lådor på arbetsplatser överallt?
Kanske är det faktiskt samma lådor som används om och om igen. Kanske finns det i rekvisitaförråd över hela USA... ehm... jag menar världen, färdigpackade avskedslådor redo för nästa film eller TV-serie som behöver få någon avskedad under förnedrande omständigheter.
Vissa berättartekniska grepp har vi sett så många gånger att vi inregistrerar deras innebörd nästan automatiskt. Men någon måste ju ha funderat över de där detaljerna som påverkar oss utan att vi tänker närmare på det. Någon måste ha packat lådan.
Sunday, November 10, 2013
De infriade förhoppningarnas kväll
Jag gillade "Så funkar det".
Det talade direkt till (i alla fall delar av) min humor. Det utgick så ofta från företeelser i vardagen, som man aldrig riktigt funderat över, underligheter som liksom smugit sig in och blivit så självklara att vi aldrig riktigt funderat över dem, ofta med någon form av twist. Inte direkt saker man behöver veta, men ändå information och perspektiv som gjorde livet lite gladare. Problemet var bara att jag kom in för sent, strax innan programmet lades ner.
Så kom TV-serien "Anders och Måns", ofta briljant, men lika ofta missande målet. Den var ojämn helt enkelt. Varför kunde de inte ha hållit kvar vid radioprogrammet. Efter några år väcktes dock återigen mina förväntningar. Duons nya serie skulle heta "Fråga Anders och Måns" och det här måste väl ändå vara "Så funkar det" för TV-publiken. Det var det inte. Humorn låg inte så mycket i att söka svaren på lita udda ställda frågor, utan snarare i att leka med programformatet. Det funkade inte för mig och jag hoppade av efter några avsnitt.
När "Succéduon" hade premiär var mitt intresse svalt. Det bestod av pinsamhetshumor, en genre jag har svårt för. Någonstans där kanske man kan sammanfatta hela mitt förhållande till Anders Johanssons och Måns Nilssons TV-produktioner. Det var inte nödvändigtvis så att de var dåliga. Jag tillhörde bara inte målgruppen. Detta var väl inte i sig ett problem - det finns mängder av TV-program jag inte tillhör målgruppen för - men jag visste ju att de kunde göra saker som skulle göra mig riktigt förtjust.
Scenföreställningen "Primater med topplån" lät som om det hade god potential att platsa inom den kategorin, vilket gjorde att jag sparkade mig själv desto hårdare när jag blev medveten om dess existens först i samband med att turnén nådde sitt slut. När det så blev ytterligare en sväng igenom landet innevarande höst såg jag till att skaffa biljetter. Man kan tycka att mina förväntningar borde ha varit låga, men det här ville jag inte missa.
Och äntligen var vi tillbaka på samma plan. "Primater med topplån" är överlag mycket lyckad. Det är inte "Så funkar det" på scen (vilket jag inte heller hade hoppats), men det känns ändå dom om Johanssons och Nilssons utforskande av hur vårt beteende förhåller sig till apan som ännu bor kvar i generna har samma sorts från-sidan-humor. Lägg till det att de gör humor med hjälp av vad som egentligen är en power point-presentation. Och jag tror att det är ämnat att vara en del av humorn. De utgår från föreläsningens format, men driver samtidigt med det, genom att diskutera saker som inte riktigt platsar på en föreläsning eller föredragning. Och till och med overhead-apparaten gör ett par gästspel, som för att ännu tydligare peka på denna vinkel de valt att hålla sin föreställning ur.
Och innehållet passar formatet, men är trots det varierat. Det är härligt att höra Anders Johansson diskutera innebörden i olika program på torktumlaren. Och alla som under någon period i sitt liv har handlat regelbundet på Netto får lite extra igenkänning i materialet om vad man kan hitta på denna kedjas hyllor för tillfälligt sortiment. Allt är inte fantastiskt, men mycket mer än det som här nämnts är riktigt bra och varför fokusera på de små och rätt grunda svackorna. Tråkigt har man aldrig.
Det talade direkt till (i alla fall delar av) min humor. Det utgick så ofta från företeelser i vardagen, som man aldrig riktigt funderat över, underligheter som liksom smugit sig in och blivit så självklara att vi aldrig riktigt funderat över dem, ofta med någon form av twist. Inte direkt saker man behöver veta, men ändå information och perspektiv som gjorde livet lite gladare. Problemet var bara att jag kom in för sent, strax innan programmet lades ner.
Så kom TV-serien "Anders och Måns", ofta briljant, men lika ofta missande målet. Den var ojämn helt enkelt. Varför kunde de inte ha hållit kvar vid radioprogrammet. Efter några år väcktes dock återigen mina förväntningar. Duons nya serie skulle heta "Fråga Anders och Måns" och det här måste väl ändå vara "Så funkar det" för TV-publiken. Det var det inte. Humorn låg inte så mycket i att söka svaren på lita udda ställda frågor, utan snarare i att leka med programformatet. Det funkade inte för mig och jag hoppade av efter några avsnitt.
När "Succéduon" hade premiär var mitt intresse svalt. Det bestod av pinsamhetshumor, en genre jag har svårt för. Någonstans där kanske man kan sammanfatta hela mitt förhållande till Anders Johanssons och Måns Nilssons TV-produktioner. Det var inte nödvändigtvis så att de var dåliga. Jag tillhörde bara inte målgruppen. Detta var väl inte i sig ett problem - det finns mängder av TV-program jag inte tillhör målgruppen för - men jag visste ju att de kunde göra saker som skulle göra mig riktigt förtjust.
Scenföreställningen "Primater med topplån" lät som om det hade god potential att platsa inom den kategorin, vilket gjorde att jag sparkade mig själv desto hårdare när jag blev medveten om dess existens först i samband med att turnén nådde sitt slut. När det så blev ytterligare en sväng igenom landet innevarande höst såg jag till att skaffa biljetter. Man kan tycka att mina förväntningar borde ha varit låga, men det här ville jag inte missa.
Och äntligen var vi tillbaka på samma plan. "Primater med topplån" är överlag mycket lyckad. Det är inte "Så funkar det" på scen (vilket jag inte heller hade hoppats), men det känns ändå dom om Johanssons och Nilssons utforskande av hur vårt beteende förhåller sig till apan som ännu bor kvar i generna har samma sorts från-sidan-humor. Lägg till det att de gör humor med hjälp av vad som egentligen är en power point-presentation. Och jag tror att det är ämnat att vara en del av humorn. De utgår från föreläsningens format, men driver samtidigt med det, genom att diskutera saker som inte riktigt platsar på en föreläsning eller föredragning. Och till och med overhead-apparaten gör ett par gästspel, som för att ännu tydligare peka på denna vinkel de valt att hålla sin föreställning ur.
Och innehållet passar formatet, men är trots det varierat. Det är härligt att höra Anders Johansson diskutera innebörden i olika program på torktumlaren. Och alla som under någon period i sitt liv har handlat regelbundet på Netto får lite extra igenkänning i materialet om vad man kan hitta på denna kedjas hyllor för tillfälligt sortiment. Allt är inte fantastiskt, men mycket mer än det som här nämnts är riktigt bra och varför fokusera på de små och rätt grunda svackorna. Tråkigt har man aldrig.
Subscribe to:
Posts (Atom)