Efter en rekommendation har jag slutligen tagit tag i "Gilmore Girls", en serie om Lorelei och Rory Gilmore, en mor och en dotter som är så nära varandra i ålder att de är bästa vänner lika mycket som förälder och barn. Utan så mycket förväntningar åt något håll satte jag igång.
Jag måste erkänna att det blev ett rätt tveksamt möte. Dialogen var förvisso utmärkt och popkulturreferenserna haglade, båda två saker som brukar vinna mina sympatier, men det fanns annat jag hade svårare för.
Serien utspelar sig i småstaden Star's Hollow, som visade sig vara full av excentriska invånare. I stort sett bara excentriska invånare. Vilket innebar att de hade en framträdande, quirky egenskap. Dessutom var seriens övriga karaktärer även de vanligtvis försedda med någon mycket framträdande sida, som å andra sidan var väldigt framträdande.
Jag förstår vad man har försökt att göra. Man har blandat upp dramatiken med en tydligt dos komik (eller möjligtvis tvärtom). Jag anser inte att det ska finnas vattentäta skott mellan komedi och drama. Problemet uppstår när man lägger dem så här tydligt i två olika lager. Meningen är att jag ska engagera mig i titelkaraktärernas medgångar och bekymmer, men när nästan alla de möter är karaktärer jag inte förväntas ta seriöst så skär det sig. Jag kan helt enkelt inte tro på serien.
Flera av seriens karaktärer (dock sällan de mest uppenbart komiska) får så småningom mer djup. Eller snarare, vi får mer förståelse för dem, men det innebär inte att de förändras nämnvärt. Det kan lätt leda till frustration hos i alla fall den här tittaren. Ändå är jag nu en bit in på säsong tre och har inga planer på att lägga av med tittandet. Serien har definitivt sina kvalitéer. Orealistiskt smart dialog verkar av någon anledning vara något jag kan leva med. Jag kan se hur den här serien lyckades bli populär.
En sak till. Jag hatar signaturmelodin. Den är fruktansvärd. Den är så smörig att jag blir illamående. Den skriker ut att det finns en tänkt målgrupp för den här serien och att jag inte är en medlem av den. Det är bara att tacka för att det bara krävs ett fjärrkontrolltryck för att hoppa över den.
Saturday, March 17, 2012
Saturday, February 11, 2012
Småplock kring Strindberg
Så blev det Strindbergsår och låt mig börja med att konstatera att jag har lite svårt att förstå poängen med att fira att det är ett visst antal år sedan en viss person dog. Poängen är, antar jag, att man tar detta tillfälle att fira ett liv och ett livsverk som har fulländats. Ser man det så är det ju väl så logiskt som att fira att det gått en viss tid sedan personen i fråga föddes, men det känns ändå lite märkligt. Kanske är det logiska att fokusera på det faktum att människor talar, spelar och läser Strindberg extra mycket. Det är trots allt det väsentliga.
Strindbergsåret, ja. Det är väl lika bra att säga direkt att jag inte tänker uttala mig om hur mycket pengar som borde ha spenderats ur allmänna medel för att högtidlighålla detta tillfälle. Jag är alldeles för förtjust i författaren i fråga för att kunna vara objektiv i frågan. Man måste dock konstatera att Strindberg ju i vilket fall som helst spelas rätt flitigt på våra teaterscener, jubileum eller inte. Bortglömd lider han ju knappast någon risk att bli. Å andra sidan sätts det i huvudstaden upp inte mindre än två versioner av "Till Damaskus" under våren (det är en personlig favorit) och något sådant är vi väl knappast bortskämda med.
Jag upptäckte för några år sedan ibsen.net. Här kan man bland annat se precis var Henrik Ibsens pjäser spelas just idag, i hela världen. Eller på onsdag, om man skulle vilja gå på teater då och vill veta om något drama om den norske mästerdramatikern spelas i ens närhet. Och då har vi ändå inte lämnat förstasidan. Det är en skam att det inte finns något motsvarande för Strindberg.
Märks det att jag fokuserar rätt mycket på Strindberg som dramatiker? Ledsen, det är lite svårt att tänka bort den aspekten. Men det handlar väl inte bara om att jag anser det vara Strindbergs bästa gren och den del av hans livsverk jag ägnat mest uppmärksamhet, utan också om att det märks betydligt mer när en teater sätter upp en av hans pjäser än när hundra människor tillbringar en kväll i soffan med "Röda rummet" eller "Tjänstekvinnans son". Det tar helt enkelt upp en stor del av den offentliga uppmärksamheten.
Jag har för övrigt noterat att "En dåres försvarstal" har släppts i pocket. Till den som inte läst den vill jag mycket starkt framföra rekommendationen att göra så. Jag törs påstå att det är Strindbergs främsta roman. Jag borde läsa om den själv.
Jag undrar hur länge det varit planerat att utgivningen av nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk skulle bli färdigutgiven under 2012 och att det skulle ske med "Hemsöborna". Jag föreställer mig att det planen lades fast för rätt länge sen. Det har varit ett antal år nu sedan hans övriga kända verk försvann ur listan över kvarvarande titlar och jag föreställer mig att "Hemsöborna" tilldrar sig betydligt mer medial uppmärksamhet än, säg, "Språkvetenskapliga skrifter II".
Innan vi kommer så långt blir det dock dags för utgivningen av "Ockulta dagboken", den dagbok som Strindberg förde mellan 1896 och 1908. Jag måste erkänna att jag har väntat på det här med en varierande grad av otålighet under de senaste åren. Den kommer att ges ut i tre volymer, där en kommer att innehålla dagboken i faksimil, en kommer att innehålla en "maskinskriven" (det vill säga läsbar) version och den tredje kommentarer. De första två kommer att vara i det stora format som den ursprungliga dagboken hade och den tredje kommer att vara i samma format som de övriga delarna i nationalupplagan. Dessa tre delar kommer endast säljas i klump och tryckas upp i 999 exemplar. Prislappen bör kunna få betydligt mer välbeställda personer än jag att tappa andan.
Jag kan förstå hur förlaget tänker. "Ockulta dagboken" lär knappast vara den bäst säljande av Strindbergs verk och då ser man istället till att marknadsföra den som exklusiv. Ändå är jag duktigt oförtjust i hela konceptet. För det första måste det väl finnas fler än 999 personer i det här landet som har köpt samtliga delar hittills och kommer köpa den här för att komplettera om inte annat. Det vore tragiskt om efterfrågan skulle överskrida tillgången. Betydligt mer beklämmande är frågan om hur många folkbibliotek som kommer välja att investera i ett exemplar. Det är nog inte helt lätt att motivera ett utlägg på över tusen kronor av en rätt begränsad inköpsbudget för att köpa in ett relativt perifert verk. Ändå tror jag att det här är en bok som kan intressera betydligt fler än forskare vid de universitet som råkar ha tillgång till ett pliktexemplar, människor som dock långtifrån alltid lär vara sugna på att åka vem vet hur många mil för att få tag på verket i fråga. Det här är en viktig och fascinerande del av Strindbergs författarskap, det törs jag säga trots att jag bara läst utdrag ur den, så tråkigt om den skulle förpassas till några otillgängliga magasin.
Fast kanske är jag skeptisk i överkant. En fritt tillgänglig elektronisk version lär dyka upp förr eller senare och kanske föredrar de flesta den inför det massiva stycke tryckt bok som utgör alternativet.
Strindbergsåret, ja. Det är väl lika bra att säga direkt att jag inte tänker uttala mig om hur mycket pengar som borde ha spenderats ur allmänna medel för att högtidlighålla detta tillfälle. Jag är alldeles för förtjust i författaren i fråga för att kunna vara objektiv i frågan. Man måste dock konstatera att Strindberg ju i vilket fall som helst spelas rätt flitigt på våra teaterscener, jubileum eller inte. Bortglömd lider han ju knappast någon risk att bli. Å andra sidan sätts det i huvudstaden upp inte mindre än två versioner av "Till Damaskus" under våren (det är en personlig favorit) och något sådant är vi väl knappast bortskämda med.
Jag upptäckte för några år sedan ibsen.net. Här kan man bland annat se precis var Henrik Ibsens pjäser spelas just idag, i hela världen. Eller på onsdag, om man skulle vilja gå på teater då och vill veta om något drama om den norske mästerdramatikern spelas i ens närhet. Och då har vi ändå inte lämnat förstasidan. Det är en skam att det inte finns något motsvarande för Strindberg.
Märks det att jag fokuserar rätt mycket på Strindberg som dramatiker? Ledsen, det är lite svårt att tänka bort den aspekten. Men det handlar väl inte bara om att jag anser det vara Strindbergs bästa gren och den del av hans livsverk jag ägnat mest uppmärksamhet, utan också om att det märks betydligt mer när en teater sätter upp en av hans pjäser än när hundra människor tillbringar en kväll i soffan med "Röda rummet" eller "Tjänstekvinnans son". Det tar helt enkelt upp en stor del av den offentliga uppmärksamheten.
Jag har för övrigt noterat att "En dåres försvarstal" har släppts i pocket. Till den som inte läst den vill jag mycket starkt framföra rekommendationen att göra så. Jag törs påstå att det är Strindbergs främsta roman. Jag borde läsa om den själv.
Jag undrar hur länge det varit planerat att utgivningen av nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk skulle bli färdigutgiven under 2012 och att det skulle ske med "Hemsöborna". Jag föreställer mig att det planen lades fast för rätt länge sen. Det har varit ett antal år nu sedan hans övriga kända verk försvann ur listan över kvarvarande titlar och jag föreställer mig att "Hemsöborna" tilldrar sig betydligt mer medial uppmärksamhet än, säg, "Språkvetenskapliga skrifter II".
Innan vi kommer så långt blir det dock dags för utgivningen av "Ockulta dagboken", den dagbok som Strindberg förde mellan 1896 och 1908. Jag måste erkänna att jag har väntat på det här med en varierande grad av otålighet under de senaste åren. Den kommer att ges ut i tre volymer, där en kommer att innehålla dagboken i faksimil, en kommer att innehålla en "maskinskriven" (det vill säga läsbar) version och den tredje kommentarer. De första två kommer att vara i det stora format som den ursprungliga dagboken hade och den tredje kommer att vara i samma format som de övriga delarna i nationalupplagan. Dessa tre delar kommer endast säljas i klump och tryckas upp i 999 exemplar. Prislappen bör kunna få betydligt mer välbeställda personer än jag att tappa andan.
Jag kan förstå hur förlaget tänker. "Ockulta dagboken" lär knappast vara den bäst säljande av Strindbergs verk och då ser man istället till att marknadsföra den som exklusiv. Ändå är jag duktigt oförtjust i hela konceptet. För det första måste det väl finnas fler än 999 personer i det här landet som har köpt samtliga delar hittills och kommer köpa den här för att komplettera om inte annat. Det vore tragiskt om efterfrågan skulle överskrida tillgången. Betydligt mer beklämmande är frågan om hur många folkbibliotek som kommer välja att investera i ett exemplar. Det är nog inte helt lätt att motivera ett utlägg på över tusen kronor av en rätt begränsad inköpsbudget för att köpa in ett relativt perifert verk. Ändå tror jag att det här är en bok som kan intressera betydligt fler än forskare vid de universitet som råkar ha tillgång till ett pliktexemplar, människor som dock långtifrån alltid lär vara sugna på att åka vem vet hur många mil för att få tag på verket i fråga. Det här är en viktig och fascinerande del av Strindbergs författarskap, det törs jag säga trots att jag bara läst utdrag ur den, så tråkigt om den skulle förpassas till några otillgängliga magasin.
Fast kanske är jag skeptisk i överkant. En fritt tillgänglig elektronisk version lär dyka upp förr eller senare och kanske föredrar de flesta den inför det massiva stycke tryckt bok som utgör alternativet.
Sunday, February 5, 2012
Konsten att ta i lagom mycket
Det känns som en ganska dum idé att kalla en dramaserie "Call the Midwife". Det är en titel som pekar mer åt realityhållet än antyder fiktion. Sätter man sig ner och tittar på serien får man istället en berättelse om en grupp barnmorskor i Londons East End på 1950-talet. Jag blev en smula chockad av den massiva misär som mötte bland de familjer som passerar förbi i serien, vilket nog i och för sig säger mer om mig än om manusförfattare och producenter. Och även om det kändes motiverat att visa upp detta var jag orolig över att serien skulle förfalla till misärporr, en genre jag har lite svårt för. Det visade sig dock att den farhågan var onödig. Det föreföll som att seriens skapare, efter att ha presenterat denna verklighet under första avsnittet, tyckte att poängen var framförd och lät misären glida mot bakgrunden. Istället har man visat på en beundransvärd förmåga att göra sociala kommentarer utan att de blir större än personerna som skildras. Serien hemfaller inte åt programmatiska poänger, även om dåtidens syn på samhället och dess invånare blir tydligt nog.
Den enda farhåga jag hyser för närvarande är att det finns en risk för att serien blir för repetitiv. Hur mycket kan man egentligen variera förlossningen som dramatiskt grepp? Risken blir att man som tittare tappar intresset för det som brukar vara avsnittets berättarmässiga kulmen. Ändå måste jag säga att jag överlag gillar serien. Jag är ingen expert på den här perioden, men det förefaller som att manusförfattarna har undvikit vad som kanske är den största faran med historiska skildringar: att man gör sina karaktärer och deras åsikter och handlingar för moderna, för att de ska kännas sympatiska för nutida tittare.
En annan ny serie som visar upp en ambition att bjuda på stor dramatik kombinerat med brutal verklighet är "Prisoners' Wives". Fokus här är inte så mycket att utreda vem som har begått vilket brott. Det ligger istället, som titeln antyder, på fruarna till några frihetsberövade män och hur de hanterar den situation de hamnat i. Det känns å ena sidan som en mycket angelägen historia, å andra sidan finns det en uppenbar risk att det blir alltför spekulativt, alltför smaskigt. Jag är en kräsen TV-konsument, jag medger det, men det är så tröttsamt med serien som slarvar bort en engagerande berättelse i avsikten att göra så stor effekt som möjligt på tittaren. "Prisoners' Wives" håller sig, liksom "Call the Midwife", i alla fall än så länge på rätt sida om den linjen. Jag hoppas att de fortsätter så.
Den enda farhåga jag hyser för närvarande är att det finns en risk för att serien blir för repetitiv. Hur mycket kan man egentligen variera förlossningen som dramatiskt grepp? Risken blir att man som tittare tappar intresset för det som brukar vara avsnittets berättarmässiga kulmen. Ändå måste jag säga att jag överlag gillar serien. Jag är ingen expert på den här perioden, men det förefaller som att manusförfattarna har undvikit vad som kanske är den största faran med historiska skildringar: att man gör sina karaktärer och deras åsikter och handlingar för moderna, för att de ska kännas sympatiska för nutida tittare.
En annan ny serie som visar upp en ambition att bjuda på stor dramatik kombinerat med brutal verklighet är "Prisoners' Wives". Fokus här är inte så mycket att utreda vem som har begått vilket brott. Det ligger istället, som titeln antyder, på fruarna till några frihetsberövade män och hur de hanterar den situation de hamnat i. Det känns å ena sidan som en mycket angelägen historia, å andra sidan finns det en uppenbar risk att det blir alltför spekulativt, alltför smaskigt. Jag är en kräsen TV-konsument, jag medger det, men det är så tröttsamt med serien som slarvar bort en engagerande berättelse i avsikten att göra så stor effekt som möjligt på tittaren. "Prisoners' Wives" håller sig, liksom "Call the Midwife", i alla fall än så länge på rätt sida om den linjen. Jag hoppas att de fortsätter så.
Saturday, January 21, 2012
Sherlocks epigoner
Så har ytterligare en säsong gått av "Sherlock", Steven Moffats och Mark Gatiss' modernisering av litteraturens mest kände detektiv, och även denna gång lämnas jag som tittare med en önskan efter mer. Kanske är det bland de högsta betyg en serie kan få. Moffat och Gatiss har genom gå tillbaka till ursprungskaraktären och skala bort allt det som senare traditioner gjort med honom, anmärkningsvärt fått honom att kännas mer fräsch och intressant än han varit under min livstid. Naturligtvis har de också gjort något nytt med honom, dragit konsekvenserna av hans personlighet och visat oss en person som ofta är osympatisk, men ändå lätt att tycka om som litterär skapelse.
När serien kom kändes det som något nytt, men egentligen är Sherlock Holmes populärare än någonsin. I åtskilliga serier har vi under senare år sett hur polisen plockat in "konsulter" för att hjälpa till med brottsbekämpningen, gärna osannolika sådana. "The Mentalist", "Psych", "Castle" och "Lie to Me" presenterar alla karaktärer som faller in i Holmesrollen. Genom en exceptionell förmåga att se detaljer eller bara ett annat perspektiv ser de saker som polisen missar. Då har jag ändå hållit mig till serier som jag faktiskt sett ett eller ett par avsnitt av. Det finns fler exempel. Kanske kan "Bones" och "CSI" med uppföljare räknas in hit också. När jag tittade på "CSI" förundrade det mig ofta hur brottsplatsundersökarna gått från att undersöka brottsplatser till att utreda brott. Jag har till exempel svårt att tro att medelmmar av detta skrå särskilt ofta ägnar sig åt att förhöra vittnen.
Det här måste vara serier utan någon större ambition att visa upp en realistisk bild av verkligheten. Jag hoppas i alla fall det, för annars är det skrämmande att tänka på hur många brott som aldrig blir uppklarade för att polisen missar viktiga uppgifter. Hur som helst är det bara att konstatera att Sherlock Holmes lever och att TV-serieskapare världen över inte har någon som helst lust att göra sig av med honom, trots att möjligheterna till mer realistiskt berättande måste vara bättre än någonsin.
Ändå kändes alltså "Sherlocks" ankomst som en frisk fläkt i ett syrefattigt rum. Kanske var det just för att genren kändes trött och för att detta nytillskott trots allt gav oss nya perspektiv på något som blivit så invant att vi slutat fundera kring det. I vilket fall som helst så har jag redan börjat vänta på nästa säsong. Epigonerna känns inte riktigt engagerande nog.
När serien kom kändes det som något nytt, men egentligen är Sherlock Holmes populärare än någonsin. I åtskilliga serier har vi under senare år sett hur polisen plockat in "konsulter" för att hjälpa till med brottsbekämpningen, gärna osannolika sådana. "The Mentalist", "Psych", "Castle" och "Lie to Me" presenterar alla karaktärer som faller in i Holmesrollen. Genom en exceptionell förmåga att se detaljer eller bara ett annat perspektiv ser de saker som polisen missar. Då har jag ändå hållit mig till serier som jag faktiskt sett ett eller ett par avsnitt av. Det finns fler exempel. Kanske kan "Bones" och "CSI" med uppföljare räknas in hit också. När jag tittade på "CSI" förundrade det mig ofta hur brottsplatsundersökarna gått från att undersöka brottsplatser till att utreda brott. Jag har till exempel svårt att tro att medelmmar av detta skrå särskilt ofta ägnar sig åt att förhöra vittnen.
Det här måste vara serier utan någon större ambition att visa upp en realistisk bild av verkligheten. Jag hoppas i alla fall det, för annars är det skrämmande att tänka på hur många brott som aldrig blir uppklarade för att polisen missar viktiga uppgifter. Hur som helst är det bara att konstatera att Sherlock Holmes lever och att TV-serieskapare världen över inte har någon som helst lust att göra sig av med honom, trots att möjligheterna till mer realistiskt berättande måste vara bättre än någonsin.
Ändå kändes alltså "Sherlocks" ankomst som en frisk fläkt i ett syrefattigt rum. Kanske var det just för att genren kändes trött och för att detta nytillskott trots allt gav oss nya perspektiv på något som blivit så invant att vi slutat fundera kring det. I vilket fall som helst så har jag redan börjat vänta på nästa säsong. Epigonerna känns inte riktigt engagerande nog.
Saturday, January 7, 2012
Bäst på TV 2011
Precis som förra året står 2011 utan en tydlig och omedelbar vinnare, en sån där serie som slog knock på tittaren och fick en att tro att TV-mediet kan bjuda på hur stora under som helst. Istället för ett otvetydigt svar tvingas vi tvehågset vandra runt bland kandidaterna.
"Doctor Who" gjorde en av sina starkaste säsonger någonsin. Jag har förstått att alla inte gillade den arc-tunga berätta teknik som Steven Moffat lät slå ut i full blom under årets avsnitt. Själv är jag en stor fan av den. Slutet kanske inte var det starkaste vi sett, men det är lätt att glömma i den räcka av intressanta avsnitt som visade att "Doctor Who" är bäst när den vill mer än att vara underhållning för stunden.
"Homeland" var en oväntad upplevelse. Jag hade läst mycket lite om den på förhand och blev desto mer förtjust när den dök upp. I och för sig klarar den inte riktigt att ta sig förbi alla de grund som själva ämnet terrorism ger upphov till och den hade gott kunnat kortas med ett par avsnitt, men den höll mitt intresse uppe hela tiden och bjöd på en välkommen comeback för gamla favoriten Claire Danes.
Jag var sen med att ge mig på "Game of Thrones", men när jag väl tog tag i den visade det sig att lovorden varit befogade. Det ska bli spännande att se vad de gör med den under kommande säsonger. Jag lär nog medvetet hålla mig ifrån böckerna för att kunna följa historien i audiovisuell form istället.
Förmodligen har jag glömt något, men det kanske bara visar att TV-året 2011 inte hade några helt klart lysande solar, men trots det några trevligt varma TV-stunder. Ge mig nu 2012. Kanske väntar det perfekta TV-dramat runt hörnet.
"Doctor Who" gjorde en av sina starkaste säsonger någonsin. Jag har förstått att alla inte gillade den arc-tunga berätta teknik som Steven Moffat lät slå ut i full blom under årets avsnitt. Själv är jag en stor fan av den. Slutet kanske inte var det starkaste vi sett, men det är lätt att glömma i den räcka av intressanta avsnitt som visade att "Doctor Who" är bäst när den vill mer än att vara underhållning för stunden.
"Homeland" var en oväntad upplevelse. Jag hade läst mycket lite om den på förhand och blev desto mer förtjust när den dök upp. I och för sig klarar den inte riktigt att ta sig förbi alla de grund som själva ämnet terrorism ger upphov till och den hade gott kunnat kortas med ett par avsnitt, men den höll mitt intresse uppe hela tiden och bjöd på en välkommen comeback för gamla favoriten Claire Danes.
Jag var sen med att ge mig på "Game of Thrones", men när jag väl tog tag i den visade det sig att lovorden varit befogade. Det ska bli spännande att se vad de gör med den under kommande säsonger. Jag lär nog medvetet hålla mig ifrån böckerna för att kunna följa historien i audiovisuell form istället.
Förmodligen har jag glömt något, men det kanske bara visar att TV-året 2011 inte hade några helt klart lysande solar, men trots det några trevligt varma TV-stunder. Ge mig nu 2012. Kanske väntar det perfekta TV-dramat runt hörnet.
Tuesday, December 27, 2011
Skakigt men godkänt i svår genre
Trailern hade utlovat en katastrof.
Ändå hade jag beslutat mig för att se första avsnittet av SVT:s nya dramasatsning "Anno 1790", om en läkare som blir brottsutredare i det sena 1700-talets Stockholm. Den senaste svenska dramaprdoduktion jag sett var "Bibliotekstjuven", där man fick kämpa för att hitta en enda replik som lät naturlig. Nu skulle det bli historiskt drama, en genre som har så många fallgropar förbunden med sig att det är svårt för den bäste att lyckas. Dessutom hade trailern alltså pekat på såväl ett undermåligt manus som svajigt skådespeleri. Nu är serien slut och jag är fortfarande förvånad att jag satt igenom hela.
Redan första avsnittet visade nämligen att mina förväntningar lagts alldeles för lågt. De fasta skådespelarna klarar sig undan med hedern i behåll, även om kvaliteten på gästskådisarna varierar rätt kraftigt, detta trots att man har lyckats plocka in en hel del "namn" i gästroller. Miljöer och kostymer ser, åtminstone för en lekman, riktigt bra ut och manuset är det för det mesta acceptabelt, om än inte fantastiskt.
En sak som är tydlig redan från första avsnittet är hur mycket man velat vara BBC. En nog så föredömlig ambition, men en jämförelse man nog bör tänka efter innan man utsätter sig för. Detta märks inte främst i valet att göra period drama, en genre som BBC är kända för att behärska med den äran, utan i hur serien är strukturerad. Varje avsnitt innehåller ett brottsfall som får sin upplösning och samtidigt har man en lätt arc som går genom serien och först i sista avsnittet hamnar i förgrunden. Den serie jag först refererade till var "Garrow's Law", en annan kriminalserie som utspelar sig under sent 1700-tal, men med tiden insåg jag att serien faktiskt är mer lik "Life on Mars". Där som här har vi ett historiskt drama där en utomstående person ska utreda brott i en poliskår som fastnat i en gammal och etiskt mycket tveksam syn på brottsbekämpning.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att även om det finns en bit kvar till mästarklass så är det här ett gott försök och jag skulle faktiskt inte säga nej till en andra säsong. Och jag som trodde att jag endast med ansträngning skulle stå ut i ett avsnitt.
Ändå hade jag beslutat mig för att se första avsnittet av SVT:s nya dramasatsning "Anno 1790", om en läkare som blir brottsutredare i det sena 1700-talets Stockholm. Den senaste svenska dramaprdoduktion jag sett var "Bibliotekstjuven", där man fick kämpa för att hitta en enda replik som lät naturlig. Nu skulle det bli historiskt drama, en genre som har så många fallgropar förbunden med sig att det är svårt för den bäste att lyckas. Dessutom hade trailern alltså pekat på såväl ett undermåligt manus som svajigt skådespeleri. Nu är serien slut och jag är fortfarande förvånad att jag satt igenom hela.
Redan första avsnittet visade nämligen att mina förväntningar lagts alldeles för lågt. De fasta skådespelarna klarar sig undan med hedern i behåll, även om kvaliteten på gästskådisarna varierar rätt kraftigt, detta trots att man har lyckats plocka in en hel del "namn" i gästroller. Miljöer och kostymer ser, åtminstone för en lekman, riktigt bra ut och manuset är det för det mesta acceptabelt, om än inte fantastiskt.
En sak som är tydlig redan från första avsnittet är hur mycket man velat vara BBC. En nog så föredömlig ambition, men en jämförelse man nog bör tänka efter innan man utsätter sig för. Detta märks inte främst i valet att göra period drama, en genre som BBC är kända för att behärska med den äran, utan i hur serien är strukturerad. Varje avsnitt innehåller ett brottsfall som får sin upplösning och samtidigt har man en lätt arc som går genom serien och först i sista avsnittet hamnar i förgrunden. Den serie jag först refererade till var "Garrow's Law", en annan kriminalserie som utspelar sig under sent 1700-tal, men med tiden insåg jag att serien faktiskt är mer lik "Life on Mars". Där som här har vi ett historiskt drama där en utomstående person ska utreda brott i en poliskår som fastnat i en gammal och etiskt mycket tveksam syn på brottsbekämpning.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att även om det finns en bit kvar till mästarklass så är det här ett gott försök och jag skulle faktiskt inte säga nej till en andra säsong. Och jag som trodde att jag endast med ansträngning skulle stå ut i ett avsnitt.
Thursday, November 3, 2011
Den till synes sysslolöse journalisten
Det har varit mycket snack kring Tintin i veckan, med anledning av den nya filmen, och en uppgift som ofta återkommer är den att Tintin endast en gång faktiskt ses utöva sitt yrke. Det här är naturligtvis någonting man lätt kan göra sig lustig över, och inget fel i det, men det är inte alltför svårt att föreställa sig att han faktiskt skriver sina artiklar efter att han kommit hem. Under tiden brukar han vara rätt så upptagen med att försöka överleva.
Journalistrollen är väl egentligen mest en anledning för honom att resa till olika ställ eller undersöka mystiska saker, så att han kan råka in i äventyr som håller läsaren underhållen. Hans yrke blir också mindre och mindre viktigt ju längre serien pågår. Efter hand blir det allt vanligare att det är hans vänner och bekanta som för honom in i äventyrligheter.
Denna brist på yrkesutövande är alltså på intet sätt ointressant, men varför är det bara på Tintin och hans brist på förväntat handlande det fokuseras. Är det inte lika märkligt att Kapten Haddock inte frivilligt tar befälet på en enda båt efter "Rackham den Rödes skatt". Han utövar bara sitt yrke i tre album och då är det ändå en rätt bristfällig prestation i ett av dem. Han verkar ägna större delen av sitt litterära liv med att leva på den där skatten, när den väl är hittad. Kanske försörjer den Tintin också efter att han väl flyttat till det Haddockska arvegodset.
Professor Kalkyl fortsätter ju förvisso sin forskning även efter att han blivit house mate med Haddock, men det verkar vara mer eller mindre privat forskning. Vilket universitet är det han är Professor vid? Och inom vilket ämne? Den enda gången vi ser honom verka vid någon form av institution är under månprojektet och då handlar det om en verksamhet med säte i Syldavien. På vems initiativ är det projektet startat? (När vi ändå är inne på månfärden kan vi fundera kring varför det verkade som en bra idé att som passagerare på den första månfärden ta med en journalist och en medelålders alkoholiserad sjöman.)
Det finns många underligheter i Tintinböckerna. De är så frestande att slå ner på och ändå kanske vi också borde luta oss tillbaka då och då och konstatera att realism inte var det som stod högst på agendan när de skrevs.
Journalistrollen är väl egentligen mest en anledning för honom att resa till olika ställ eller undersöka mystiska saker, så att han kan råka in i äventyr som håller läsaren underhållen. Hans yrke blir också mindre och mindre viktigt ju längre serien pågår. Efter hand blir det allt vanligare att det är hans vänner och bekanta som för honom in i äventyrligheter.
Denna brist på yrkesutövande är alltså på intet sätt ointressant, men varför är det bara på Tintin och hans brist på förväntat handlande det fokuseras. Är det inte lika märkligt att Kapten Haddock inte frivilligt tar befälet på en enda båt efter "Rackham den Rödes skatt". Han utövar bara sitt yrke i tre album och då är det ändå en rätt bristfällig prestation i ett av dem. Han verkar ägna större delen av sitt litterära liv med att leva på den där skatten, när den väl är hittad. Kanske försörjer den Tintin också efter att han väl flyttat till det Haddockska arvegodset.
Professor Kalkyl fortsätter ju förvisso sin forskning även efter att han blivit house mate med Haddock, men det verkar vara mer eller mindre privat forskning. Vilket universitet är det han är Professor vid? Och inom vilket ämne? Den enda gången vi ser honom verka vid någon form av institution är under månprojektet och då handlar det om en verksamhet med säte i Syldavien. På vems initiativ är det projektet startat? (När vi ändå är inne på månfärden kan vi fundera kring varför det verkade som en bra idé att som passagerare på den första månfärden ta med en journalist och en medelålders alkoholiserad sjöman.)
Det finns många underligheter i Tintinböckerna. De är så frestande att slå ner på och ändå kanske vi också borde luta oss tillbaka då och då och konstatera att realism inte var det som stod högst på agendan när de skrevs.
Subscribe to:
Posts (Atom)