Skakigt men godkänt i svår genre

Trailern hade utlovat en katastrof.

Ändå hade jag beslutat mig för att se första avsnittet av SVT:s nya dramasatsning "Anno 1790", om en läkare som blir brottsutredare i det sena 1700-talets Stockholm. Den senaste svenska dramaprdoduktion jag sett var "Bibliotekstjuven", där man fick kämpa för att hitta en enda replik som lät naturlig. Nu skulle det bli historiskt drama, en genre som har så många fallgropar förbunden med sig att det är svårt för den bäste att lyckas. Dessutom hade trailern alltså pekat på såväl ett undermåligt manus som svajigt skådespeleri. Nu är serien slut och jag är fortfarande förvånad att jag satt igenom hela.

Redan första avsnittet visade nämligen att mina förväntningar lagts alldeles för lågt. De fasta skådespelarna klarar sig undan med hedern i behåll, även om kvaliteten på gästskådisarna varierar rätt kraftigt, detta trots att man har lyckats plocka in en hel del "namn" i gästroller. Miljöer och kostymer ser, åtminstone för en lekman, riktigt bra ut och manuset är det för det mesta acceptabelt, om än inte fantastiskt.

En sak som är tydlig redan från första avsnittet är hur mycket man velat vara BBC. En nog så föredömlig ambition, men en jämförelse man nog bör tänka efter innan man utsätter sig för. Detta märks inte främst i valet att göra period drama, en genre som BBC är kända för att behärska med den äran, utan i hur serien är strukturerad. Varje avsnitt innehåller ett brottsfall som får sin upplösning och samtidigt har man en lätt arc som går genom serien och först i sista avsnittet hamnar i förgrunden. Den serie jag först refererade till var "Garrow's Law", en annan kriminalserie som utspelar sig under sent 1700-tal, men med tiden insåg jag att serien faktiskt är mer lik "Life on Mars". Där som här har vi ett historiskt drama där en utomstående person ska utreda brott i en poliskår som fastnat i en gammal och etiskt mycket tveksam syn på brottsbekämpning.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att även om det finns en bit kvar till mästarklass så är det här ett gott försök och jag skulle faktiskt inte säga nej till en andra säsong. Och jag som trodde att jag endast med ansträngning skulle stå ut i ett avsnitt.

Den till synes sysslolöse journalisten

Det har varit mycket snack kring Tintin i veckan, med anledning av den nya filmen, och en uppgift som ofta återkommer är den att Tintin endast en gång faktiskt ses utöva sitt yrke. Det här är naturligtvis någonting man lätt kan göra sig lustig över, och inget fel i det, men det är inte alltför svårt att föreställa sig att han faktiskt skriver sina artiklar efter att han kommit hem. Under tiden brukar han vara rätt så upptagen med att försöka överleva.

Journalistrollen är väl egentligen mest en anledning för honom att resa till olika ställ eller undersöka mystiska saker, så att han kan råka in i äventyr som håller läsaren underhållen. Hans yrke blir också mindre och mindre viktigt ju längre serien pågår. Efter hand blir det allt vanligare att det är hans vänner och bekanta som för honom in i äventyrligheter.

Denna brist på yrkesutövande är alltså på intet sätt ointressant, men varför är det bara på Tintin och hans brist på förväntat handlande det fokuseras. Är det inte lika märkligt att Kapten Haddock inte frivilligt tar befälet på en enda båt efter "Rackham den Rödes skatt". Han utövar bara sitt yrke i tre album och då är det ändå en rätt bristfällig prestation i ett av dem. Han verkar ägna större delen av sitt litterära liv med att leva på den där skatten, när den väl är hittad. Kanske försörjer den Tintin också efter att han väl flyttat till det Haddockska arvegodset.

Professor Kalkyl fortsätter ju förvisso sin forskning även efter att han blivit house mate med Haddock, men det verkar vara mer eller mindre privat forskning. Vilket universitet är det han är Professor vid? Och inom vilket ämne? Den enda gången vi ser honom verka vid någon form av institution är under månprojektet och då handlar det om en verksamhet med säte i Syldavien. På vems initiativ är det projektet startat? (När vi ändå är inne på månfärden kan vi fundera kring varför det verkade som en bra idé att som passagerare på den första månfärden ta med en journalist och en medelålders alkoholiserad sjöman.)

Det finns många underligheter i Tintinböckerna. De är så frestande att slå ner på och ändå kanske vi också borde luta oss tillbaka då och då och konstatera att realism inte var det som stod högst på agendan när de skrevs.

Har du licens för den där växten?

Jag såg nyligen tredje avsnittet av "Terra Nova", Fox' nya leva-med-dinosaurier-dramaserie. Det var måhända inte alltför anmärkningsvärt, men en detalj gjorde mig förvånad. I inledningsscenen ber den yngsta dottern i familjen som placerats i seriens centrum att få ta in en växt i hemmet. Växten börjar omedelbart nafsa efter henne, men det hela skojas bort av alla inblandade. Dock inte av mig. Jag började omedelbart fundera över visdomen i plocka in köttätande växter i sitt hem. Det är ju förvisso alltid lättare för TV-tittaren än för karaktären att se den annalkande faran. Vi är ju medvetna om att det måste uppstå någon form av dramatik, annars finns det ingen anledning att genomföra avsnittet. Den här gångnen kändes det dock som att även karaktärerna borde ha reagerat.

Det var Anton Tjechov som formulerade regeln: "Om det hänger ett gevär på väggen i första akten måste det avfyras i den sista" (fritt citerat). Man ska alltså inte ta in saker i historien man inte planerar att använda, men man måste introducera det som kommer att ha betydelse. Man kan tycka vad man vill om denna regel, men den har använts mycket flitigt genom historien. Även saker som kan verka betydelselösa kommer vanligtvis att visa sig viktiga förr eller senare. Man skulle kunna säga att det kräver sin skicklighet att lyckas introducera någonting på ett sådant sätt att tittaren/läsaren inte inser att det kommer att återkomma senare, för att kunna uppnå maximal effekt framåt dramats slut.

Alltså väntade jag mig att den där växten förr eller senare skulle återvända, men avsnittet fokuserade istället på en hotande ansamling flygande urtidsdjur. Kanske var tanken att växten skulle erbjuda lösningen på problemet? Eller skulle den bara återkomma som en komisk slutpunkt i den sista scenen? Det visade sig att jag hade fel i alla dessa funderingar. Den köttätande växten sågs helt enkelt inte av mer. Jag väntade förgäves.

Kanske hade man bestämt sig för att vifta med det Tjechovska geväret i tittarens ansikte, för att visa att man gjorde som man ville med dramaturgiska konventioner. Kanske förbereder man någonting inför senare avsnitt. Eller så var den där inledningsscenen bara avsedd som ett litet komiskt sätt att visa på hur livet förändrats för huvudpersonerna.

I vilket fall som helst får jag nog säga att jag uppskattar det. Vi kan behöva få våra förväntningar på skam ibland. Det är trevligt med en TV-serie som vågar bryta mönster. Nu återstår bara att se om det var ett enstaka tillfälle eller om framtida avsnitt även de kommer att bjuda på överraskningar.

På snabba fötter genom barndomens TV

Som den arkiv-TV-fantast jag är blev jag naturligtvis intresserad när jag fick veta att Göran Everdahl skrivit en bok med titeln "Kom nu'rå: Barnprogrammen vi minns - eller helst vill glömma". I boken går han igenom svensk barn-TV ("svensk" i det här fallet betyder sådant som sänts i Sverige, snarare än sådant som producerats här). Fokus ligger på sjuttiotalet med omnejd, men boken täcker hela perioden från SVT:s start  till idag (nästan).

Naturligtvis tar det lite formen av en nostalgifest, även för mig som inte var född när de flesta av de beskrivna programmen producerades. Mycket har ju gått i repris senare och gjort intryck även på min generation. Boken är rikt illustrerad (som det brukar heta) och Everdahls texter är kvicka och lättillgängliga. Efter ett tag börjar jag i och för sig tycka att tonen kan bli lite väl käck, vilket är synd, eftersom jag får uppfattningen att författaren verkligen arbetat med sina formuleringar.

För mig fungera dock boken mest som en aptitretare. Ett otal barnprogram betas snabbt av. En lite karaktäristik och kanske en lustig detalj och sedan är det vidare till nästa. Jag finner att jag vill ha mer. Mer historik, större sammanhang. Vilken plats hade barnredaktionen inom SVT (eller om det SR på den tiden)? Vad låg bakom de val man gjorde kring vad som producerades och vad som inte producerades? Hur gjordes programmen? Vilka barnprogram gjordes som idag är bortglömda?

Jag vet att jag gör Göran Everdahl en orätt genom denna min reaktion. Det var inte en sådan bok han föresatte sig att skriva. Troligen bör "Kom nu'rå" betraktas som mycket lyckad utifrån dess målsättning. Förhoppningsvis kommer den att glädja många människor. Men den pekar på hur sorgligt outforskad TV-historien fortfarande är.

Kanske kan Göran Everdahls bok tjäna som ett startskott. Kanske inspirerar den någon till att gräva djupare och redovisa bredare. Jag hoppas att det här bara är början.

Om nyttan av att lämna den förväntade vägen

Den som har läst några av Jan Mårtensons detektivromaner om antikvitetshandlaren Johan Homan vet att man lär sig hur de fungerar efter ett tag. De brukar följa ungefär samma stig av samtal om mordinblandade och grubbleri över motiv varvat med kulturella och kulinariska utvikningar. Detta kan man naturligtvis tycka vad man vill om, men jag vågar hävda att det inte känns vansinnigt inspirerat, i alla fall inte längre.

I början av sin författarbana, innan Homan sett dagens ljus, skrev Mårtenson tre böcker om diplomaten Jonas Berg, även de deckare och uppvisande stora likheter med Homansviten. Men också distinkta olikheter. Även den vane Mårtensonläsaren kan, om han eller hon kommer till dom såhär i efterhand bli en smula överraskad (Resten av texten kommer att innehålla spoilers).

Den första av dem heter "Telegrammet från San José" och handlar om ett mord i ett avlägset, fiktivt land. En svensk är misstänkt och svenska ekonomiska och politiska intressen är inblandade, så Jonas Berg skickas dit för att försöka få reda i vad som hänt och om möjligt hindra en politisk skandal. Delar av boken är deckare i sedermera bekant Mårtensonstil, men stora delar upptas också av det politiska spelet i Sverige och dessa delar är anmärkningsvärt roliga. Boken är faktiskt värd att läsa för att uppleva Mårtensons drift med det politiska spelet.

"Tre skilling banco" är den av böckerna som är mest lik de kommande Homandeckarna. Den är å andra sidan väldigt lik dessa böcker. Den tredje boken heter "Nobelpristagaren och döden" och är kanske den mest anmärkningsvärda av dem allihop. Den följer till en början den bekanta modellen, men efter halva boken kastar den plötsligt om blir en äverntyrsroman, komplett med farofyllda flykter från onda diktaturstater. Jag ska villigt erkänna att jag fann den genuint spännande, men det som mest fick mig att hicka till av förtjusning var hur Mårtenson överraskande vände om hela storyn i en helt ny riktning. Jag såg absolut inte det där komma. Jag är för dåligt beläst för att kunna bedöma hur han står sig mot andra utövare av genren, men han får så många "points for trying" att det spelar mindre roll.

Det är inte utan att man önskar att han ville släppa sina bekanta marker igen. Ge sig in på något helt nytt för att väcka nyfikenhet från läsarskaran. Han har redan visat att han är en god satiriker och en habil äventyrsförfattare. Vilka andra tillgångar kan han tänkas hålla dolda?

Väntar oss miraklet?

Så kom den då slutligen. "Torchwood: Miracle Day". Som jag hade väntat.

De höga förväntningarna var inte utan anledning. Förra säsongen, "Children of Earth", hade varit lysande och den här skulle göras efter samma modell. En historia över hela säsongen. Tio avsnitt skulle det bli den här gången, snarare än de fem vi fick förra gängen. Det hela skulle bli en samproduktion mellan den amerikanska kabelkanalen Starz och BBC Worldwide. Mitt intryck av Starz var väl i och för sig inte det bästa, men Russell T. Davies var ju kvar i förarsätet och om han lyckats så bra förra gången så skulle det väl kunna hända igen.

Kanske var det omöjligt att motsvara mina förväntningar, men med halva serien genomgången är det bara att konstatera att det finns en del saker som skaver. Tempot är så högt uppskruvat att det tar ett litet tag innan man inser att det faktiskt inte händer så mycket. Det finns några längre actionsekvenser som blir mer av set pieces än något som för handlingen framåt. Det som fungerat bäst har varit de intrigtrådar som har innehållit en samhällsdiskussion. Liksom "Children of Earth" ställer "Miracle Day" en del obehagliga frågor om hur människor och samhället fungerar. Det som varit tråkigt är att dessa delar varit nästan frikopplade från de trådar som fokuserat på Torchwood-teamet.

Det senaste avsnittet var dock klart bättre. De olika handlingarna började nystas samman och de delar som fokuserade på Torchwood kändes mer motiverade. Kanske kan den här serien ännu lyfta sig till något riktigt bra. Kanske väntar miraklet på oss.

Oavsett vad som händer törs jag säga en sak med säkerhet: Den här säsongen hade tjänat på att vara några avsnitt kortare. Om man skalat bort en del dökött hade det kunnat vara precis så intensivt som jag hade hoppats att det skulle vara.

Säsongsbetonad fascination

Jag kan inte sluta fascineras av fenomenet som är Sommar i P1.

Det handlar inte så mycket om programmet i sig, även om programidén måste sägas vara riktigt vass i all sin enkelhet. En person får fylla nittio minuter i radio som han eller hon vill. I och för sig skulle man med tanke på detta kunna önska att fler försökte göra något nytt av formen. Å andra sidan fick ju Regina Lund, när hon bröt de regler som tydligen existerar genom att bara spela sin egen musik rätt mycket skit för det. Jag förstod aldrig riktigt upprördheten. Dels ingår det väl i själva konceptet att personen i fråga får välja ämnen och musik fritt, men främst är det en gåta för mig hur människor orkar engagera sig till en sådan grad att de protesterar i mängd.

Och här ligger det som främst får mig att stå i stum fascination inför Sommar: att det har en sådan påverkan på en hel nation. Det börjar redan med offentliggörandet av de personer som ska fylla etertid under sommareftermiddagarna, som länge var ett "event" i sig. Visst, jag tar också del av den där listan med intresse, men jag känner inte riktigt att jag behöver intervjuer med sommarpratarna där de ger små teasers av vad som ska komma och talar om att de är hedrade att få medverka.

Sedan kommer då själva sändningarna och stora delar av en nation verkar forma sin existens efter ett radioprogram. Man diskuterar personen som ska prata senare på dagen och om det varit ett program många uppfattat som anmärkningsvärt av någon anledning (ofta för att det har varit "gripande") så diskuteras det personer och bloggare emellan. En masse.

I Göteborgs-Posten har man i år tagit det hela ytterligare ett steg. Varje dag finns en liten genomgång av gårdagens sommarprogram, där vi får veta vad det handlade om och vad som spelades. Varför? Vem är dessa notiser, belägna någonstans mellan redogörelse och utvärdering, till för? Är det för den som inte hörde programmet, så att vederbörande blir uppmärksam på sådant han eller hon bör lyssna på i efterhand? Eller är det till för den som faktiskt lyssnade och som nu kan stämma av sin upplevelse mot skribentens?

Om någon kan förklara för mig vad det är som får så många att engagera sig så djupt i just det här programmet så får vederbörande gärna tala om det för mig. Själv står jag frågande.