Jag har återigen, efter ett längre uppehåll, blivit regelbunden lyssnare till Spanarna i P1 och i det senaste avsnittet snuddades det vid ämnet "gammal barnkultur som görs om och lanseras som vuxenkultur" och det satte igång mina tankar.
Plötslig mindes jag att jag för några år sedan läste att man i England planerade för en ny miniserie baserad på karaktärerna från Enid Blytons Fem-böcker. Nu skulle de emellertid vara vuxna och samtidigt som det skulle förekomma nya (eller kanske nytt) brott så skulle serien förhålla sig till hur de hade utvecklats sedan sina brottsbekämpande ungdomsår.
Det blev uppenbarligen ingenting av den där serien och jag måste erkänna att jag sörjer det en smula. För även om det finns fler kriminalserier än jag vare sig kan eller vill konsumera så fascinerades jag av tanken på hur man skulle hantera konceptet Fem-gänget som vuxna. Det skulle kunna bli rätt dåligt, men faktum är också att det skulle kunna bli riktigt bra.
Jag vet inte vad det är som får mig att gå igång så på idén, men jag tror att det handlar om min fascination för att ta saker och lyfta dem ur sin invanda form, för att på det sättet ge nya perspektiv. Säga vad man vill om Fem-böckerna, men särskilt realistiska var de inte. Barn som löser brott är helt enkelt något som är ytterst ovanligt. Barn som träffar på lagom farliga bovligor ett par gånger om året är ännu mindre sannolikt. Just därför skulle det vara underbart att se någon utsätta dessa karaktärer för en realistisk TV-serie. Tanken svindlar.
Men av någon anledning fick vi aldrig se detta förverkligas. Och kanske är världen därför en liten smula fattigare.
Sunday, September 26, 2010
Monday, September 20, 2010
Om baksidestexter och begriplighet
Jag är spoilofob. Jag försöker i så hög grad som möjlighet undvika att få reda på vad som kommer att hända i TV-serier jag ser och böcker jag läser. Det kan vara praktiskt att ha en uppfattning om den övergripande handlingen innan man börjar, men sedan är jag nöjd om jag får upptäcka saker i den takt som upphovsmannen har avsett. Jag läser sällan baksidestexten på böcker och kastar mig efter fjärrkontrollen när TV-program avslutas med en trailer för nästa avsnitt.
Jag är fullt medveten om att alla inte är som jag och ser förstås inget problem med det, men jag har svårt att förstå den bakomliggande tanken när det ska börja hintas om slutet redan innan konsumenten har tagit sig an början.
Jag har på senare tid börjat köpa "Buffy the Vampire Slayer" på DVD. En gång vid seklets början investerade jag mången surt förvärvad krona på serien då den släpptes på video, men tiden har gått och priserna för TV-dramatik på skiva har gått ner och det kändes som att det kunde vara dags att i maklig takt börja byta ut de gamla videokassetterna mot ett nyare format. Det rör sig trots allt om en i högsta grad omtittbar serie och det var ett tag sedan jag såg den senast.
Av gammal vana brydde jag mig föga om den information som stod att läsa på DVD-fodralens baksida. Jag hade något vagt minne av att ha noterat hos vänner att den där informationen innehöll duktigt med spoilers, men jag visste ju redan allt som fanns att veta, så jag brydde mig inte om vilket. Men efter att väl ha blivit uppmärksammad på dem kunde jag inte låta bli att (bildligt talat) höja på ögonbrynen. Nog innehöll texten spoilers alltid, men det var inte det största problemet. Låt mig visa dig.
Jag ska här citera baksidestexten till säsong fyra, som är min senast införskaffade. Om du inte har sett serien bör du sluta läsa här. Det här är nämligen information du inte vill ha. Även om du inte har några planer på att se serien kan den dag mycket väl komma då du ändrar dig. OK, då kör vi:
Dessutom är texten duktigt skev i sitt upplägg. Den tar upp problematik från enskilda avsnitt (Willow och Tara blir osams, Angel blir svartsjuk på Riley osv.) snarare än att fokusera på övergripande linjer i handlingen. Och detta alltså helt bortsett från att den beskriver hela säsongen på ett sätt som inte kan vara någon till glädje. Jag kan köpa att man nämner The Initiative, som i och för sig dyker på på riktigt först i avsnitt sju, men som trots allt är säsongens huvudfokus, men därutöver borde man hålla sig i mycket allmänna ordalag.
Du kanske tycker att jag uppehåller mig vid petitesser nu, men faktum är ju att den här texten är till för att sälja en DVD-box. Hur har man tänkt när man skapat den? Har man alls sett säsongen? Vem uppfattar den som bra? Jag skulle allvarligt vilja ha ett svar på dessa frågor.
Jag är fullt medveten om att alla inte är som jag och ser förstås inget problem med det, men jag har svårt att förstå den bakomliggande tanken när det ska börja hintas om slutet redan innan konsumenten har tagit sig an början.
Jag har på senare tid börjat köpa "Buffy the Vampire Slayer" på DVD. En gång vid seklets början investerade jag mången surt förvärvad krona på serien då den släpptes på video, men tiden har gått och priserna för TV-dramatik på skiva har gått ner och det kändes som att det kunde vara dags att i maklig takt börja byta ut de gamla videokassetterna mot ett nyare format. Det rör sig trots allt om en i högsta grad omtittbar serie och det var ett tag sedan jag såg den senast.
Av gammal vana brydde jag mig föga om den information som stod att läsa på DVD-fodralens baksida. Jag hade något vagt minne av att ha noterat hos vänner att den där informationen innehöll duktigt med spoilers, men jag visste ju redan allt som fanns att veta, så jag brydde mig inte om vilket. Men efter att väl ha blivit uppmärksammad på dem kunde jag inte låta bli att (bildligt talat) höja på ögonbrynen. Nog innehöll texten spoilers alltid, men det var inte det största problemet. Låt mig visa dig.
Jag ska här citera baksidestexten till säsong fyra, som är min senast införskaffade. Om du inte har sett serien bör du sluta läsa här. Det här är nämligen information du inte vill ha. Även om du inte har några planer på att se serien kan den dag mycket väl komma då du ändrar dig. OK, då kör vi:
De avskyvärda åren på high school är nu ett avlägset minne. Buffy (Sarah Michelle Gellar), hennes bästa vän Willow och Willows klippa till pojkvän startar ett nytt år i en ny händelserik värld på University of California i Sunnydale.Vi måste väl förutsätta att mottagaren för denna text är någon som sett de första tre säsongerna men inte den här.I så fall innehåller den en hel del fakta som är rent ut sagt obegriplig. Vem är Tara? Vem är Adam? Ingen av dessa båda har varit med i serien innan. Och hur kan Oz komma tillbaka när ingen någonsin har nämnt att han har gett sig av?
Buffy umgås med på Riley efter att hon fått tillgång till det mystiska källarkomplexet känt som Initiativet. Buffys kompisar känner sig oroliga när hennes engagemang i Riley och Initiativet intensifieras. Faith vaknar upp ur koma och återvänder, fast besluten att hämnas. Oz kommer också tillbaka och blir inspärrad i Initiativets lokaler, vilket leder till att Tara och Willow blir osams. Även Angel återvänder till Sunnydale och har en våldsam konfrontation med Riley. Buffys kyliga förhållande till sina vänner leder till att de inte kan stoppa Adams planer på att skapa en överlägsen ras av till hälften människa och till hälften demoniska hybrider.
Dessutom är texten duktigt skev i sitt upplägg. Den tar upp problematik från enskilda avsnitt (Willow och Tara blir osams, Angel blir svartsjuk på Riley osv.) snarare än att fokusera på övergripande linjer i handlingen. Och detta alltså helt bortsett från att den beskriver hela säsongen på ett sätt som inte kan vara någon till glädje. Jag kan köpa att man nämner The Initiative, som i och för sig dyker på på riktigt först i avsnitt sju, men som trots allt är säsongens huvudfokus, men därutöver borde man hålla sig i mycket allmänna ordalag.
Du kanske tycker att jag uppehåller mig vid petitesser nu, men faktum är ju att den här texten är till för att sälja en DVD-box. Hur har man tänkt när man skapat den? Har man alls sett säsongen? Vem uppfattar den som bra? Jag skulle allvarligt vilja ha ett svar på dessa frågor.
Tuesday, June 22, 2010
Jag har tittat
Under de senaste månaderna har jag fått upp ögonen för ett nytt TV-program. Att kalla det "en ny favorit" vore att ta i, men faktiskt inte så jättemycket. Och det som är anmärkningsvärt i sammanhanget är att det inte rör sig om dramatik utan om ett frågesportprogram.
Ändå är det inte helt väsensskilt från mina vanliga televisuella jaktmarker. Det handlar om "You Have Been Watching" med Charlie Brooker, som sänds på brittiska Channel 4. Programmet diskuterar och gör sig lustigt över TV och det bör noteras att det faller inom den kategori av frågesporter där själva tävlandet bara är en tunn slöja framför allmänt häcklande. Allt är förstås inte briljant och en hel massa referenser går mig förbi, men jag finner ändå mig själv skrattandes högt flera gånger på avsnitt. Och vad kan man egentligen mer begära av ett underhållningsprogram.
Ändå är det inte helt väsensskilt från mina vanliga televisuella jaktmarker. Det handlar om "You Have Been Watching" med Charlie Brooker, som sänds på brittiska Channel 4. Programmet diskuterar och gör sig lustigt över TV och det bör noteras att det faller inom den kategori av frågesporter där själva tävlandet bara är en tunn slöja framför allmänt häcklande. Allt är förstås inte briljant och en hel massa referenser går mig förbi, men jag finner ändå mig själv skrattandes högt flera gånger på avsnitt. Och vad kan man egentligen mer begära av ett underhållningsprogram.
Saturday, June 5, 2010
Saturday, March 13, 2010
Kampen fortsätter
Efter nyåret blev det äntligen dags för den nya säsongen av Survivors. Som jag hade väntat. Och cliffhangern på slutet av säsong ett var ju minst sagt maffig. Det fanns en hel del att leva upp till. Tyvärr infriades mina förhoppningar inte hela vägen.
Men det ska sägas att spänningen hölls uppe på ett magnifikt sätt. Min enda egentliga invändning mot första säsongen var att avsnitten kändes lite för självstående. Jag hade velat att den överhängande storyn hade fått ett större fokus. Nu fick jag min önskan uppfylld. Den nya säsongen bjöd inte på många andningspauser. Jag satt spänt och väntade på att nya avsnitt skulle komma.
Ändå är jag inte riktigt nöjd. Den förkrossande realism som, trots att ämnet inte direkt relaterar till några verkliga förhållanden, legat över hela inledningssäsongen fanns inte kvar. Då låg mycket av spänningen i beskrivningen av hur människor skulle bete sig i den extrema situation som uppstått när nästan hela jordens befolkning plötsligt dött. Nu valde man att i högre grad göra actionäventyr av det hela och glömde i farten bort att göra bipersonerna riktigt trovärdiga.
Jag antar att lärdomen man kan dra är att det kan bli för mycket av det goda. Men vi fick svar på de gåtor som omgett serien och jag måste säga att jag tycker att man höll på dessa alldeles lagom länge. Fortfarande finns dock mycket kvar att berätta och jag hoppas att man i framtiden väljer att skifta tillbaka fokus till huvudpersonerna och deras känslomässiga utveckling, även om det skulle innebära mindre av yttre handling.
Nu återstår den stora cliffhangern: Kommer vi att få ännu en säsong?
Men det ska sägas att spänningen hölls uppe på ett magnifikt sätt. Min enda egentliga invändning mot första säsongen var att avsnitten kändes lite för självstående. Jag hade velat att den överhängande storyn hade fått ett större fokus. Nu fick jag min önskan uppfylld. Den nya säsongen bjöd inte på många andningspauser. Jag satt spänt och väntade på att nya avsnitt skulle komma.
Ändå är jag inte riktigt nöjd. Den förkrossande realism som, trots att ämnet inte direkt relaterar till några verkliga förhållanden, legat över hela inledningssäsongen fanns inte kvar. Då låg mycket av spänningen i beskrivningen av hur människor skulle bete sig i den extrema situation som uppstått när nästan hela jordens befolkning plötsligt dött. Nu valde man att i högre grad göra actionäventyr av det hela och glömde i farten bort att göra bipersonerna riktigt trovärdiga.
Jag antar att lärdomen man kan dra är att det kan bli för mycket av det goda. Men vi fick svar på de gåtor som omgett serien och jag måste säga att jag tycker att man höll på dessa alldeles lagom länge. Fortfarande finns dock mycket kvar att berätta och jag hoppas att man i framtiden väljer att skifta tillbaka fokus till huvudpersonerna och deras känslomässiga utveckling, även om det skulle innebära mindre av yttre handling.
Nu återstår den stora cliffhangern: Kommer vi att få ännu en säsong?
Sunday, March 7, 2010
När nöden är som störst...
Nyheten slog ner som en bomb i slutet på februari 1985. Den brittiska science fiction-serien Doctor Who skulle läggas ner. Eller ja, det skulle ju komma nya avsnitt, men först efter arton månader. Arton månader! Nationen rasade. OK, kanske inte riktigt hela nationen, men de som rasade rasade ordentligt. Doctor Who var ju en institution. Nog för att inte särskilt många tittade på programmet längre och att de flesta var överens om att kvaliteten inte riktigt var vad den hade varit, men det hade ju funnits där i över tjugo år. Det hörde liksom till att Doctor Who gick på TV. Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast.
Vi bör nu återigen notera det faktum att dessa händelser tilldrar sig 1985. Under denna tid hade det uppkommit ett nytt sätt att skapa uppmärksamhet (och pengar) för en nobel sak: välgörenhetssingeln. Konceptet var enkelt. Man skrev en låt och samlade ihop ett gäng kändisar i en studio. Sedan fick de sjunga en rad var och så samlades alla till en maffig kör på slutet. Videon spelades in på plats och så var den biten fixad också. Det hela hade tagit fart med att Bob Geldof och Midge Ure plitade ihop "Do They Know It's Christmas?", med namn som David Bowie, Bono och Sting bakom mikrofonerna, och sedan fortsatt med mer eller mindre framgångsrika försök (Swedish Metal Aid, någon?).*
Idén var naturligtvis uppenbar. Man skulle göra en välgörenhetssingel för att rädda Doctor Who. Om folk var villiga att slänga ut pengar för att hjälpa svältande i Afrika måste de ju vara beredda att ställa upp bakom en så här nobel sak.
Sagt och gjort. Fan extraordinaire Ian Levine, som var musikproducent till yrket, men också continuity advisor (om än högst inofficiellt) på Doctor Who, skred till verket.** Tillsammans med Fiachra Trench skrev han ihop låten "Doctor in Distress". Det beslutades att inkomsterna från försäljningen skulle gå till cancerforskning, snarare än till att hjälpa serien ekonomiskt, tydligen i tron att det skulle hjälpa försäljningen mer. Dåvarande huvudrollsinnehavaren Colin Baker och några andra av seriens skådespelare togs in, jämte kändisar som... nej, det finns faktiskt inte ett enda namn på listan över "kändisar" som gjort något större avtryck i nöjeshistorien. Och det verkar inte på källorna som att det rörde sig om någon direkt kändiselit när det begav sig heller.
Nåväl, "Do They Know It's Christmas" och motsvarigheten från andra sidan havet, "We Are the World" med USA for Africa levde ju inte bara på ryktbara sångare och musiker. De hade också, det är svårt att förneka, en hel del hitpotential. Tråkigt nog är det dåligt även av den varan hos "Doctor in Distress". Texten, som försöker beskriva vad serien går ut på samtidigt som den kräver att den ska komma tillbaka, lär inte direkt hamna i några lyrikantalogier. Musiken är av det slag man anstränger sig för att glömma. Videon är en fröjd att skåda på helt fel sätt.
Det gick inte så bra. Inte ens tusen exemplar såldes. Enligt Levine gick projektet till och med back. Doctor Who låg vilande i arton månader och världen fortsatte att snurra. Idag vilar hela projektet i salig glömska, men kanske förtjänar historien ändå att förtäljas, om inte annat för att visa vilka kulturella snedsteg åttiotalets vurm för välgörenhetssinglar kunde leda till.
* Swedish Metal Aid är faktiskt värd en egen text. Tyvärr är jag knappast personen att skriva den.
** Jobbet som continuety advisor gick ut på att hålla koll på att inget hände eller sades i serien som stred mot något som hade hänt eller sagts tidigare. Levine ägnade sig dessutom, om jag har förstått det rätt, åt att komma med förslag på små referenser till tidigare avsnitt, som man skulle kunna stoppa in. Det är ofta inte helt klart vad man skulle vinna på detta, men tanken var nog att premiera dem som hade sett och memorerat allt som hänt tidigare under seriens gång. Vilket väl får anses lovvärt, antar jag.
Vi bör nu återigen notera det faktum att dessa händelser tilldrar sig 1985. Under denna tid hade det uppkommit ett nytt sätt att skapa uppmärksamhet (och pengar) för en nobel sak: välgörenhetssingeln. Konceptet var enkelt. Man skrev en låt och samlade ihop ett gäng kändisar i en studio. Sedan fick de sjunga en rad var och så samlades alla till en maffig kör på slutet. Videon spelades in på plats och så var den biten fixad också. Det hela hade tagit fart med att Bob Geldof och Midge Ure plitade ihop "Do They Know It's Christmas?", med namn som David Bowie, Bono och Sting bakom mikrofonerna, och sedan fortsatt med mer eller mindre framgångsrika försök (Swedish Metal Aid, någon?).*
Idén var naturligtvis uppenbar. Man skulle göra en välgörenhetssingel för att rädda Doctor Who. Om folk var villiga att slänga ut pengar för att hjälpa svältande i Afrika måste de ju vara beredda att ställa upp bakom en så här nobel sak.
Sagt och gjort. Fan extraordinaire Ian Levine, som var musikproducent till yrket, men också continuity advisor (om än högst inofficiellt) på Doctor Who, skred till verket.** Tillsammans med Fiachra Trench skrev han ihop låten "Doctor in Distress". Det beslutades att inkomsterna från försäljningen skulle gå till cancerforskning, snarare än till att hjälpa serien ekonomiskt, tydligen i tron att det skulle hjälpa försäljningen mer. Dåvarande huvudrollsinnehavaren Colin Baker och några andra av seriens skådespelare togs in, jämte kändisar som... nej, det finns faktiskt inte ett enda namn på listan över "kändisar" som gjort något större avtryck i nöjeshistorien. Och det verkar inte på källorna som att det rörde sig om någon direkt kändiselit när det begav sig heller.
Nåväl, "Do They Know It's Christmas" och motsvarigheten från andra sidan havet, "We Are the World" med USA for Africa levde ju inte bara på ryktbara sångare och musiker. De hade också, det är svårt att förneka, en hel del hitpotential. Tråkigt nog är det dåligt även av den varan hos "Doctor in Distress". Texten, som försöker beskriva vad serien går ut på samtidigt som den kräver att den ska komma tillbaka, lär inte direkt hamna i några lyrikantalogier. Musiken är av det slag man anstränger sig för att glömma. Videon är en fröjd att skåda på helt fel sätt.
Det gick inte så bra. Inte ens tusen exemplar såldes. Enligt Levine gick projektet till och med back. Doctor Who låg vilande i arton månader och världen fortsatte att snurra. Idag vilar hela projektet i salig glömska, men kanske förtjänar historien ändå att förtäljas, om inte annat för att visa vilka kulturella snedsteg åttiotalets vurm för välgörenhetssinglar kunde leda till.
* Swedish Metal Aid är faktiskt värd en egen text. Tyvärr är jag knappast personen att skriva den.
** Jobbet som continuety advisor gick ut på att hålla koll på att inget hände eller sades i serien som stred mot något som hade hänt eller sagts tidigare. Levine ägnade sig dessutom, om jag har förstått det rätt, åt att komma med förslag på små referenser till tidigare avsnitt, som man skulle kunna stoppa in. Det är ofta inte helt klart vad man skulle vinna på detta, men tanken var nog att premiera dem som hade sett och memorerat allt som hänt tidigare under seriens gång. Vilket väl får anses lovvärt, antar jag.
Subscribe to:
Posts (Atom)