Jag fick under dagens frukost det tvivelaktiga nöjet att lyssna till "nöjespanelen" i SVT:s morgonprogram. De tog upp "den svenska romanens död" och diskussionen spårade in på boken som medium och Claes-Johan Larsson yttrade: "Det var ju så många som sa när de här nya skrivplattorna kom, där man då skulle kunna ladda hem romaner och sitta på en digital skiva och läsa hur mycket som helst. Fortfarande är det ju faktiskt också utformingen, känslan av att vända dom här bladen. Alltså, det är ju en abstrakt upplevelse som inte bara ligger i texten utan också i det man faktiskt håller i."
Det där är förstås ett stort lass strunt. Men det är strunt man får höra rätt ofta. Det finns ett romantiserande av boken som objekt. Men sanningen är ju att boken lever vidare som objekt enbart därför att det inte har kommit någonting som är smidigare att använda.
Det är här vi gör den oundvikliga jämförelsen med sättet att lagra och konsumera musik. Den må kännas trött, men den är otroligt relevant. Musik köptes förr på LP och senare på CD. Folk närde en kärlek till dessa objekt som gick utanför själva mediet. Det klagades (det händer för övrigt fortfarande) på att CD:ns lilla format gjorde att omslagen inte blev de konstverk LP-omslagen hade erbjudit. Mer sällan talades det om hur mycket mindre plats CD-skivorna tog.
Sedan uppfann någon internet. Med tiden kunde musiken spridas betydligt fortare och lättare än vad som förut varit fallet. Idag kan det ta några minuter att leta upp musiken, ladda ner den och föra över den till valfri ljuduppspelande maskin. Tacka tusan för att folk gör det snarare än tar sig igenom en procedur som tar åtminstone tio minuter (förutsatt att du bor granne med en skivaffär), men vanligtvis tar dagar eller till och med veckor (jag väljer att hålla de ekonomiska aspekterna utanför den här texten, den olagliga fildelningens vara och icke vara är en helt annan diskussion för ett helt annat tillfälle).
Visst finns det fortfarande sådana som går igenom denna långa procedur. Jag är själv en av dem. Inbiten samlarmänniska som jag är fortsätter jag att köpa mina skivor. Och böcker. Visst finns det ett mervärde i det fysiska objektet. Men vi ska inte lura oss själva här. Det mervärdet är betydligt mindre än vissa vill få det till. Det stora flertalet väljer nedladdningsvägen för att den är så mycket smidigare. För dem har plasten och papperet som ligger runt skivan föga betydelse.
Förr eller senare kommer någon komma på en lösning för införskaffande och läsande av text som är smidigare än dagens böcker och då kommer samma skeende sättas igång inom bokvärlden. Claes-Johan Larsson lär förvisso fortsätta köpa sina pappersvolymer. Jag kommer antagligen att göra detsamma. Men de flesta kommer sluta göra det. De kommer sluta göra det därför att Claes-Johan Larsson har fel. Precis som musikens magi inte ligger i plasten ligger inte bokens magi i papperet. Den ligger i texten.
Friday, June 1, 2007
Sunday, May 27, 2007
Nya skivor
Jag har beslutat att börja med att meddela i bloggen när jag köper nya skivor. Visserligen för jag lista över det, vilket fungerar utmärkt för mina personliga behov. Men det är inte riktigt motiverat att skickan ut listan till alla som möjligen kan vara intresserade så fort det sker en uppdatering. Om du, käre läsare, skulle känna dig intresserad av att höra något av det som dyker upp, så hör av dig så kan vi säkert lösa det på något sätt.
Till saken. Följande har trillat in den här veckan:
Tori Amos - From the Choirgirl Hotel
The Cure - Bloodflowers
Friday Bridge - Intricacy
eMiL Jensen - Jag har splittrats (EP)
Loney, Dear - Loney, Noir
Swan Lee - Swan Lee
Sophie Zelmani - You and Him (Singel)
Till saken. Följande har trillat in den här veckan:
Tori Amos - From the Choirgirl Hotel
The Cure - Bloodflowers
Friday Bridge - Intricacy
eMiL Jensen - Jag har splittrats (EP)
Loney, Dear - Loney, Noir
Swan Lee - Swan Lee
Sophie Zelmani - You and Him (Singel)
Sunday, May 20, 2007
Saltmissbrukare
Jag förutsätter att du, käre läsare, har kommit i kontakt med uttrycket att ta något (eller någon) med en nypa salt. Det är ett bra utryck. Det innebär att man inte ska tro blint och okritiskt på objektet i fråga.
Jag ska, med risk att verka dum, erkänna att jag inte har en aning om hur uttrycket har uppstått. Vad har saltförstärkning med ett kritiskt förhållningssätt att göra? Jag har heller ingen aning om hur gammalt uttrycket är, men det känns rätt säkert att anta att det har ett antal år på nacken. I alla fall fler än jag har.
Någon gång kom någon på att man kan förstärka uttrycket genom att byta ut den där nypan mot till exempel en skopa. Dettar var väl i och för sig ingen katastrof. Det var i själva verket ett fyndigt och adekvat sätt att visa på att här var man tvungen att vara mer skeptisk än vanligt.
Men så hände något oväntat. Fler och fler brukade förstärkningar av det här slaget. Det började gå inflation i saltet. Plötsligt var ingen nöjd med den där nypan. Det var som att man tyckte att "en nypa gör ju ingen smakskillnad". Man var tvungen att brassa på för att inte försummas i allt saltet.
Men, käre läsare, uttrycket är ju tillräckligt starkt som det är. En nypa räcker alldeles utmärkt för att göra den önskade poängen. Jag tror det är dags att sluta med saltmissbruket. Antingen drar vi själva ner på det eller så får vi tillsätta en kontrollnämnd som styr vem som får använda extra salt för att se till att det hela hålls på en lagom nivå, men som samtidigt får ge dispans för extra ransoner där det verkligen är motiverat. Någon gång då och då.
Slutligen ska det konstateras att detta resonemang går att applicera på många håll i den gängse språkanvändningen. Det jag kanske reagerar mest över är användandet av flera utropstecken efter varandra. Jag, som är ytterst sparsam med mina utropstecken, anser i alla fall att ett är kraftfullt nog. Två eller tre gör egentligen ingen skillnad i uttrycket. Det för bara med sig att det ensamma tecknet förlorar sin kraft. Här kan man förstås hävda att jag har fel. Att det finns olika grader av "utrop", men jag tänker, envis som jag är, fortsätta att snåla med utropstecknen (precis som med saltet). Som en liten proteströrelse, om du så vill.
Jag ska, med risk att verka dum, erkänna att jag inte har en aning om hur uttrycket har uppstått. Vad har saltförstärkning med ett kritiskt förhållningssätt att göra? Jag har heller ingen aning om hur gammalt uttrycket är, men det känns rätt säkert att anta att det har ett antal år på nacken. I alla fall fler än jag har.
Någon gång kom någon på att man kan förstärka uttrycket genom att byta ut den där nypan mot till exempel en skopa. Dettar var väl i och för sig ingen katastrof. Det var i själva verket ett fyndigt och adekvat sätt att visa på att här var man tvungen att vara mer skeptisk än vanligt.
Men så hände något oväntat. Fler och fler brukade förstärkningar av det här slaget. Det började gå inflation i saltet. Plötsligt var ingen nöjd med den där nypan. Det var som att man tyckte att "en nypa gör ju ingen smakskillnad". Man var tvungen att brassa på för att inte försummas i allt saltet.
Men, käre läsare, uttrycket är ju tillräckligt starkt som det är. En nypa räcker alldeles utmärkt för att göra den önskade poängen. Jag tror det är dags att sluta med saltmissbruket. Antingen drar vi själva ner på det eller så får vi tillsätta en kontrollnämnd som styr vem som får använda extra salt för att se till att det hela hålls på en lagom nivå, men som samtidigt får ge dispans för extra ransoner där det verkligen är motiverat. Någon gång då och då.
Slutligen ska det konstateras att detta resonemang går att applicera på många håll i den gängse språkanvändningen. Det jag kanske reagerar mest över är användandet av flera utropstecken efter varandra. Jag, som är ytterst sparsam med mina utropstecken, anser i alla fall att ett är kraftfullt nog. Två eller tre gör egentligen ingen skillnad i uttrycket. Det för bara med sig att det ensamma tecknet förlorar sin kraft. Här kan man förstås hävda att jag har fel. Att det finns olika grader av "utrop", men jag tänker, envis som jag är, fortsätta att snåla med utropstecknen (precis som med saltet). Som en liten proteströrelse, om du så vill.
Thursday, May 10, 2007
Att maila P1
Jag har på senare tid lagt mig till med vanan att lyssna på radio i köket när jag får chansen (det vill säga när jag är ensam i köket). Jag har helt enkelt insett att TV:n är mycket dålig som bakgrundsförströelse, speciellt medan man lagar maten. Dels är det svårt att hitta något intressant, dels är TV ett så förbaskat visuellt medium.
Vanligtvis är det P1 som står på, dels för att där är det störst chans att träffa på något intressant och dels för att när man väl har fått in P1 flyttar man helst inte nålen från den frekvensen. Det kan nämligen vara vansinnigt svårt att få in kanalen igen. Det ligger så enormt många kanalen i den nedre ändan av FM-bandet här nere. Uppe i nordanlandet (Göteborg med omnejd) fanns aldrig det problemet. Där låg P1 och P2 som två ensliga öar i den nedre tredjedelen av bandet. Därefter kom P3 och P4 rätt tätt och sedan en hel massa kommersiella kanaler där uppe (men dit begav man sig sällan). Det är dock intressant att notera hur sällan radion i köket används. Det kan gå veckor utan att någon byter kanal, vilket måste innebära antingen att alla uppskattar att lyssna på P1 eller att jag är den enda som använder radion.
För ett tag sedan stötte jag dock på någonting märkligt. I avslutningen av ett kulturprogram noterades det (fritt citerat): "Redaktionen tar även emot filosofiska frågor på litteraturen. Maila till biblioteket@sr.se". Jag blev helt chockad. Man skulle "maila" programmet, inte "skicka e-post" utan "maila". Detta ord, som används av gissningsvis 98 procent av den del av befolkningen som faktiskt ägnar sig åt aktiviteten i fråga, har faktiskt tagit sig ut, inte bara i medievärlden utan ända till P1.
Men det stoppar inte där. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt, men svårt för dig, käre läsare, att urskilja när det återges i skrift, är sättet adressen lästes på. Det där tecknet som vi nu för tiden använder i stort sett dagligen kallades inte "snabela" utan "at". I och för sig förtydligades det när adressen upprepades genom att den mer traditionella uttydelsen av termen användes, men i alla fall. Jag trodde aldrig jag skulle se dagen komma. Och framförallt inte i statsradions kanaler, och än mindre i P1.
Det ska här och nu tydliggöras att jag på intet sätt tror mig ha upplevt en historisk händelse. Mitt radiolyssnande är i själva verket så sporadiskt att det här mycket väl kan ha pågått länge. Jag inser också att man i så officiella sammanhang som på radio måste hålla sig till officiellt fastslagna begrepp, att man inte kan ge sig ut och använda nya ord hur som helst bara för att alla det berör gör det. Men ändå känns det som att P1 har tagit ett steg närmare verkligheten.
Kan man måhända hoppas att "snedstrecket" är nästa på listan?
Vanligtvis är det P1 som står på, dels för att där är det störst chans att träffa på något intressant och dels för att när man väl har fått in P1 flyttar man helst inte nålen från den frekvensen. Det kan nämligen vara vansinnigt svårt att få in kanalen igen. Det ligger så enormt många kanalen i den nedre ändan av FM-bandet här nere. Uppe i nordanlandet (Göteborg med omnejd) fanns aldrig det problemet. Där låg P1 och P2 som två ensliga öar i den nedre tredjedelen av bandet. Därefter kom P3 och P4 rätt tätt och sedan en hel massa kommersiella kanaler där uppe (men dit begav man sig sällan). Det är dock intressant att notera hur sällan radion i köket används. Det kan gå veckor utan att någon byter kanal, vilket måste innebära antingen att alla uppskattar att lyssna på P1 eller att jag är den enda som använder radion.
För ett tag sedan stötte jag dock på någonting märkligt. I avslutningen av ett kulturprogram noterades det (fritt citerat): "Redaktionen tar även emot filosofiska frågor på litteraturen. Maila till biblioteket@sr.se". Jag blev helt chockad. Man skulle "maila" programmet, inte "skicka e-post" utan "maila". Detta ord, som används av gissningsvis 98 procent av den del av befolkningen som faktiskt ägnar sig åt aktiviteten i fråga, har faktiskt tagit sig ut, inte bara i medievärlden utan ända till P1.
Men det stoppar inte där. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt, men svårt för dig, käre läsare, att urskilja när det återges i skrift, är sättet adressen lästes på. Det där tecknet som vi nu för tiden använder i stort sett dagligen kallades inte "snabela" utan "at". I och för sig förtydligades det när adressen upprepades genom att den mer traditionella uttydelsen av termen användes, men i alla fall. Jag trodde aldrig jag skulle se dagen komma. Och framförallt inte i statsradions kanaler, och än mindre i P1.
Det ska här och nu tydliggöras att jag på intet sätt tror mig ha upplevt en historisk händelse. Mitt radiolyssnande är i själva verket så sporadiskt att det här mycket väl kan ha pågått länge. Jag inser också att man i så officiella sammanhang som på radio måste hålla sig till officiellt fastslagna begrepp, att man inte kan ge sig ut och använda nya ord hur som helst bara för att alla det berör gör det. Men ändå känns det som att P1 har tagit ett steg närmare verkligheten.
Kan man måhända hoppas att "snedstrecket" är nästa på listan?
Saturday, April 14, 2007
Amerikansk TV på svenska
Jag införskaffade nyligen "Kommissionen" på DVD (de praktiskt taget slängde den efter mig) och fick en möjlighet att gå tillbaka och ompröva mina gamla känslor inför detta unikum (?) inom svensk TV-dramatik. Det slog mig att mina känslor och reflektioner från förra gången faktiskt stämde i princip helt och hållet.
Först en summering för den som är obekant med serien. Om du, käre läsare, redan sett den (eller vet vad den går ut på) kan du hoppa till nästa stycke. "Kommissionen" gick på SVT hösten 2005. Den är tolv avsnitt lång (13 om man räknar det dubbellånga öppningsavsnittet som två (vilket jag är frestad att göra, men för enkelhetens skull kommer avhålla mig ifrån i den här texten)) och beskriver ett terroristattentat i centrala Stockholm och det arbete som följer för den kommission som får hantera följderna. Tittarsiffrorna var svaga och serien fick ta emot en hel del skit, det mesta välförtjänt.
Jag är ingen fan av svenska dramaserier. Jag brukar undvika dem så gott det går. Jag vet fortfarande inte varför jag tittade på den här serien, och jag är fortfarande förvånad när jag minns att jag gick runt och längtade efter nya avsnitt.
Serien kändes helt enkelt inte svensk. Det märktes att man sneglat över Atlanten mot den amerikanska TV-dramatiken, som då upplevde en boom, och utan tvekan levererade världens mest intressanta TV. Det hade blivit inne att faktiskt berätta en historia över längre tid och inte bara leverera stand-aloneavsnitt för att undvika att skrämma bort tillfälliga tittare.
Så här satsade SVT på en lång serie (med SVT-mått mätt) och allt andades amerikanst. Det handlade inte bara om sättet att berätta, utan även om detaljer som hur introsekvensen såg ut eller det faktum att man presenterade gästskådespelare och huvudsaklig crew (finns det en bra svensk term?) efter densamma.
Bäst är serien när det handlar om den dagliga politiken (avsnitt 2-5 och i viss mån 8). Då märks det faktiskt att Anders Lenhoff plockat sin inspiration från The West Wing, komplett med den seriens korridorsvandrarkonversationer. Han försöker sig till och med på Aaron Sorkins patenterade humor i "En dag föds vi...".
Betydligt sämre blir det när det ska jagas terrorister. Då tappar serien fokus och bristerna i realism blir uppenbara. Hur ofta får man faktiskt tag i terroristerna i verkligheten? Och hur realistiskt är ett sånt här attentat över huvud taget? Slutet känns väl tillrättalagt, även om jag inser att man faktiskt var tvungen att få till en ordentlig avslutning. Hade jag ogillat serien mer än jag gjorde hade jag kunnat ägna en hel text åt hur dum idén var från början.
Även om de amerikanska rötterna märks tydligt är allt några steg taffligare, inte på långt när lika professionellt. En del av det går kanske att skylla på att budgeten är lägre, men jag tror inte att det är där de huvudsakliga problemen ligger. Skådespeleriet fungerar ofta dåligt, även om jag får en känsla av att det framförallt är regin det brister i. Karaktärerna känns på sina håll mer än lovligt stereotypa. Manuset känns ofta otympligt. Saker och ting kunde varit rappare och snyggare på alla plan. Drar man dessutom jämförelsen till The West Wing (något som Lenhoff själv gjort i intervjuer) framstår bristerna nästan skrattretande tydligt.
Ändå känns det som om man bör fokusera på det som faktiskt var bra. Hade man skippat terroistjakten och fokuserat på politiken hade jag gärna sett att serien fått fortsätta ett par säsonger till. Man är på rätt spår. Ett par sådana här försök till så kanske SVT kan få häng på hur TV ska göras riktigt bra. Nu lär det väl tråkigt nog inte hända eftersom serien togs emot så dåligt. Svensk TV lär fortsätta att lunka på i gamla spår.
Men de kan ju höra av sig när de lyssnat på förnuftets röst. "Regeringskansliet" nästa gång, kanske. Jag skulle i alla fall ge det några avsnitt.
Det bör slutligen konstateras att DVD-utgåvan tyvärr är ett skämt. Jag antar att man borde ge SVT lite cred för att det klämt dit ett 5.1-ljudspår, men jag har tyvärr inte möjligheter att testa hur bra det är. Extramaterialet är en sorglig historia. Det är hafsigt ihopkommet och innehållslöst. Tråkigt, speciellt som man märker att det funnits något slags ambition bakom. Hur svårt hade det varit att knäcka ihop ett ordentligt kommentarsspår per skiva? När ska svensk TV på DVD bli något att ha? Frågan borde väl egentligen inte beröra mig eftersom jag inte tillhör målgruppen, men det gör faktiskt ont när man ser hur de inte ens anstränger sig för att ge pontentiella konsumenter något värt att lägga pengar på.
Först en summering för den som är obekant med serien. Om du, käre läsare, redan sett den (eller vet vad den går ut på) kan du hoppa till nästa stycke. "Kommissionen" gick på SVT hösten 2005. Den är tolv avsnitt lång (13 om man räknar det dubbellånga öppningsavsnittet som två (vilket jag är frestad att göra, men för enkelhetens skull kommer avhålla mig ifrån i den här texten)) och beskriver ett terroristattentat i centrala Stockholm och det arbete som följer för den kommission som får hantera följderna. Tittarsiffrorna var svaga och serien fick ta emot en hel del skit, det mesta välförtjänt.
Jag är ingen fan av svenska dramaserier. Jag brukar undvika dem så gott det går. Jag vet fortfarande inte varför jag tittade på den här serien, och jag är fortfarande förvånad när jag minns att jag gick runt och längtade efter nya avsnitt.
Serien kändes helt enkelt inte svensk. Det märktes att man sneglat över Atlanten mot den amerikanska TV-dramatiken, som då upplevde en boom, och utan tvekan levererade världens mest intressanta TV. Det hade blivit inne att faktiskt berätta en historia över längre tid och inte bara leverera stand-aloneavsnitt för att undvika att skrämma bort tillfälliga tittare.
Så här satsade SVT på en lång serie (med SVT-mått mätt) och allt andades amerikanst. Det handlade inte bara om sättet att berätta, utan även om detaljer som hur introsekvensen såg ut eller det faktum att man presenterade gästskådespelare och huvudsaklig crew (finns det en bra svensk term?) efter densamma.
Bäst är serien när det handlar om den dagliga politiken (avsnitt 2-5 och i viss mån 8). Då märks det faktiskt att Anders Lenhoff plockat sin inspiration från The West Wing, komplett med den seriens korridorsvandrarkonversationer. Han försöker sig till och med på Aaron Sorkins patenterade humor i "En dag föds vi...".
Betydligt sämre blir det när det ska jagas terrorister. Då tappar serien fokus och bristerna i realism blir uppenbara. Hur ofta får man faktiskt tag i terroristerna i verkligheten? Och hur realistiskt är ett sånt här attentat över huvud taget? Slutet känns väl tillrättalagt, även om jag inser att man faktiskt var tvungen att få till en ordentlig avslutning. Hade jag ogillat serien mer än jag gjorde hade jag kunnat ägna en hel text åt hur dum idén var från början.
Även om de amerikanska rötterna märks tydligt är allt några steg taffligare, inte på långt när lika professionellt. En del av det går kanske att skylla på att budgeten är lägre, men jag tror inte att det är där de huvudsakliga problemen ligger. Skådespeleriet fungerar ofta dåligt, även om jag får en känsla av att det framförallt är regin det brister i. Karaktärerna känns på sina håll mer än lovligt stereotypa. Manuset känns ofta otympligt. Saker och ting kunde varit rappare och snyggare på alla plan. Drar man dessutom jämförelsen till The West Wing (något som Lenhoff själv gjort i intervjuer) framstår bristerna nästan skrattretande tydligt.
Ändå känns det som om man bör fokusera på det som faktiskt var bra. Hade man skippat terroistjakten och fokuserat på politiken hade jag gärna sett att serien fått fortsätta ett par säsonger till. Man är på rätt spår. Ett par sådana här försök till så kanske SVT kan få häng på hur TV ska göras riktigt bra. Nu lär det väl tråkigt nog inte hända eftersom serien togs emot så dåligt. Svensk TV lär fortsätta att lunka på i gamla spår.
Men de kan ju höra av sig när de lyssnat på förnuftets röst. "Regeringskansliet" nästa gång, kanske. Jag skulle i alla fall ge det några avsnitt.
Det bör slutligen konstateras att DVD-utgåvan tyvärr är ett skämt. Jag antar att man borde ge SVT lite cred för att det klämt dit ett 5.1-ljudspår, men jag har tyvärr inte möjligheter att testa hur bra det är. Extramaterialet är en sorglig historia. Det är hafsigt ihopkommet och innehållslöst. Tråkigt, speciellt som man märker att det funnits något slags ambition bakom. Hur svårt hade det varit att knäcka ihop ett ordentligt kommentarsspår per skiva? När ska svensk TV på DVD bli något att ha? Frågan borde väl egentligen inte beröra mig eftersom jag inte tillhör målgruppen, men det gör faktiskt ont när man ser hur de inte ens anstränger sig för att ge pontentiella konsumenter något värt att lägga pengar på.
Friday, April 6, 2007
Svenska och engelska texter
Igår hamnade jag i diskussionen om konfliketen mellan att skriva låttexter på sitt modersmål och på ett annat språk och om hur det är för dem som har engelska som modersmål och som därför knappast kommer i kontakt med frågeställningen och det slog mig att jag faktiskt har en gammal text liggande i ämnet som jag aldrig har gjort något med. Kanske är det dags nu att låta den se offentlighetens ljus. Jag minns inte exakt när jag skrev den, men den borde vara någonstans mellan ett och två år gammal. Den föreligger här i i stort sett oförändrat skick.
Jag ramlade i samspråk med en vän om den där urgamla frågan om varför artister väljer att skriva på de språk de gör. Jag har aldrig tillhört dem som kategoriskt förkastat de svenskar som skriver låtar på engelska (även om jag accepterar deras argument att man borde behärska sitt modersmål bättre), men kan samtidigt fundera på hur det kommer sig. För att det skulle handla om att lättare slå utomlands köper jag inte. Antagligen handlar det om någon sorts kulturella skäl, man inspireras av en viss engelskspråkig kultur. Men när man funderar på att detta för personer med engelska som modersmål inte ens är en fråga att reflektera över får man ytterligare perspektiv på frågan.
Men vi diskuterade också huruvida det kunde röra sig om att det är lättare att hålla en distans på ett språk som inte är ens eget (och nej, vi är långt ifrån de första att föra fram denna tanke). Orden kanske inte kommer riktigt lika nära, kanske inte blir lika verkliga.
Ett tag senare kom jag att tänka på att Magnus Carlson faktiskt är ett väldigt bra exempel i sammanhanget. Han skriver ju både engelska texter (till Weeping Willows) och svenska (till sina soloalbum). Och det är faktiskt som att känslorna blir större när det är på svenska. Weeping Willows har ju alltid sysslat med de stora känslorna. De där stora orden som alltid vilar på gränsen till det patetiska. Men de går aldrig över gränsen. Känslorna får förbli sådär underbart stora, där man bara kan få känna sig omsluten av Magnus underbara röst samtidigt som man ser gatlyktorna fara förbi i sin oändliga rad under en nattlig bilfärd. Man får känna att han har känt alltihop, sorgen och smärtan, och nu måste få tala om hur det känns för den som vill lyssna.
Men på svenska blir det delvis en annan sak. Fast temat är detsamma. Fast känslorna är desamma. Men det blir på något sätt ännu naknare, ännu närmare. Orden blottläggs i all sin ömklighet. På flera ställen på solodebuten "Allt Är Bara Du, Du, Du" fungerar det någorlunda ändå. I "Det Värsta av Allt" deklarerar han:
Redan här känns det som om det ligger farligt nära det patetiska, men jag köper det ändå av någon anledning. Ett par låtar senare, i "Repig 7" Singel" (jag avgudar den titeln) har texten på något sätt gått över den där gränsen (här rimmas det till och med på hjärta och smärta, det finns lagar mot sånt). Jag förmår inte ta in det och börjar till och med fundera på varför hon lämnat honom och om hon nog inte i alla fall har det bättre med den nye.
Kanske beror problemet på övermättning. Låt efter låt av massiv ensamhet blir för mycket. Men det fungerade ju hos Weeping Willows.
Så kanske finns det en poäng med att skriva på engelska i allafall. För att göra känslorna lagom stora. För att synka dem medgatlyktornas flykt.
Undrar hur de gör i den engelsktalande världen.
Jag ramlade i samspråk med en vän om den där urgamla frågan om varför artister väljer att skriva på de språk de gör. Jag har aldrig tillhört dem som kategoriskt förkastat de svenskar som skriver låtar på engelska (även om jag accepterar deras argument att man borde behärska sitt modersmål bättre), men kan samtidigt fundera på hur det kommer sig. För att det skulle handla om att lättare slå utomlands köper jag inte. Antagligen handlar det om någon sorts kulturella skäl, man inspireras av en viss engelskspråkig kultur. Men när man funderar på att detta för personer med engelska som modersmål inte ens är en fråga att reflektera över får man ytterligare perspektiv på frågan.
Men vi diskuterade också huruvida det kunde röra sig om att det är lättare att hålla en distans på ett språk som inte är ens eget (och nej, vi är långt ifrån de första att föra fram denna tanke). Orden kanske inte kommer riktigt lika nära, kanske inte blir lika verkliga.
Ett tag senare kom jag att tänka på att Magnus Carlson faktiskt är ett väldigt bra exempel i sammanhanget. Han skriver ju både engelska texter (till Weeping Willows) och svenska (till sina soloalbum). Och det är faktiskt som att känslorna blir större när det är på svenska. Weeping Willows har ju alltid sysslat med de stora känslorna. De där stora orden som alltid vilar på gränsen till det patetiska. Men de går aldrig över gränsen. Känslorna får förbli sådär underbart stora, där man bara kan få känna sig omsluten av Magnus underbara röst samtidigt som man ser gatlyktorna fara förbi i sin oändliga rad under en nattlig bilfärd. Man får känna att han har känt alltihop, sorgen och smärtan, och nu måste få tala om hur det känns för den som vill lyssna.
Men på svenska blir det delvis en annan sak. Fast temat är detsamma. Fast känslorna är desamma. Men det blir på något sätt ännu naknare, ännu närmare. Orden blottläggs i all sin ömklighet. På flera ställen på solodebuten "Allt Är Bara Du, Du, Du" fungerar det någorlunda ändå. I "Det Värsta av Allt" deklarerar han:
Vad fan ska man med kärlek till?
Det blir ju aldrig som man vill
Vad fan ska man med känslor till?
Dom gör ju ändå som dom vill
Redan här känns det som om det ligger farligt nära det patetiska, men jag köper det ändå av någon anledning. Ett par låtar senare, i "Repig 7" Singel" (jag avgudar den titeln) har texten på något sätt gått över den där gränsen (här rimmas det till och med på hjärta och smärta, det finns lagar mot sånt). Jag förmår inte ta in det och börjar till och med fundera på varför hon lämnat honom och om hon nog inte i alla fall har det bättre med den nye.
Kanske beror problemet på övermättning. Låt efter låt av massiv ensamhet blir för mycket. Men det fungerade ju hos Weeping Willows.
Så kanske finns det en poäng med att skriva på engelska i allafall. För att göra känslorna lagom stora. För att synka dem medgatlyktornas flykt.
Undrar hur de gör i den engelsktalande världen.
Monday, April 2, 2007
Käre läsare
Det kanske är läge för ett litet klargörande. Jag har ju i tidigare inlägga kallat dig, käre läsare, för just "käre läsare". Detta antyder ju att du är man. Ifall du inte är det, ta för allt i världen inte illa upp. Du är självklart välkommen vilket kön du än råkar ha. Men om man vill ha ett sådant tilltal (vilket jag råkar vara rätt förtjust i) så kommer man inte undan den problematiken. Hade jag kallat dig "kära läsare" hade jag ju inte bara uteslutit männen istället, det hade ju dessutom kunnat tolkas som en pluralform. Allting hade bara blivit ännu krångligare.
Med detta inlägg hoppas jag dock att allt krångel ska vara undanröjt i frågan. Så gott det nu går.
Med detta inlägg hoppas jag dock att allt krångel ska vara undanröjt i frågan. Så gott det nu går.
Subscribe to:
Posts (Atom)