Ingen kan väl ha missat att Bruce Springsteen spelade i Göteborg i fredags och lördags. Anledningen till att ingen kan ha missat detta är att det rapporterades i media. Mycket.
Tidningarna - framförallt kvällstidningarna - rapporterade dagligen om saken en vecka i förväg och några dagar efteråt. Naturligtvis finns det ett problem med att rapportera om saker som inte har hänt. Det tenderar att inte finnas särskilt mycket att säga. Trots detta slog tidningarna knut på sig själva i försök att hitta en vinkel att "rapportera" ur. Och inte bara de. Jag tillbringade veckan på västkusten, så jag må ha varit extra utsatt för lokal TV och radio, men jag törs ändå säga att även dessa medier lade ner anmärkningsvärt mycket tid på saken.
Jag gillar Bruce Springsteen. Jag planerade att gå på en av konserterna. Min reaktion har alltså inte att göra med att det handlar om ett ämne som inte intresserar mig. Jag har bara svårt att se varför jag ska förväntas bry mig om intervjuer med andra blivande konsertbesökare eller uppgifter om var bandet åt middag dagen före.
Toppen på de meningslösa skriverierna nåddes förmodligen av Expressen två dagar efter den sista konserten. Man hade nämligen konstaterat att rekord hade slagits. Dels hade Ullevi slagit besöksrekord med över 65000 besökare på båda konserterna, dels hade Bruce Springsteen själv slagit rekord genom att som första artist någonsin ha tilldelats sex getingar av Expressen. Nu väntade man ivrigt på att få konfrontera Springsteen och medlemmarna i E Street Band med dessa uppgifter så fort de kunde tänkas visa sig på offentlig plats.
Vad hade man väntat sig att de skulle säga? Naturligtvis var de hedrade. De hade ju genomfört den konsert som enligt en lokal tidning varit den bästa den tidningen någonsin recenserat. Vem skulle inte stanna upp ett ögonblick i andakt inför detta faktum?
Vad Expressen alltså stolt basunerade ut var innehållet i sin egen recension. Vilket fantastiskt journalistiskt arbete! Det enda de egentligen sade var att Expressen har betydelse! Det skulle inte förvåna mig ett dugg om möjligheten att bryta igenom betygstaket diskuterats ingående på förhand, snarare än att det skulle vara ett resultat av Anders Nunstedts eufori på lördagsnatten.
Publikrekordet är egentligen inte heller så mycket att trycka i ansiktet på någon. Drygt 130000 sålda biljetter på två spelningar är förstås en genuint imponerande bedrift för vilken artist som helst, men att rekordet kom nu beror ju på att Ullevis kapacitet har förändrats något. Det hade mycket väl kunnat överstiga 200000 biljetter om det hade funnits plats för så många. Likaså hade rekordet lika väl kunnat gå till Metallica, Iron Maiden, Gyllene Tider eller ett halvt dussin andra band om bara deras timing varit bättre. Det skulle förvåna mig om någon av dessa bedrifter omnämns i Springsteens memoarer.
Jag vet att jag slåss mot väderkvarnar här. Jag vet också att jag slår in öppna dörrar (och att jag kombinerar metaforer på ett sätt som går att ifrågasätta). Jag vet att alla vettiga människor bara ignorerar eländet så gott det låter sig göras, men jag kan inte sluta att förvåna mig över att det går att lägga ner så mycket energi på pseudojournalistik. Och hur många gånger har vi inte fått höra om Springsteens speciella förhållande till Göteborg (eller Sverige, beroende på det aktuella mediets spridningsområde). Vem är det de försöker övertyga? Och varför?
De får gärna höra av sig nästa gång de har något att säga. Till dess ska jag försöka mig på det där med ignorans.
Konserten? Jodå, den var bra.
Tidningarna - framförallt kvällstidningarna - rapporterade dagligen om saken en vecka i förväg och några dagar efteråt. Naturligtvis finns det ett problem med att rapportera om saker som inte har hänt. Det tenderar att inte finnas särskilt mycket att säga. Trots detta slog tidningarna knut på sig själva i försök att hitta en vinkel att "rapportera" ur. Och inte bara de. Jag tillbringade veckan på västkusten, så jag må ha varit extra utsatt för lokal TV och radio, men jag törs ändå säga att även dessa medier lade ner anmärkningsvärt mycket tid på saken.
Jag gillar Bruce Springsteen. Jag planerade att gå på en av konserterna. Min reaktion har alltså inte att göra med att det handlar om ett ämne som inte intresserar mig. Jag har bara svårt att se varför jag ska förväntas bry mig om intervjuer med andra blivande konsertbesökare eller uppgifter om var bandet åt middag dagen före.
Toppen på de meningslösa skriverierna nåddes förmodligen av Expressen två dagar efter den sista konserten. Man hade nämligen konstaterat att rekord hade slagits. Dels hade Ullevi slagit besöksrekord med över 65000 besökare på båda konserterna, dels hade Bruce Springsteen själv slagit rekord genom att som första artist någonsin ha tilldelats sex getingar av Expressen. Nu väntade man ivrigt på att få konfrontera Springsteen och medlemmarna i E Street Band med dessa uppgifter så fort de kunde tänkas visa sig på offentlig plats.
Vad hade man väntat sig att de skulle säga? Naturligtvis var de hedrade. De hade ju genomfört den konsert som enligt en lokal tidning varit den bästa den tidningen någonsin recenserat. Vem skulle inte stanna upp ett ögonblick i andakt inför detta faktum?
Vad Expressen alltså stolt basunerade ut var innehållet i sin egen recension. Vilket fantastiskt journalistiskt arbete! Det enda de egentligen sade var att Expressen har betydelse! Det skulle inte förvåna mig ett dugg om möjligheten att bryta igenom betygstaket diskuterats ingående på förhand, snarare än att det skulle vara ett resultat av Anders Nunstedts eufori på lördagsnatten.
Publikrekordet är egentligen inte heller så mycket att trycka i ansiktet på någon. Drygt 130000 sålda biljetter på två spelningar är förstås en genuint imponerande bedrift för vilken artist som helst, men att rekordet kom nu beror ju på att Ullevis kapacitet har förändrats något. Det hade mycket väl kunnat överstiga 200000 biljetter om det hade funnits plats för så många. Likaså hade rekordet lika väl kunnat gå till Metallica, Iron Maiden, Gyllene Tider eller ett halvt dussin andra band om bara deras timing varit bättre. Det skulle förvåna mig om någon av dessa bedrifter omnämns i Springsteens memoarer.
Jag vet att jag slåss mot väderkvarnar här. Jag vet också att jag slår in öppna dörrar (och att jag kombinerar metaforer på ett sätt som går att ifrågasätta). Jag vet att alla vettiga människor bara ignorerar eländet så gott det låter sig göras, men jag kan inte sluta att förvåna mig över att det går att lägga ner så mycket energi på pseudojournalistik. Och hur många gånger har vi inte fått höra om Springsteens speciella förhållande till Göteborg (eller Sverige, beroende på det aktuella mediets spridningsområde). Vem är det de försöker övertyga? Och varför?
De får gärna höra av sig nästa gång de har något att säga. Till dess ska jag försöka mig på det där med ignorans.
Konserten? Jodå, den var bra.
1 comment:
Man behöver väl inte så stor redaktion om man är självförsöjrande på "nyheter".
Det är väl en ytterligare rationalisering av den symbios som Kanal 5 (o.dyl) och Aftonblasket (o.dyl) har kört med ett tag:
1.TV ringer till tidning och berättar att de tänker sända ngt kontroversiellt.
2. Tidning rasar över vad de "tagit reda på". Jourhavande kändis rasar också.
3. Folk har det dåliga omdömet att titta på det "kontroversiella".
4. TV och tidning tittar nöjt på tittar- respektive upplagesiffror.
5. Något viktigt som vi aldrig får reda på händer någonstans.
Jag antar att även jag slår in öppna väderkvarnar.
Post a Comment