Jag har återigen, efter ett längre uppehåll, blivit regelbunden lyssnare till Spanarna i P1 och i det senaste avsnittet snuddades det vid ämnet "gammal barnkultur som görs om och lanseras som vuxenkultur" och det satte igång mina tankar.
Plötslig mindes jag att jag för några år sedan läste att man i England planerade för en ny miniserie baserad på karaktärerna från Enid Blytons Fem-böcker. Nu skulle de emellertid vara vuxna och samtidigt som det skulle förekomma nya (eller kanske nytt) brott så skulle serien förhålla sig till hur de hade utvecklats sedan sina brottsbekämpande ungdomsår.
Det blev uppenbarligen ingenting av den där serien och jag måste erkänna att jag sörjer det en smula. För även om det finns fler kriminalserier än jag vare sig kan eller vill konsumera så fascinerades jag av tanken på hur man skulle hantera konceptet Fem-gänget som vuxna. Det skulle kunna bli rätt dåligt, men faktum är också att det skulle kunna bli riktigt bra.
Jag vet inte vad det är som får mig att gå igång så på idén, men jag tror att det handlar om min fascination för att ta saker och lyfta dem ur sin invanda form, för att på det sättet ge nya perspektiv. Säga vad man vill om Fem-böckerna, men särskilt realistiska var de inte. Barn som löser brott är helt enkelt något som är ytterst ovanligt. Barn som träffar på lagom farliga bovligor ett par gånger om året är ännu mindre sannolikt. Just därför skulle det vara underbart att se någon utsätta dessa karaktärer för en realistisk TV-serie. Tanken svindlar.
Men av någon anledning fick vi aldrig se detta förverkligas. Och kanske är världen därför en liten smula fattigare.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Haha, ja, den idén måste jag säga låter rätt spännande. Det var visserligen länge sedan jag läste böckerna/såg serien, men vad jag kom att tänka på var just den här tjejen i serien (för det är väl bara en?). Hon som är en riktig pojkflicka, ganska ovanlig för sin tid ändå. Och så gör jag en jämförelse med framträdande kvinnor i kriminalserier - och tänker, är det inte just en sådan kvinna som återkommer hela tiden? Är inte kriminalaryrket per definition i vårt samhälle just ett mansyrke och blir inte de flesta kvinnor automatiskt lite av pojkflickor, när de måste slå sig fram i en hård, mansdominerad bransch? Tänker på den lesbiska tjejen i the Wire t.ex (har visserligen bara sett ett avsnitt).
I alla fall, jag vet inte riktigt vad jag ville få sagt med detta. Kanske bara att femböckerna kanske inte skulle ha så svårt att adapteras till vuxenserie, för ja, tänk ändå på den graden av realism som ligger i mordfrekvensen i t.ex midsomer county eller ja, ystadtrakten för den delen. realistiskt? Hm.
De var faktiskt två flickor och jag tror att Blyton fick rätt mycket skit ur ett genusperspektiv för sitt porträtt av George (pojkflickan). Jag har inte läst särskilt mycket i ämnet, men jag tror att kritiken gick ut på att hon framhöll det maskulina som ett ideal för flickor/kvinnor.
Det här konceptet skulle väl knappast fungera som en längre, återkommande serie, utan det hade väl fått göras som en sammanhängande miniserie på fyra avsnitt eller så, med fokus på karaktärerna snarare än på brotten.
Post a Comment